Jag sitter på balkongen och väntar. Fötterna är upplagda på stolen mittemot. Svalorna flyger förbi nära räcket, så nära att jag hade kunnat nå dem. De flyger lågt. Det är helt tyst. Men egentligen inte alls.
Som bärare av hörapparat har jag ett ständigt problem att lösa varje dag: batteri. Förr hade jag en hörapparat som använder det som kallas zinkluftsbatteri. Man öppnade en liten lucka där bak på apparaten och lade in ett litet cirkulärt batteri, storlek tretton. Det räckte i någon vecka, kanske tio dagar. Mindre om jag lyssnade mycket på musik. Med modern utveckling kom moderna batterier. Uppladdningsbara som man laddade under natten. Den nya hörapparat jag numera använder har ett sådant då jag på grund av olika anledningar inte längre kan använda den gamla sorten. Men jag lyssnar lika mycket på musik, samtidigt som det uppladdningsbara batteriet inte räcker i närheten av lika länge. Sexton timmar påstås det. Detta innebär att jag oftast, om jag går upp klockan sju eller åtta som en vanlig arbetsdag, får slut på batteri omkring klockan tio på kvällen. Då får jag gå och sätta den på laddning igen, sätter en timer i telefonen på tjugo minuter, och lever en stund i tystnaden. Som nu.
Det har varit trettio grader varmt i ett par dagar, men ikväll skulle temperaturen sjunka sade dem. Så jag gick ut och satte mig på balkongen och väntade, längtade. Varningen i hörapparaten ljöd och jag fick sätta den på laddning igen. Så nu sitter jag här och upplever det där alternativa livet. Det där livet som jag hade levt om jag inte haft möjligheterna. Världen utan en hörapparat är nästan helt tyst, och samtidigt inte alls. Jag kan mycket vagt höra något verkligt. Kanske var det måsen som flög förbi? Eller ett fönster som smällde igen precis bredvid? Kanske var det inbillat. Men mest kan jag höra något overkligt, ett tjut, som jag vet inte är på riktigt. Jag hatar det tjutet. Som tusen nålar av höga toner som vrider på min skalle. Som att stoppa in huvudet i en jetmotor och skrika. Ibland kan jag ignorera det. I alla fall när jag vet att hörapparaten är färdigladdad om tjugo minuter. Nej, arton nu.
Plötsligt känner jag hur mina fötter är blöta. Jag tittar upp. Det har redan regnat en bra stund. Förmodligen smattrar det på plåttaket men det hör jag inte. Det blinkar till. Mina fötter blir blötare på stolen där jag lagt upp dem. Björkarna utanför dansar i vinden, ryckigt, onaturligt, ljudlöst. Det blinkar till igen. Jag inser att det är åska. Pappa lärde mig när jag var liten att man skulle räkna hur många sekunder efter blixten som dundret kommer. Om det var flera sekunder var åskan långt borta och då behövde jag inte vara rädd, sade han. Det blinkar till igen. Men nu vet jag inte hur långt borta den är. Min telefon vibrerar i knät. Jag tror jag ska ringa pappa imorgon.
