Söder om himlen

Hennes ögon föll på datorskärmen och smalnade av. Hon tog den i knät och började skriva. För att skriva bra behöver man skriva det man är rädd för. Jag glömmer det mellan varven. Med att skriva bra menar jag inte bra som i objektivt bra, bra litteratur eller bra för någon annan. Jag menar bra som i bra för att kunna skriva. Så det är det jag gör. Jag skriver om mina rädslor och extrapolerar dem till sin extrem. Det är inte terapi. Det är den största lögnen du kan intala dig själv. Det är bara en farkost för din fåfänga.

”Hur går det?” Hon tog en klunk direkt ur flaskan med whiskey.
”Inte ett ord”
”Bara skriv något” sade hon.
”Du säger det som om det vore världens enklaste sak”
”Det är du som gör det komplicerat. Särskilt eftersom du verkar behöva mig här”
Jag himlade med ögonen.
”Kan du vara en större klysha!” skrattade hon.
”Käft”
Hon log. ”Seså” Hon gestikulerade mot datorn mellan oss i soffan.
”För helvete” Jag tog den. ”Vad ska jag skriva om då?”
”Exakt det du tänker på nu.”

Jag tog datorn, öppnade dokumentet, svepte en mun ur den fyrkantiga flaskan och började formulera ord utan att tänka. Som de där övningarna vi fick göra på Öland en gång i tiden. Medan tangenterna rasslade kände jag hennes blick på mig. Jag tittade upp på henne.

”Så” sade jag med en triumferande ton. Jag vred datorn mot henne och studerade hennes ansikte. Hon tittade upp med ett katigt uttryck.
”Du är så lättläst” sade hon.
”Vadå, du sade skriv det jag tänker på.”
”Detta tänker du på varje minut”
”Och? I will have you know att en tjej sade att jag borde börja skriva sånt här för att jag var så bra på det.”
”Bra på att skriva om det, ja”
Jag skrattade och tog mig för bröstet. ”Ouch”
”Hur lyder fortsättningen?” frågade hon.
”Vad tycker du?”

Jag är en oroare. En som oroar sig för allt, och alltid föreställer sig det värsta scenariot. I princip hennes raka motsats. Jag är rädd för att jag objektifierar henne för mycket. För att jag är en missbrukare. En känsloanknuten depressiv man som förankrat sin självkänsla hos en person som inte går att förtöja. I den ögonblick du visar något du skrivit för någon annan är det för att göda ditt ego. Annars hade du lika gärna kunnat skriva dagbok. Det är en ängslig medelpunkt där man låtsas att egots fåfänga inte sitter i förarsätet. Det är mer förljuget än att skriva prosa. Så jag målar tavlan med min mörkaste fantasi. För varför annars doppa penseln?

”Klar.” Hon vände datorn mot mig. Jag läste hennes fortsättning och om jag var förutsägbar så var hon trotsig. Jag kände min puls öka. Med fingrarna på min handled hade hon galloperat i precis den riktning hon hade kunnat undvika. Vitknogat över kullarna. Jag hade utmanat henne och hon hade såklart stått på sig. Det var ett race som jag absolut skulle förlora.

”Hur går det?” Hon tog en klunk till.

1

Han klev av tåget och kände direkt hur luften var en annan. På västkusten kunde man alltid känna havet, även en bit in i landet. Det hade varit ett tungt år. Att åka hit var ett försök att skaka av sig det, att hitta sig själv igen. Det var en sak att bli utan jobb. Men den efterkommande pandemin satte alla sorts försök att hitta ett nytt på paus. Han letade upp bussen som skulle ta honom mot Rönnäng. Värmen var tung som ett täcke och svetten rann sakta längs ryggen. Ingen air condition men fönstren var nedfällda. Landskapet förvandlades utanför. Medan bussen vek av mot kusten kunde man se hur det berg och den sten som sköt upp ur marken tidigare sakta sjönk ned och blev till klippor, beklädda med solblekt gräs som ramade in sprickorna där ljuset kunde komma in. Doften i luften byttes från en av tall och skog till salt och tång. Med ett väsande stannade så bussen till och neg mot trottoaren. Han greppade om sin bruna väska och klev av. Det var inte helt tydligt vilket håll som var rätt men han gick mot den röda stugan vid kajen. Det visade sig vara en restaurang och han frågade en i personalen om vägen och förstod att huset han hade hyrt låg halvannan kilometer bort.

