1

Han klev av tåget och kände direkt hur luften var en annan. På västkusten kunde man alltid känna havet, även en bit in i landet. Det hade varit ett tungt år. Att åka hit var ett försök att skaka av sig det, att hitta sig själv igen. Det var en sak att bli utan jobb. Men den efterkommande pandemin satte alla sorts försök att hitta ett nytt på paus. Han letade upp bussen som skulle ta honom mot Rönnäng. Värmen var tung som ett täcke och svetten rann sakta längs ryggen. Ingen air condition men fönstren var nedfällda. Landskapet förvandlades utanför. Medan bussen vek av mot kusten kunde man se hur det berg och den sten som sköt upp ur marken tidigare sakta sjönk ned och blev till klippor, beklädda med solblekt gräs som ramade in sprickorna där ljuset kunde komma in. Doften i luften byttes från en av tall och skog till salt och tång. Med ett väsande stannade så bussen till och neg mot trottoaren. Han greppade om sin bruna väska och klev av. Det var inte helt tydligt vilket håll som var rätt men han gick mot den röda stugan vid kajen. Det visade sig vara en restaurang och han frågade en i personalen om vägen och förstod att huset han hade hyrt låg halvannan kilometer bort.

När han kom fram till den röda punkten han placerat ut på kartan stannade han till. Han såg sig förvirrat om. Där fanns ingenting. Sly, vajande buskar och ett par bistra träd. Men inget mer. Men så lyfte vinden försiktigt på en gren och där skymtade en brevlåda fram. Han böjde sig ned och läste på locket. Det var rätt adress. Stigen som ledde mot havet syntes knappt men han följde den och började bli orolig för värmen. Han hade säkert bränt sig vid det här laget, men om han skyndade sig kanske det inte skulle bli värre. Vinden började tillta och svalka. Ett par hundra meter senare kom han fram till huset som låg ensamt nedanför ett par klippor. Ytterligare stenbeklädda avsatser ledde ned mot havet, han uppskattade det till femtio meter innan det mötte vattnet. Till och med huset såg blekt ut av solen. Himlen var klarblå och vattnet stilla, blåsten till trots. Fasaden var gul med vita snickardetaljer, en liten farstutrappa ledde från stigen upp till dörren. Han vred om nyckeln och den svängde tungt upp av sig själv.

Doften av en kvarlämnad tillvaro slog emot honom. Som den han lämnat bakom sig. Resan hit har bara handlat om att hålla sig i rörelse, så tankarna och känslorna har inte fått plats. Oron över att de ska ta överhanden även här hade slagit honom, men att komma hit var bättre än tabletterna i lådan tänkte han. Möblerna var täckta med vita lakan. Värmen var tryckande likt den på bussen så hans första insats skulle bli att vädra så mycket han kunde. Vardagsrummets avlånga vägg mot havsutsikten bestod i ett enda långt fönsterparti som gick att skjuta åt sidan. Väl öppnad ledde den ut till en bred altan som följde längs husets ena långsida. Han gick ut och andades in havet. Till höger om vardagsrummet låg köket, även det med en altandörr. Köksbordet i furu påminde honom om det från när han var liten, i mammas och pappas radhus. Likadana tunga stolar som han då inte orkade flytta. Han lät handen vandra längs stolsryggen. Kunde det vara exakt samma stolar? 

När kvällen kom hade han kommit hyfsat i ordning. Huset var en aning dammigt men ingen fara. Han brydde sig inte nämnvärt. Vinden som fläktade genom huset från vattnet hade sänkt temperaturen och nu kändes den helt okej. Allt var uppackat och han satt och åt på en fetaostsallad och tittade ut från köksbordet. Han skulle gå ut till klipporna, tänkte han. Kanske skulle han skriva något. Han hade en idé men den var inte mer än ett par anteckningar i en app. Då vibrerade telefonen bredvid honom på köksbordet. Ett namn på skärmen, ett meddelande från henne. 

”Får jag komma förbi?”

”Okej”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.