Ett hus vid havet

”Drömmer du om att bo i hus?”

Du andas ut frågan med kalluft. Jag studerar husen längs allén där vi går i mörkret.

”Ja, det gör jag nog” svarar jag.

”Hur ser det ut?”

Visst har jag en bild av hur det skulle kunna se ut. Men det har mer med platsen att göra. Det ligger vid havet. Jag har alltid drömt om ett hus vid havet där man kan höra vågorna och inte så mycket av allt annat. En stor veranda som vetter mot klipporna som trädgården mest består av. Det är ett par hundra meter till nästa hus. Landet är vindpiskat av årstider och man kan se vad det ska bli för väder imorgon på himlen över horisonten.

Invändigt består huset av trägolv i alla rum. Ett stort vitt kök, eller kanske är det i rostfritt stål, med en köksö där man kan stå och laga mat mitt emot varandra. Köket leder in till vardagsrummet med ett burspråk med en bred nisch som man kan krypa upp i. Där ligger filt och kuddar. Ett litet runt bord med två stolar gör det till en bra plats för morgonkaffet när köket känns för stort. I hallen finns trappan i ek till övervåningen med det breda svängda räcket som man knappt kan greppa med en hand. På övervåningen finns ett bibliotek med ett skrivbord framför ett fönster. I samma rum står två läsfåtöljer. Det är ett par hundra meter till närmaste granne som man känner väl.

Jag studerar husen längs allén där vi går i mörkret. Inget av de husen ser ut så. Jag säger inget av det där. Jag säger inget om att det finns versioner av samma dröm där dina barfota fötter går ned för trappan. Där du sitter i fönstret i en stickad tröja och tittar ut. Där vi har tagit en lång sovmorgon.

Jag andas ut samma kalluft.

”Ett hus vid havet kanske.”

Himlen som sprängdes

Det är konstigt att jag bor här. Inte i Sverige eller så, utan på den här gatan. Gatan med de röda tegelstenshusen. När jag var liten raglade jag runt här bland rosenbuskar, den jag till exempel parkerade pappas cykel i den gången, till tonerna av musik som lät som ett gäng hammare som skakades i en soptunna av plåt. Det var här Anton bodde. Hans mamma var aldrig hemma så det blev den valda festlokalen efter skolan. Vi satt i köket kring ett runt bord och spelade poker, drack billig öl och rökte. Jag vet inte varför jag började just här. Kanske för att det var här jag kände mig bli. Som en del av något slags ondskefullt kosmiskt skämt är den formativa tiden då man vet som minst om vart man ska eller varför. Man kastas ut på sjön utan karta och kompass och ombeds hitta land, men riskerar hamna på en ö.

Det är konstigt att jag bor just här för här bodde ju vuxna. Antons mamma till exempel. Jag hade aldrig sett henne men jag tror hon fanns. Jag var på besök i de vuxnas värld och upptäckte hur skönt det kunde vara att bedöva allting. Jag gjorde precis allt jag kunde för att passa in. Jag klamrade mig fast vid en personlighet med vitnande knogar och hoppades att jag skulle bli godkänd. Ibland blev jag det. Vi skulle alla *bli* något. Ståendes på vilka axlar eller ryggar som helst skulle vi ta oss uppåt, uppåt tills himlen sprängdes. Rökandes på rätt sätt, ciggen i platt handflata mellan två fingrar, som om det inte var en big deal (inget var en big deal) och skulle bli. Jag skulle bli författare. Det hade jag bestämt redan då, förklarade jag och blåste upp ett moln.

Det var så otroligt osannolikt att man skulle bli vuxen. Det var ju en helt sjuk tanke. Man skulle passera tjugofem och livet skulle vara över. Kartan visade inte längre än så. Det enda man visste var att om man gjorde som de andra hörde man hemma. Så jag rökte med öppen handflata, drack kortburk och mobbade någon. Jag fick ta mycket mer än jag gav men det var sådant man fick ta om man ville bli. Man aktade sig för rutorna i gatstenen och hoppade över A-brunnar.

Det hade varit så mycket bättre om jag sagt något annat. Att jag skulle bli webbdesigner eller affärsinformationsspecialist. Då hade båten varit framme nu och jag hade sluppit känna ångesten som jag har känt så länge. Jag pratade med någon och fick tabletter mot det (jag gillar inte dem). Jag har blivit anklagad för att var nostalgiskt lagd och det må hända. Men det är svårt att inte minnas när man ser den där rosenbusken varje dag. Men den blommar i alla fall. Det tycker jag är fint.

