”Drömmer du om att bo i hus?”
Du andas ut frågan med kalluft. Jag studerar husen längs allén där vi går i mörkret.
”Ja, det gör jag nog” svarar jag.
”Hur ser det ut?”
Visst har jag en bild av hur det skulle kunna se ut. Men det har mer med platsen att göra. Det ligger vid havet. Jag har alltid drömt om ett hus vid havet där man kan höra vågorna och inte så mycket av allt annat. En stor veranda som vetter mot klipporna som trädgården mest består av. Det är ett par hundra meter till nästa hus. Landet är vindpiskat av årstider och man kan se vad det ska bli för väder imorgon på himlen över horisonten.
Invändigt består huset av trägolv i alla rum. Ett stort vitt kök, eller kanske är det i rostfritt stål, med en köksö där man kan stå och laga mat mitt emot varandra. Köket leder in till vardagsrummet med ett burspråk med en bred nisch som man kan krypa upp i. Där ligger filt och kuddar. Ett litet runt bord med två stolar gör det till en bra plats för morgonkaffet när köket känns för stort. I hallen finns trappan i ek till övervåningen med det breda svängda räcket som man knappt kan greppa med en hand. På övervåningen finns ett bibliotek med ett skrivbord framför ett fönster. I samma rum står två läsfåtöljer. Det är ett par hundra meter till närmaste granne som man känner väl.
Jag studerar husen längs allén där vi går i mörkret. Inget av de husen ser ut så. Jag säger inget av det där. Jag säger inget om att det finns versioner av samma dröm där dina barfota fötter går ned för trappan. Där du sitter i fönstret i en stickad tröja och tittar ut. Där vi har tagit en lång sovmorgon.
Jag andas ut samma kalluft.
”Ett hus vid havet kanske.”
