Ett kapitel senare av mitt liv saknar jag dig fortfarande. Jag vet inte riktigt varför. Men du är fin. Ville bara säga det. Jag har bestämt mig för att säga saker jag kommer på. Särskilt om det är fina saker om en person. De förtjänar att höra det. Du gör det. Så nu säger jag bara det. Jag har spenderat ett år att försöka glömma men det har inte gått så bra. Det måste bero på att du är värd att komma ihåg.
Helt enkelt.
Inget mer.
Det var 2010. Jag tror inte att året kommer bli något mer än Året Efter. Jag ville gärna det. Men det gick inte. Det blev inte. Jag har gjort mitt bästa. Försökt skriva mig ut ur alla tankar. Försökt att inte skriva alls. Inget har fungerat vilket har resulterat i det stökigaste och mest osammanhängande kapitlet hittills. Så väldigt mycket har hänt som har varit bloggvänligt men som istället överskuggats av minnen. Det var helt enkelt så det blev. För jag kan inte glömma. Jag trodde det var så man gjorde. Men det visar sig att det inte är något jag aktivt gör. Hur mycket jag än försöker. Jag kan inte glömma. Så nog är du värd att komma ihåg. Hur mycket livet än sparkar dig i röven, så ska du veta det. Ta bara den här bloggen som exempel. Och låt ingen inbilla dig annat.
Jag kan inte komma ifrån att de två senaste av mina kapitel har handlat om dig. Ibland har jag velat låtsas som annat. Men vem som helst kan väl se det. Vem som helst med två ögon och ett hjärta. Jag har tänkt att jag framstår som en idiot. Som vek och svag. Många nära mig har nästan blivit arga på hur jag inte kunnat skaka av mig minnet av Göteborg. Det har fått mig att må dåligt. Det har fått mig att tvivla på mig själv varje dag. Men idag är du en väldigt god vän, och om inte annat hoppas jag att det förblir så. För man är ingenting utan människorna man omger sig med. Och riktigt bra sådana ska man hålla fast i. Även om det kräver lite arbete. Hur ska man annars veta att någonting är värt fajten?
Jag tänker sluta skriva. För nu. Vi får se hur det blir framöver. Jag har hela tiden tänkt att nästa inlägg, nästa text eller nästa kapitel ska vara början på något nytt. Något nytt utan ditt minne. Men den senaste tiden har jag gjort upp med mina tankar och kommit fram till och tvingats acceptera att du alltid kommer vara en del av det här. Du var den första. Du har lagt ribban, och den ligger faktiskt bra högt.
Det här är min epilog. Och den blir en hyllning till dig. För du är, vare sig jag vill det eller inte, den gemensamma nämnaren till det som varit. Och det står jag för. Tack för att jag fick vara en del av ditt liv. Det betydde mycket för mig. Jag såg aldrig något mer i framtiden än det vi var. Två stycken som tyckte om varandra. Men det du gjorde med mig, det var stort det du gav mig. En sådan kärlek som det blir böcker av.
Min blogg har tagit många former över tiden. Den har varit rolig, sorglig och tråkig. Den har haft många läsare och med tiden färre. Men den har alltid gett mig något. När den inte gör det bör jag ta ett steg tillbaka och fundera ett slag. Över om jag vill fortsätta. Just nu vet jag inte. Mitt liv är ordnat och jag mår i övrigt bra. Jag har en egen lägenhet och studierna flyter på. De har tagit överhanden för tillfället. Men jag kommer alltid vara en skribent med hjärtat i mina händer.
Jag hoppas innerligt att vi ses på andra sidan.
Tills dess, kika gärna in lite då och då. Ni kan alltid nå mig på adressen hello[at]bykalle.se här.
Tack för att ni läser, och sköt om er.
