Kategori: Huvudet bland molnen

En sak jag inte gillar med att bo i inlandet är att det inte finns något kust åt något håll, ingen framsida. Det finns inget naturligt håll att vända sig mot. Det är bara träd åt alla håll. Mörker åt alla håll. Istället för att vända sig utåt vänder man sig inåt.

När trycket över bröstet inte hade släppt på två timmar kände jag att jag inte kunde stanna kvar. Jag funderade på att ringa någon men det skulle inte göra någon skillnad. Var det en episod? Var det alla tabletter jag tog igår? Mardrömmen i natt? Träningsvärk i bröstet? Känslan var att om jag ställde alla dessa frågor till mig själv så skulle det bara bli värre och inte lättare att andas. Jag hade inte märkt att det hade blivit varmare över natten. Kanske var det värmen? Jag kunde inte andas.

Jag slängde ned badbyxor och en handduk i en ryggsäck och hoppade på cykeln. Mitt lokalsinne har aldrig varit bra. Jag har aldrig kunnat hjälpa det. Det är som att jag släpper tanken på var jag är någonstans så fort jag börjar göra något. Och mitt korttidsminne anser inte informationen om ”plats” vara nödvändig, så den dumpar minnet och där står jag. På andra sidan av Åhléns helt utan aning om vilket håll jag kom ifrån. Detta är alltså anledningen till att jag tog fram Google Maps när jag bara skulle cykla och bada. I min egen hemstad. Men det var kanske ett år sedan jag cyklade ut till Sandsbro sist, och gången innan dess var det kanske tio år sedan. Det var alltså inte igår. Mitt lokalbaserade korttidsminne hade inget att sätta emot. Men jag visste ju ungefär vartåt jag skulle så jag hoppade på och började trampa. Kanske skulle det släppa i bröstet om jag bara kom en bit. Till min förvåning började jag känna igen mig ungefär när jag trodde jag skulle behöva kartan. Så telefonen stannade i fickan. Den här tunneln minns jag, tänkte jag, men inte vad som låg bortom den. Sen ett kvarter till, just det, här vid staketet brukade jag svänga höger.

Någon sade en gång, att det verkar påverka mig så mycket. Varför då?

Jag vet inte varför.

Mina känslor är som en möbius strip. Det är ett band som kan formas genom att fästa änderna i varandra med en halv-twist. Det är inte svårt att skapa ett möbius band, man tar en bit papper, vrider det på mitten med ett halvt varv och fäster änderna i varandra med tejp eller lim. På så sätt har bandet två sidor, men det är inte uppenbart vilket som är upp eller ner för att dess yta vrids ett halvt varv. Inom matematiken kallas detta en icke orienterbar yta. Detta är orsaken till att den ibland tolkas som symbolen för oändlighet, till exempel, då dess orientering blir en fråga av perspektiv.

Det finns en konstnär, M.C Escher, som skapade bland mycket annat matematiskt inspirerad konst. Hans mest kända konstverk heter ”Relativity”, och beskriver en värld där gravitationen inte tycks gälla. Där trappor leder till avsatser, men olika personer använder olika sidor av samma trappa. Vilket skapar ett fenomen där trappan tycks ha både en uppsida och en nedsida på samma gång. Det är icke orienterbara trappor. Jag minns att min mattebok i högstadiet hade den på omslaget.

Den här sträckan ut till Sandsbro för att bada cyklade jag hundratals gånger, varje sommar, när jag var liten. Badbyxor på, handduk på pakethållaren, en gul tennisboll att kasta till varandra. Det var allt vi behövde. Sen trampade vi förbi villakvarteren, genom industriområdet, förbi skogen, ut till det lilla samhället vid Helgasjön som för alltid var förknippat med bad. Jag kämpade mot impulsen att ta upp kartan. För trots att det är en livstid sedan visste jag precis vart jag skulle. Höger vid förskolan. Vänster sedan på den lilla cykelvägen.

Matbutiken där vi brukade köpa glass låg inte kvar. Hela området precis runt badplatsen var helt annorlunda. Efter en felsväng hittade jag bron över och var framme. Det var mitt på eftermiddagen och inte så många där än. Jag vadade sakta ned i vattnet.

En möbius strip är ungefär så, eller M.C Eschers trappor är som en möbius strip. Båda är som varandra. Ett band som sitter i sig själv och har både en under och en ovansida på en och samma gång i oändlighet. Så är mina känslor. Där ena sidan av bandet är romantiska, och den andra sidan sexuella.

Så, bara gå vidare?

Okej, jag tar trappan. Jag känner igen mig.

Jag sitter på balkongen och väntar. Fötterna är upplagda på stolen mittemot. Svalorna flyger förbi nära räcket, så nära att jag hade kunnat nå dem. De flyger lågt. Det är helt tyst. Men egentligen inte alls.

