Varje gång jag kliver på tåget till jobbet glömmer jag vilken sida jag ska sitta på för att inte få solen i ögonen på morgonen. Hjärnan är konstig. Den har förmågan att lagra massor av saker, vem som vann nobelpriset i litteratur 1954, tyska grammatikregler från sjätte klass och exakt hur man ska vicka på nyckeln för att öppna den där dörren i källaren. Men med sömn i ögonen och rufsigt hår står jag på perrongen och försöker komma ihåg vilket håll solen går upp varje morgon. Det är inte mitt fel. När man åker tåg kl 07:30 så har hjärnan inte vaknat än. Den är inte redo. Jag försöker resonera med den att vi behöver komma igång för att veta vilken station vi ska av på, men förgäves. Jag lirkar med Ekot eller podcast-avsnittet om trädrötter. Men den har redan vaggats till sömns igen av vardagen. Du ringer inte mig, säger den, jag ringer dig.
Jag har åkt den här sträckan till jobbet så många gånger nu att kroppen vet av sig själv när vi är framme. Den kan alla stegen. Det är en försiktig dans för en introvert att pendla. En ängslighetsfoxtrot som förbrukar minimal energi. Klockan är alldeles för tidigt på morgonen för att man ska orka småprata med någon kollega-fast-knappt om vad man gjorde i helgen. Efter ett par år på samma perronger lär man sig vilka som jobbar på samma ställe. Men det är där ute, i världen utanför perrongen. I pendelbubblan är de flesta överens om att inte mingla. Som zombies vaggar vi istället fram till dörrarna och tittar trött på amatörerna som av någon anledning ska kliva på innan alla klivit av.
Här handlar det om att undvika ögonkontakt. Titta ned i marken, på tågdörrarna, på allt förutom hon från ekonomiavdelningen som du gick på en katastrofdejt med en gång. Man ser dem som små öar i folkmassan. De som pendlar samma sträcka som du som inte heller vill småprata. Men som om ett samhällsförtryck vilade över oss bryter vi våra egna regler när vi råkar hamna bredvid varandra. Man ler artigt och nickar. Det är redan försent. Tåget går och lämnar våra principer kvar. Samhället kräver av oss att vi ska säga något, vad som helst, till varandra.
Det finns en universell signal för huruvida man vill prata med någon eller inte: hörlurar. En kvinnas främsta vapen mot flåsande snubbar som ska fråga hur ofta hon kommer hit till gymmet eller om hon behöver hjälp med skivstången.
Så gör även min kollega, de tydliga vita sladdarna som letar sig ner från håret är signalen om att hon inte är här för att prata. Hon är här för att åka tåg. Jag har dock varit för långsam med att hitta en plats. Jag ångrar nu bittert att jag kastade bort där platsen som kanske hade solen i ögonen, för sekunden senare finns bara platsen bredvid henne kvar.
I egenskap av hörselskadad bär jag en hörapparat bakom mitt enda hörande öra. Den hörapparaten är via bluetooth kopplad till min telefon när jag lyssnar på musik. Vilket jag alltid gör som en duktig pendlare som inte heller vill ha hjälp med skivstången. Detta är dock inte uppenbart för alla, utifrån ser jag ut som en pratsugen konsult med bekymmer och framförallt: utan lurar. Denna helt ofrivilliga signal tillsammans med ett lite för artigt leende tvingar stackars kollegan att ta ur lurarna och idka småprat innan vi passerat Alvesta.
Visst pratar jag gärna med folk. Men det är måndag morgon i september och jag vet att hon inte heller vill. När tåget passerar Vislanda har vi självklart slut på saker att prata om. Jag vill inget hellre än att frigöra henne från det här. Du måste inte, vill jag plötsligt säga. Jag är precis som du. Vi kan bara sitta här och ignorera varandra i samförstånd. Jag vill att revolutionen börjar här. Låt oss ta till vapen, upp på barrikaderna, ned med småpratets förtryck!
Plötsligt passerar tåget ett öppet fält och jag får direkt solen i ögonen. Det var då själva fan. Revolutionen får vänta, hjärnan har inte vaknat än.
❤