1

Varje gång jag rörde vid henne exploderade tusen celler i mig. Håret reste sig på hennes armar när jag lät handen kalkera sidan på hennes kropp. Jag hade inte hittat en favoritplats på henne än, det fanns för mycket att välja på. Platsen där halsen mötte hennes nyckelben? Eller där höften sköt ut svagt mot taket när hon låg vänd mot mig? Det fanns mil av henne jag inte hade sett än och jag längtade efter varje sekund i det okända. Alla ögonblick av förkrossande osäkerhet var borta när hon tittade på mig. Om de bara kunde få se hur hon såg på mig, då skulle de sluta, då skulle allt vara över, tänkte jag. Jag skämdes. Jag skämdes för att jag inte klarade av att vara där och då i hennes blick utan att behöva använda det. Jag hatade honom. Verkligen hatade honom för det. Visste han det? Skulle han någonsin veta det? Att jag verkligen hatade honom, och inte på det där sättet som han hatade nya pengar eller det faktum att jag inte strök mina skjortor. Utan på det där sättet som skulle skada mig utan att han lyfte ett finger. På det där sättet som skulle göra henne till något hon inte kunde vara. Det var som ett surt regn som förgiftar marken. Hon reste sig upp för att hämta ett glas vatten och jag låg kvar och tittade i taket. Det var meningen att jag skulle fått en guidad tur genom stan. Vi skulle ha tagit det försiktigt, kanske hade jag trevat efter hennes hand utanför Espresso House. Lutat mig mot henne på bussen. Med hängsle och livrem skulle vi har sjunkit sakta in i varandra. Men jag fick inte se någonting av stan den dagen. Det blev inga försiktiga promedader. Istället föll jag för henne som ett träd i skogen under en storm, handlöst och helt utan kontroll.

Bara när du inte hör

Frågan tog upp all plats i det lilla badrummet. Hon stod naken i dörröppningen med det mörka håret uppsatt i en strulig tofs. Plötsligt räknade jag mina andetag. Det kvadratformade badrumsfönstret stod öppet och sommaren dröjde kvar vid fönsterbläcket. Staden där utanför bredde ut sig under den blå himlen med ljudet av spårvagnen och juniluften som svepte genom ekarna. Det hördes tydligt trots att fönstret var på fel sida. Jag hörde båtarna lägga till vid kajen. Jag hörde tjut i skräck och glädje när vagnarna rullade över krönet och dånade ned i kurvan. Jag hörde trät knaka när hon lutade sin svala kropp mot dörrkarmen.

”Vill du duscha med mig?” frågade hon.

Jag hörde inte vad hon sade.

”Duscha med mig!” upprepade hon och ryckte i min tröja.

”Jag behöver inte duscha” hörde jag mig själv säga.

Någonting for över hennes ansikte som en sårad förvåning. Men så nickade hon bara och log. Jag log också och sade något om att jag kunde duscha sen och hon vände sig om och öppnade duschkabinen och slog på vattnet. I rummet kröp jag upp i sängen med ryggen mot väggen med ljudet av henne på andra sidan. Jag drog upp knäna till hakan och gömde ansiktet i armvecket så att hon inte skulle höra hur ont det gjorde. Jag såg till att vara färdig innan hon kom ut och vi låg med varandra.