Som bärare av hörapparat har jag ett ständigt problem att lösa varje dag: batteri. Förr hade jag en hörapparat som använder det som kallas zinkluftsbatteri. Man öppnade en liten lucka där bak på apparaten och lade in ett litet cirkulärt batteri, storlek tretton. Det räckte i någon vecka, kanske tio dagar. Mindre om jag lyssnade mycket på musik. Med modern utveckling kom moderna batterier. Uppladdningsbara som man laddade under natten. Den nya hörapparat jag numera använder har ett sådant då jag på grund av olika anledningar inte längre kan använda den gamla sorten. Men jag lyssnar lika mycket på musik, samtidigt som det uppladdningsbara batteriet inte räcker i närheten av lika länge. Sexton timmar påstås det. Detta innebär att jag oftast, om jag går upp klockan sju eller åtta som en vanlig arbetsdag, får slut på batteri omkring klockan tio på kvällen. Då får jag gå och sätta den på laddning igen, sätter en timer i telefonen på tjugo minuter, och lever en stund i tystnaden. Som nu.

Det har varit trettio grader varmt i ett par dagar, men ikväll skulle temperaturen sjunka sade dem. Så jag gick ut och satte mig på balkongen och väntade, längtade. Varningen i hörapparaten ljöd och jag fick sätta den på laddning igen. Så nu sitter jag här och upplever det där alternativa livet. Det där livet som jag hade levt om jag inte haft möjligheterna. Världen utan en hörapparat är nästan helt tyst, och samtidigt inte alls. Jag kan mycket vagt höra något verkligt. Kanske var det måsen som flög förbi? Eller ett fönster som smällde igen precis bredvid? Kanske var det inbillat. Men mest kan jag höra något overkligt, ett tjut, som jag vet inte är på riktigt. Jag hatar det tjutet. Som tusen nålar av höga toner som vrider på min skalle. Som att stoppa in huvudet i en jetmotor och skrika. Ibland kan jag ignorera det. I alla fall när jag vet att hörapparaten är färdigladdad om tjugo minuter. Nej, arton nu.

Plötsligt känner jag hur mina fötter är blöta. Jag tittar upp. Det har redan regnat en bra stund. Förmodligen smattrar det på plåttaket men det hör jag inte. Det blinkar till. Mina fötter blir blötare på stolen där jag lagt upp dem. Björkarna utanför dansar i vinden, ryckigt, onaturligt, ljudlöst. Det blinkar till igen. Jag inser att det är åska. Pappa lärde mig när jag var liten att man skulle räkna hur många sekunder efter blixten som dundret kommer. Om det var flera sekunder var åskan långt borta och då behövde jag inte vara rädd, sade han. Det blinkar till igen. Men nu vet jag inte hur långt borta den är. Min telefon vibrerar i knät. Jag tror jag ska ringa pappa imorgon.

Hennes ögon föll på datorskärmen och smalnade av. Hon tog den i knät och började skriva. För att skriva bra behöver man skriva det man är rädd för. Jag glömmer det mellan varven. Med att skriva bra menar jag inte bra som i objektivt bra, bra litteratur eller bra för någon annan. Jag menar bra som i bra för att kunna skriva. Så det är det jag gör. Jag skriver om mina rädslor och extrapolerar dem till sin extrem. Det är inte terapi. Det är den största lögnen du kan intala dig själv. Det är bara en farkost för din fåfänga.

”Hur går det?” Hon tog en klunk direkt ur flaskan med whiskey.
”Inte ett ord”
”Bara skriv något” sade hon.
”Du säger det som om det vore världens enklaste sak”
”Det är du som gör det komplicerat. Särskilt eftersom du verkar behöva mig här”
Jag himlade med ögonen.
”Kan du vara en större klysha!” skrattade hon.
”Käft”
Hon log. ”Seså” Hon gestikulerade mot datorn mellan oss i soffan.
”För helvete” Jag tog den. ”Vad ska jag skriva om då?”
”Exakt det du tänker på nu.”

Jag tog datorn, öppnade dokumentet, svepte en mun ur den fyrkantiga flaskan och började formulera ord utan att tänka. Som de där övningarna vi fick göra på Öland en gång i tiden. Medan tangenterna rasslade kände jag hennes blick på mig. Jag tittade upp på henne.

”Så” sade jag med en triumferande ton. Jag vred datorn mot henne och studerade hennes ansikte. Hon tittade upp med ett katigt uttryck.
”Du är så lättläst” sade hon.
”Vadå, du sade skriv det jag tänker på.”
”Detta tänker du på varje minut”
”Och? I will have you know att en tjej sade att jag borde börja skriva sånt här för att jag var så bra på det.”
”Bra på att skriva om det, ja”
Jag skrattade och tog mig för bröstet. ”Ouch”
”Hur lyder fortsättningen?” frågade hon.
”Vad tycker du?”