När han kom fram till den röda punkten han placerat ut på kartan stannade han till. Han såg sig förvirrat om. Där fanns ingenting. Sly, vajande buskar och ett par bistra träd. Men inget mer. Men så lyfte vinden försiktigt på en gren och där skymtade en brevlåda fram. Han böjde sig ned och läste på locket. Det var rätt adress. Stigen som ledde mot havet syntes knappt men han följde den och började bli orolig för värmen. Han hade säkert bränt sig vid det här laget, men om han skyndade sig kanske det inte skulle bli värre. Vinden började tillta och svalka. Ett par hundra meter senare kom han fram till huset som låg ensamt nedanför ett par klippor. Ytterligare stenbeklädda avsatser ledde ned mot havet, han uppskattade det till femtio meter innan det mötte vattnet. Till och med huset såg blekt ut av solen. Himlen var klarblå och vattnet stilla, blåsten till trots. Fasaden var gul med vita snickardetaljer, en liten farstutrappa ledde från stigen upp till dörren. Han vred om nyckeln och den svängde tungt upp av sig själv.

Doften av en kvarlämnad tillvaro slog emot honom. Som den han lämnat bakom sig. Resan hit har bara handlat om att hålla sig i rörelse, så tankarna och känslorna har inte fått plats. Oron över att de ska ta överhanden även här hade slagit honom, men att komma hit var bättre än tabletterna i lådan tänkte han. Möblerna var täckta med vita lakan. Värmen var tryckande likt den på bussen så hans första insats skulle bli att vädra så mycket han kunde. Vardagsrummets avlånga vägg mot havsutsikten bestod i ett enda långt fönsterparti som gick att skjuta åt sidan. Väl öppnad ledde den ut till en bred altan som följde längs husets ena långsida. Han gick ut och andades in havet. Till höger om vardagsrummet låg köket, även det med en altandörr. Köksbordet i furu påminde honom om det från när han var liten, i mammas och pappas radhus. Likadana tunga stolar som han då inte orkade flytta. Han lät handen vandra längs stolsryggen. Kunde det vara exakt samma stolar? 

När kvällen kom hade han kommit hyfsat i ordning. Huset var en aning dammigt men ingen fara. Han brydde sig inte nämnvärt. Vinden som fläktade genom huset från vattnet hade sänkt temperaturen och nu kändes den helt okej. Allt var uppackat och han satt och åt på en fetaostsallad och tittade ut från köksbordet. Han skulle gå ut till klipporna, tänkte han. Kanske skulle han skriva något. Han hade en idé men den var inte mer än ett par anteckningar i en app. Då vibrerade telefonen bredvid honom på köksbordet. Ett namn på skärmen, ett meddelande från henne. 

”Får jag komma förbi?”

”Okej”

Ett hus vid havet

”Drömmer du om att bo i hus?”

Du andas ut frågan med kalluft. Jag studerar husen längs allén där vi går i mörkret.

”Ja, det gör jag nog” svarar jag.

”Hur ser det ut?”

Visst har jag en bild av hur det skulle kunna se ut. Men det har mer med platsen att göra. Det ligger vid havet. Jag har alltid drömt om ett hus vid havet där man kan höra vågorna och inte så mycket av allt annat. En stor veranda som vetter mot klipporna som trädgården mest består av. Det är ett par hundra meter till nästa hus. Landet är vindpiskat av årstider och man kan se vad det ska bli för väder imorgon på himlen över horisonten.

