Söder om himlen

Hennes ögon föll på datorskärmen och smalnade av. Hon tog den i knät och började skriva. För att skriva bra behöver man skriva det man är rädd för. Jag glömmer det mellan varven. Med att skriva bra menar jag inte bra som i objektivt bra, bra litteratur eller bra för någon annan. Jag menar bra som i bra för att kunna skriva. Så det är det jag gör. Jag skriver om mina rädslor och extrapolerar dem till sin extrem. Det är inte terapi. Det är den största lögnen du kan intala dig själv. Det är bara en farkost för din fåfänga.

”Hur går det?” Hon tog en klunk direkt ur flaskan med whiskey.
”Inte ett ord”
”Bara skriv något” sade hon.
”Du säger det som om det vore världens enklaste sak”
”Det är du som gör det komplicerat. Särskilt eftersom du verkar behöva mig här”
Jag himlade med ögonen.
”Kan du vara en större klysha!” skrattade hon.
”Käft”
Hon log. ”Seså” Hon gestikulerade mot datorn mellan oss i soffan.
”För helvete” Jag tog den. ”Vad ska jag skriva om då?”
”Exakt det du tänker på nu.”

Jag tog datorn, öppnade dokumentet, svepte en mun ur den fyrkantiga flaskan och började formulera ord utan att tänka. Som de där övningarna vi fick göra på Öland en gång i tiden. Medan tangenterna rasslade kände jag hennes blick på mig. Jag tittade upp på henne.

”Så” sade jag med en triumferande ton. Jag vred datorn mot henne och studerade hennes ansikte. Hon tittade upp med ett katigt uttryck.
”Du är så lättläst” sade hon.
”Vadå, du sade skriv det jag tänker på.”
”Detta tänker du på varje minut”
”Och? I will have you know att en tjej sade att jag borde börja skriva sånt här för att jag var så bra på det.”
”Bra på att skriva om det, ja”
Jag skrattade och tog mig för bröstet. ”Ouch”
”Hur lyder fortsättningen?” frågade hon.
”Vad tycker du?”

Jag är en oroare. En som oroar sig för allt, och alltid föreställer sig det värsta scenariot. I princip hennes raka motsats. Jag är rädd för att jag objektifierar henne för mycket. För att jag är en missbrukare. En känsloanknuten depressiv man som förankrat sin självkänsla hos en person som inte går att förtöja. I den ögonblick du visar något du skrivit för någon annan är det för att göda ditt ego. Annars hade du lika gärna kunnat skriva dagbok. Det är en ängslig medelpunkt där man låtsas att egots fåfänga inte sitter i förarsätet. Det är mer förljuget än att skriva prosa. Så jag målar tavlan med min mörkaste fantasi. För varför annars doppa penseln?

”Klar.” Hon vände datorn mot mig. Jag läste hennes fortsättning och om jag var förutsägbar så var hon trotsig. Jag kände min puls öka. Med fingrarna på min handled hade hon galloperat i precis den riktning hon hade kunnat undvika. Vitknogat över kullarna. Jag hade utmanat henne och hon hade såklart stått på sig. Det var ett race som jag absolut skulle förlora.

”Hur går det?” Hon tog en klunk till.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.