(Okej, inte just nu. Just nu snöar det. Men ändå.)

Det är en försiktig dans för en introvert att pendla

Varje gång jag kliver på tåget till jobbet glömmer jag vilken sida jag ska sitta på för att inte få solen i ögonen på morgonen. Hjärnan är konstig. Den har förmågan att lagra massor av saker, vem som vann nobelpriset i litteratur 1954, tyska grammatikregler från sjätte klass och exakt hur man ska vicka på nyckeln för att öppna den där dörren i källaren. Men med sömn i ögonen och rufsigt hår står jag på perrongen och försöker komma ihåg vilket håll solen går upp varje morgon. Det är inte mitt fel. När man åker tåg kl 07:30 så har hjärnan inte vaknat än. Den är inte redo. Jag försöker resonera med den att vi behöver komma igång för att veta vilken station vi ska av på, men förgäves. Jag lirkar med Ekot eller podcast-avsnittet om trädrötter. Men den har redan vaggats till sömns igen av vardagen. Du ringer inte mig, säger den, jag ringer dig.

Jag har åkt den här sträckan till jobbet så många gånger nu att kroppen vet av sig själv när vi är framme. Den kan alla stegen. Det är en försiktig dans för en introvert att pendla. En ängslighetsfoxtrot som förbrukar minimal energi. Klockan är alldeles för tidigt på morgonen för att man ska orka småprata med någon kollega-fast-knappt om vad man gjorde i helgen. Efter ett par år på samma perronger lär man sig vilka som jobbar på samma ställe. Men det är där ute, i världen utanför perrongen. I pendelbubblan är de flesta överens om att inte mingla. Som zombies vaggar vi istället fram till dörrarna och tittar trött på amatörerna som av någon anledning ska kliva på innan alla klivit av.

Här handlar det om att undvika ögonkontakt. Titta ned i marken, på tågdörrarna, på allt förutom hon från ekonomiavdelningen som du gick på en katastrofdejt med en gång. Man ser dem som små öar i folkmassan. De som pendlar samma sträcka som du som inte heller vill småprata. Men som om ett samhällsförtryck vilade över oss bryter vi våra egna regler när vi råkar hamna bredvid varandra. Man ler artigt och nickar. Det är redan försent. Tåget går och lämnar våra principer kvar. Samhället kräver av oss att vi ska säga något, vad som helst, till varandra.

Det finns en universell signal för huruvida man vill prata med någon eller inte: hörlurar. En kvinnas främsta vapen mot flåsande snubbar som ska fråga hur ofta hon kommer hit till gymmet eller om hon behöver hjälp med skivstången. 

Så gör även min kollega, de tydliga vita sladdarna som letar sig ner från håret är signalen om att hon inte är här för att prata. Hon är här för att åka tåg. Jag har dock varit för långsam med att hitta en plats. Jag ångrar nu bittert att jag kastade bort där platsen som kanske hade solen i ögonen, för sekunden senare finns bara platsen bredvid henne kvar. 

I egenskap av hörselskadad bär jag en hörapparat bakom mitt enda hörande öra. Den hörapparaten är via bluetooth kopplad till min telefon när jag lyssnar på musik. Vilket jag alltid gör som en duktig pendlare som inte heller vill ha hjälp med skivstången. Detta är dock inte uppenbart för alla, utifrån ser jag ut som en pratsugen konsult med bekymmer och framförallt: utan lurar. Denna helt ofrivilliga signal tillsammans med ett lite för artigt leende tvingar stackars kollegan att ta ur lurarna och idka småprat innan vi passerat Alvesta.

Visst pratar jag gärna med folk. Men det är måndag morgon i september och jag vet att hon inte heller vill. När tåget passerar Vislanda har vi självklart slut på saker att prata om. Jag vill inget hellre än att frigöra henne från det här. Du måste inte, vill jag plötsligt säga. Jag är precis som du. Vi kan bara sitta här och ignorera varandra i samförstånd. Jag vill att revolutionen börjar här. Låt oss ta till vapen, upp på barrikaderna, ned med småpratets förtryck!

Plötsligt passerar tåget ett öppet fält och jag får direkt solen i ögonen. Det var då själva fan. Revolutionen får vänta, hjärnan har inte vaknat än.