Det är konstigt att jag bor här. Inte i Sverige eller så, utan på den här gatan. Gatan med de röda tegelstenshusen. När jag var liten raglade jag runt här bland rosenbuskar, den jag till exempel parkerade pappas cykel i den gången, till tonerna av musik som lät som ett gäng hammare som skakades i en soptunna av plåt. Det var här Anton bodde. Hans mamma var aldrig hemma så det blev den valda festlokalen efter skolan. Vi satt i köket kring ett runt bord och spelade poker, drack billig öl och rökte. Jag vet inte varför jag började just här. Kanske för att det var här jag kände mig bli. Som en del av något slags ondskefullt kosmiskt skämt är den formativa tiden då man vet som minst om vart man ska eller varför. Man kastas ut på sjön utan karta och kompass och ombeds hitta land, men riskerar hamna på en ö.
Det är konstigt att jag bor just här för här bodde ju vuxna. Antons mamma till exempel. Jag hade aldrig sett henne men jag tror hon fanns. Jag var på besök i de vuxnas värld och upptäckte hur skönt det kunde vara att bedöva allting. Jag gjorde precis allt jag kunde för att passa in. Jag klamrade mig fast vid en personlighet med vitnande knogar och hoppades att jag skulle bli godkänd. Ibland blev jag det. Vi skulle alla *bli* något. Ståendes på vilka axlar eller ryggar som helst skulle vi ta oss uppåt, uppåt tills himlen sprängdes. Rökandes på rätt sätt, ciggen i platt handflata mellan två fingrar, som om det inte var en big deal (inget var en big deal) och skulle bli. Jag skulle bli författare. Det hade jag bestämt redan då, förklarade jag och blåste upp ett moln.
Det var så otroligt osannolikt att man skulle bli vuxen. Det var ju en helt sjuk tanke. Man skulle passera tjugofem och livet skulle vara över. Kartan visade inte längre än så. Det enda man visste var att om man gjorde som de andra hörde man hemma. Så jag rökte med öppen handflata, drack kortburk och mobbade någon. Jag fick ta mycket mer än jag gav men det var sådant man fick ta om man ville bli. Man aktade sig för rutorna i gatstenen och hoppade över A-brunnar.
Det hade varit så mycket bättre om jag sagt något annat. Att jag skulle bli webbdesigner eller affärsinformationsspecialist. Då hade båten varit framme nu och jag hade sluppit känna ångesten som jag har känt så länge. Jag pratade med någon och fick tabletter mot det (jag gillar inte dem). Jag har blivit anklagad för att var nostalgiskt lagd och det må hända. Men det är svårt att inte minnas när man ser den där rosenbusken varje dag. Men den blommar i alla fall. Det tycker jag är fint.
(Okej, inte just nu. Just nu snöar det. Men ändå.)