Invändigt består huset av trägolv i alla rum. Ett stort vitt kök, eller kanske är det i rostfritt stål, med en köksö där man kan stå och laga mat mitt emot varandra. Köket leder in till vardagsrummet med ett burspråk med en bred nisch som man kan krypa upp i. Där ligger filt och kuddar. Ett litet runt bord med två stolar gör det till en bra plats för morgonkaffet när köket känns för stort. I hallen finns trappan i ek till övervåningen med det breda svängda räcket som man knappt kan greppa med en hand. På övervåningen finns ett bibliotek med ett skrivbord framför ett fönster. I samma rum står två läsfåtöljer. Det är ett par hundra meter till närmaste granne som man känner väl.

Jag studerar husen längs allén där vi går i mörkret. Inget av de husen ser ut så. Jag säger inget av det där. Jag säger inget om att det finns versioner av samma dröm där dina barfota fötter går ned för trappan. Där du sitter i fönstret i en stickad tröja och tittar ut. Där vi har tagit en lång sovmorgon.

Jag andas ut samma kalluft.

”Ett hus vid havet kanske.”

Himlen som sprängdes

Det är konstigt att jag bor här. Inte i Sverige eller så, utan på den här gatan. Gatan med de röda tegelstenshusen. När jag var liten raglade jag runt här bland rosenbuskar, den jag till exempel parkerade pappas cykel i den gången, till tonerna av musik som lät som ett gäng hammare som skakades i en soptunna av plåt. Det var här Anton bodde. Hans mamma var aldrig hemma så det blev den valda festlokalen efter skolan. Vi satt i köket kring ett runt bord och spelade poker, drack billig öl och rökte. Jag vet inte varför jag började just här. Kanske för att det var här jag kände mig bli. Som en del av något slags ondskefullt kosmiskt skämt är den formativa tiden då man vet som minst om vart man ska eller varför. Man kastas ut på sjön utan karta och kompass och ombeds hitta land, men riskerar hamna på en ö.

Det är konstigt att jag bor just här för här bodde ju vuxna. Antons mamma till exempel. Jag hade aldrig sett henne men jag tror hon fanns. Jag var på besök i de vuxnas värld och upptäckte hur skönt det kunde vara att bedöva allting. Jag gjorde precis allt jag kunde för att passa in. Jag klamrade mig fast vid en personlighet med vitnande knogar och hoppades att jag skulle bli godkänd. Ibland blev jag det. Vi skulle alla *bli* något. Ståendes på vilka axlar eller ryggar som helst skulle vi ta oss uppåt, uppåt tills himlen sprängdes. Rökandes på rätt sätt, ciggen i platt handflata mellan två fingrar, som om det inte var en big deal (inget var en big deal) och skulle bli. Jag skulle bli författare. Det hade jag bestämt redan då, förklarade jag och blåste upp ett moln.

Det var så otroligt osannolikt att man skulle bli vuxen. Det var ju en helt sjuk tanke. Man skulle passera tjugofem och livet skulle vara över. Kartan visade inte längre än så. Det enda man visste var att om man gjorde som de andra hörde man hemma. Så jag rökte med öppen handflata, drack kortburk och mobbade någon. Jag fick ta mycket mer än jag gav men det var sådant man fick ta om man ville bli. Man aktade sig för rutorna i gatstenen och hoppade över A-brunnar.

Det hade varit så mycket bättre om jag sagt något annat. Att jag skulle bli webbdesigner eller affärsinformationsspecialist. Då hade båten varit framme nu och jag hade sluppit känna ångesten som jag har känt så länge. Jag pratade med någon och fick tabletter mot det (jag gillar inte dem). Jag har blivit anklagad för att var nostalgiskt lagd och det må hända. Men det är svårt att inte minnas när man ser den där rosenbusken varje dag. Men den blommar i alla fall. Det tycker jag är fint.

(Okej, inte just nu. Just nu snöar det. Men ändå.)