Jag är en oroare. En som oroar sig för allt, och alltid föreställer sig det värsta scenariot. I princip hennes raka motsats. Jag är rädd för att jag objektifierar henne för mycket. För att jag är en missbrukare. En känsloanknuten depressiv man som förankrat sin självkänsla hos en person som inte går att förtöja. I den ögonblick du visar något du skrivit för någon annan är det för att göda ditt ego. Annars hade du lika gärna kunnat skriva dagbok. Det är en ängslig medelpunkt där man låtsas att egots fåfänga inte sitter i förarsätet. Det är mer förljuget än att skriva prosa. Så jag målar tavlan med min mörkaste fantasi. För varför annars doppa penseln?

”Klar.” Hon vände datorn mot mig. Jag läste hennes fortsättning och om jag var förutsägbar så var hon trotsig. Jag kände min puls öka. Med fingrarna på min handled hade hon galloperat i precis den riktning hon hade kunnat undvika. Vitknogat över kullarna. Jag hade utmanat henne och hon hade såklart stått på sig. Det var ett race som jag absolut skulle förlora.

”Hur går det?” Hon tog en klunk till.

En dejt korsförhörde mig en gång om stjärntecken och personlighetstyp och när hon kommit fram till att jag var skorpion och INFJ hörde jag någon bredvid mig tyst säga ”herrejävlar”

Han klev av tåget och kände direkt hur luften var en annan. På västkusten kunde man alltid känna havet, även en bit in i landet. Det hade varit ett tungt år. Att åka hit var ett försök att skaka av sig det, att hitta sig själv igen. Det var en sak att bli utan jobb. Men den efterkommande pandemin satte alla sorts försök att hitta ett nytt på paus. Han letade upp bussen som skulle ta honom mot Rönnäng. Värmen var tung som ett täcke och svetten rann sakta längs ryggen. Ingen air condition men fönstren var nedfällda. Landskapet förvandlades utanför. Medan bussen vek av mot kusten kunde man se hur det berg och den sten som sköt upp ur marken tidigare sakta sjönk ned och blev till klippor, beklädda med solblekt gräs som ramade in sprickorna där ljuset kunde komma in. Doften i luften byttes från en av tall och skog till salt och tång. Med ett väsande stannade så bussen till och neg mot trottoaren. Han greppade om sin bruna väska och klev av. Det var inte helt tydligt vilket håll som var rätt men han gick mot den röda stugan vid kajen. Det visade sig vara en restaurang och han frågade en i personalen om vägen och förstod att huset han hade hyrt låg halvannan kilometer bort.

När han kom fram till den röda punkten han placerat ut på kartan stannade han till. Han såg sig förvirrat om. Där fanns ingenting. Sly, vajande buskar och ett par bistra träd. Men inget mer. Men så lyfte vinden försiktigt på en gren och där skymtade en brevlåda fram. Han böjde sig ned och läste på locket. Det var rätt adress. Stigen som ledde mot havet syntes knappt men han följde den och började bli orolig för värmen. Han hade säkert bränt sig vid det här laget, men om han skyndade sig kanske det inte skulle bli värre. Vinden började tillta och svalka. Ett par hundra meter senare kom han fram till huset som låg ensamt nedanför ett par klippor. Ytterligare stenbeklädda avsatser ledde ned mot havet, han uppskattade det till femtio meter innan det mötte vattnet. Till och med huset såg blekt ut av solen. Himlen var klarblå och vattnet stilla, blåsten till trots. Fasaden var gul med vita snickardetaljer, en liten farstutrappa ledde från stigen upp till dörren. Han vred om nyckeln och den svängde tungt upp av sig själv.

Doften av en kvarlämnad tillvaro slog emot honom. Som den han lämnat bakom sig. Resan hit har bara handlat om att hålla sig i rörelse, så tankarna och känslorna har inte fått plats. Oron över att de ska ta överhanden även här hade slagit honom, men att komma hit var bättre än tabletterna i lådan tänkte han. Möblerna var täckta med vita lakan. Värmen var tryckande likt den på bussen så hans första insats skulle bli att vädra så mycket han kunde. Vardagsrummets avlånga vägg mot havsutsikten bestod i ett enda långt fönsterparti som gick att skjuta åt sidan. Väl öppnad ledde den ut till en bred altan som följde längs husets ena långsida. Han gick ut och andades in havet. Till höger om vardagsrummet låg köket, även det med en altandörr. Köksbordet i furu påminde honom om det från när han var liten, i mammas och pappas radhus. Likadana tunga stolar som han då inte orkade flytta. Han lät handen vandra längs stolsryggen. Kunde det vara exakt samma stolar? 

När kvällen kom hade han kommit hyfsat i ordning. Huset var en aning dammigt men ingen fara. Han brydde sig inte nämnvärt. Vinden som fläktade genom huset från vattnet hade sänkt temperaturen och nu kändes den helt okej. Allt var uppackat och han satt och åt på en fetaostsallad och tittade ut från köksbordet. Han skulle gå ut till klipporna, tänkte han. Kanske skulle han skriva något. Han hade en idé men den var inte mer än ett par anteckningar i en app. Då vibrerade telefonen bredvid honom på köksbordet. Ett namn på skärmen, ett meddelande från henne. 

”Får jag komma förbi?”

”Okej”