Strip for me like möbius, baby

När trycket över bröstet inte hade släppt på två timmar kände jag att jag inte kunde stanna kvar. Jag funderade på att ringa någon men det skulle inte göra någon skillnad. Var det en episod? Var det alla tabletter jag tog igår? Mardrömmen i natt? Träningsvärk i bröstet? Känslan var att om jag ställde alla dessa frågor till mig själv så skulle det bara bli värre och inte lättare att andas. Jag hade inte märkt att det hade blivit varmare över natten. Kanske var det värmen? Jag kunde inte andas.

Jag slängde ned badbyxor och en handduk i en ryggsäck och hoppade på cykeln. Mitt lokalsinne har aldrig varit bra. Jag har aldrig kunnat hjälpa det. Det är som att jag släpper tanken på var jag är någonstans så fort jag börjar göra något. Och mitt korttidsminne anser inte informationen om ”plats” vara nödvändig, så den dumpar minnet och där står jag. På andra sidan av Åhléns helt utan aning om vilket håll jag kom ifrån. Detta är alltså anledningen till att jag tog fram Google Maps när jag bara skulle cykla och bada. I min egen hemstad. Men det var kanske ett år sedan jag cyklade ut till Sandsbro sist, och gången innan dess var det kanske tio år sedan. Det var alltså inte igår. Mitt lokalbaserade korttidsminne hade inget att sätta emot. Men jag visste ju ungefär vartåt jag skulle så jag hoppade på och började trampa. Kanske skulle det släppa i bröstet om jag bara kom en bit. Till min förvåning började jag känna igen mig ungefär när jag trodde jag skulle behöva kartan. Så telefonen stannade i fickan. Den här tunneln minns jag, tänkte jag, men inte vad som låg bortom den. Sen ett kvarter till, just det, här vid staketet brukade jag svänga höger.

Någon sade en gång, att det verkar påverka mig så mycket. Varför då?

Jag vet inte varför.

Mina känslor är som en möbius strip. Det är ett band som kan formas genom att fästa änderna i varandra med en halv-twist. Det är inte svårt att skapa ett möbius band, man tar en bit papper, vrider det på mitten med ett halvt varv och fäster änderna i varandra med tejp eller lim. På så sätt har bandet två sidor, men det är inte uppenbart vilket som är upp eller ner för att dess yta vrids ett halvt varv. Inom matematiken kallas detta en icke orienterbar yta. Detta är orsaken till att den ibland tolkas som symbolen för oändlighet, till exempel, då dess orientering blir en fråga av perspektiv.

Det finns en konstnär, M.C Escher, som skapade bland mycket annat matematiskt inspirerad konst. Hans mest kända konstverk heter ”Relativity”, och beskriver en värld där gravitationen inte tycks gälla. Där trappor leder till avsatser, men olika personer använder olika sidor av samma trappa. Vilket skapar ett fenomen där trappan tycks ha både en uppsida och en nedsida på samma gång. Det är icke orienterbara trappor. Jag minns att min mattebok i högstadiet hade den på omslaget.

Den här sträckan ut till Sandsbro för att bada cyklade jag hundratals gånger, varje sommar, när jag var liten. Badbyxor på, handduk på pakethållaren, en gul tennisboll att kasta till varandra. Det var allt vi behövde. Sen trampade vi förbi villakvarteren, genom industriområdet, förbi skogen, ut till det lilla samhället vid Helgasjön som för alltid var förknippat med bad. Jag kämpade mot impulsen att ta upp kartan. För trots att det är en livstid sedan visste jag precis vart jag skulle. Höger vid förskolan. Vänster sedan på den lilla cykelvägen.

Matbutiken där vi brukade köpa glass låg inte kvar. Hela området precis runt badplatsen var helt annorlunda. Efter en felsväng hittade jag bron över och var framme. Det var mitt på eftermiddagen och inte så många där än. Jag vadade sakta ned i vattnet.

En möbius strip är ungefär så, eller M.C Eschers trappor är som en möbius strip. Båda är som varandra. Ett band som sitter i sig själv och har både en under och en ovansida på en och samma gång i oändlighet. Så är mina känslor. Där ena sidan av bandet är romantiska, och den andra sidan sexuella.

Så, bara gå vidare?

Okej, jag tar trappan. Jag känner igen mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.