Det är en försiktig dans för en introvert att pendla

Varje gång jag kliver på tåget till jobbet glömmer jag vilken sida jag ska sitta på för att inte få solen i ögonen på morgonen. Hjärnan är konstig. Den har förmågan att lagra massor av saker, vem som vann nobelpriset i litteratur 1954, tyska grammatikregler från sjätte klass och exakt hur man ska vicka på nyckeln för att öppna den där dörren i källaren. Men med sömn i ögonen och rufsigt hår står jag på perrongen och försöker komma ihåg vilket håll solen går upp varje morgon. Det är inte mitt fel. När man åker tåg kl 07:30 så har hjärnan inte vaknat än. Den är inte redo. Jag försöker resonera med den att vi behöver komma igång för att veta vilken station vi ska av på, men förgäves. Jag lirkar med Ekot eller podcast-avsnittet om trädrötter. Men den har redan vaggats till sömns igen av vardagen. Du ringer inte mig, säger den, jag ringer dig.

Jag har åkt den här sträckan till jobbet så många gånger nu att kroppen vet av sig själv när vi är framme. Den kan alla stegen. Det är en försiktig dans för en introvert att pendla. En ängslighetsfoxtrot som förbrukar minimal energi. Klockan är alldeles för tidigt på morgonen för att man ska orka småprata med någon kollega-fast-knappt om vad man gjorde i helgen. Efter ett par år på samma perronger lär man sig vilka som jobbar på samma ställe. Men det är där ute, i världen utanför perrongen. I pendelbubblan är de flesta överens om att inte mingla. Som zombies vaggar vi istället fram till dörrarna och tittar trött på amatörerna som av någon anledning ska kliva på innan alla klivit av.

Här handlar det om att undvika ögonkontakt. Titta ned i marken, på tågdörrarna, på allt förutom hon från ekonomiavdelningen som du gick på en katastrofdejt med en gång. Man ser dem som små öar i folkmassan. De som pendlar samma sträcka som du som inte heller vill småprata. Men som om ett samhällsförtryck vilade över oss bryter vi våra egna regler när vi råkar hamna bredvid varandra. Man ler artigt och nickar. Det är redan försent. Tåget går och lämnar våra principer kvar. Samhället kräver av oss att vi ska säga något, vad som helst, till varandra.

Det finns en universell signal för huruvida man vill prata med någon eller inte: hörlurar. En kvinnas främsta vapen mot flåsande snubbar som ska fråga hur ofta hon kommer hit till gymmet eller om hon behöver hjälp med skivstången. 

Så gör även min kollega, de tydliga vita sladdarna som letar sig ner från håret är signalen om att hon inte är här för att prata. Hon är här för att åka tåg. Jag har dock varit för långsam med att hitta en plats. Jag ångrar nu bittert att jag kastade bort där platsen som kanske hade solen i ögonen, för sekunden senare finns bara platsen bredvid henne kvar. 

I egenskap av hörselskadad bär jag en hörapparat bakom mitt enda hörande öra. Den hörapparaten är via bluetooth kopplad till min telefon när jag lyssnar på musik. Vilket jag alltid gör som en duktig pendlare som inte heller vill ha hjälp med skivstången. Detta är dock inte uppenbart för alla, utifrån ser jag ut som en pratsugen konsult med bekymmer och framförallt: utan lurar. Denna helt ofrivilliga signal tillsammans med ett lite för artigt leende tvingar stackars kollegan att ta ur lurarna och idka småprat innan vi passerat Alvesta.

Visst pratar jag gärna med folk. Men det är måndag morgon i september och jag vet att hon inte heller vill. När tåget passerar Vislanda har vi självklart slut på saker att prata om. Jag vill inget hellre än att frigöra henne från det här. Du måste inte, vill jag plötsligt säga. Jag är precis som du. Vi kan bara sitta här och ignorera varandra i samförstånd. Jag vill att revolutionen börjar här. Låt oss ta till vapen, upp på barrikaderna, ned med småpratets förtryck!

Plötsligt passerar tåget ett öppet fält och jag får direkt solen i ögonen. Det var då själva fan. Revolutionen får vänta, hjärnan har inte vaknat än.