Mycket har hänt under huven på bloggen. En hel del pingar, crawlers och liknande har ordnats med. Kanske för att på något sätt stödja den ökade trafiken på sistone. Det känns bra nu. Det här. Jag sitter på min anonyma stol och dinglar med benen. Flinar.

Folk gillar mig lite.

Tänker jag.

Temptation, thy name is blogghora.

Är det bara jag som inte riktigt litar på den sortens dörrlås på toaletter som man låser uppåt med handtaget? Ned – öppna. Upp – låsa. Det bryter bara mot alla mekanikens och fysikens lagar. Upp kan inte låsa. Upp har aldrig varit låsa. Varför skulle vi lita på det nu?

Och jag känner inte riktigt för att ta upp den grejjen med kollegorna på jobbet. Känns lite sådär. Årsrapporter. Layoutförhandlingar. Sammanslagningar. Socialbidrag. Praktikanten räcker upp handen.

“Förresten, inte fan litar ni heller på toalettlåset?”

Det är likadant varenda gång. Jag gillar verkligen kläder. Det är intressant och jag tycker det är trevligt. Jag har en ganska snygg och medveten klädstil. Men det är knappast min förtjänst. För samma sak sker med mig när jag kliver över tröskeln till en klädaffär som när jag går in på ICA. Samma sak som händer med de flesta män.

Vart fan är jag?

Man tappar några hjärnceller. Förmodligen är det för att man tänker alldeles för logiskt och inte riktigt köper faktumet att det är bättre att lägga pengar på en tröja med en krokodil på istället för, säg, en sopsäck. H&M har en hel del bra grejjer. Det hänger några fina skjortor. Jag ser en snygg hood och en trevlig kofta. Flera t-shirts faller mig i smaken. Men sen då? Valet. Man ska prova och bestämma sig för vad man ska lägga sina dyrt förvärvade slantar på. Till råga på allt ska det uppenbarligen också vara något i stil med vad som gäller just nu. Det ska vara mode. Koftor som hänger lite slarvigt. Stora knappar. Jag går förbryllad runt. Jag känner lite på en skjorta och hummar. Jo. Den ser ju snygg ut. Men varför inte ta den där ylletröjjan. Eller är det bomull? Kanske inte då. Vänta, var är jag nu?

Jag är bredare över axlarna än om höfterna. Det bidrar till att jag är aningen V-formad. Vilket man ju har hört ska vara attraktivt. Det är en idealform. Det är snyggt. Lite som skivomslaget till “Born in the USA”. Så ska man se ut. Och ja, det gör jag ju.

Hur fan kan det då komma sig att varenda jävla skjorta man hittar som inte är silkestunn gör att jag ser ut som en flygande ekorre när jag sträcker ut armarna? Slim fit my ass. Ska man hitta kläder som passar ska man helst se ut som ett päron.

Och ha en kvinna med sig som vet var man är.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag hade lite ångest för fredagen. Måste. Skriva. Något. Har haft stora problem hela dagen. Det blir gärna så när man sitter och plöjer samma stycken om och om igen i en hundratjugotvåsidig budgetrapport. Inputen är obefintlig och ångesten total.

Sluta surfa nu! Nej, inte bloggen. Lägg ned, skriv istället. Fyfan vilken patetisk mening. Lite salt, peppar och en klyscha på det?

När jag kom tillbaka efter lunchen stod hela kontoret tomt. Att några skulle gå visste jag, men alla? En gammal lysrörslampa blinkar, en tom stol rullar över golvet och några ensamma papper sveper iväg i en ljum bris. Ett helt öde kontorslandskap. Jag sätter mig vid skrivbordet.

Tiden går.

Plötsligt kommer chefen studsandes. Han meddelar att han drar på möte för resten av eftermiddagen.

“Okej! Jag håller ställningarna här!” hojtar jag.

Och återgår till mitt kaffe, min kaka och ett magasin med en intervju med Daniel Craig. Jag lutar mig bakåt i stolen med fötterna upp på skrivbordet.

Det blev en rätt hyfsad fredag ändå.

Att det tog mig en vecka att hitta varmchoklad-knappen på kaffeautomaten är fan inte försvarbart.

Hey! Helt plötsligt ligger man på plats 67 i kategorin “Vardagsbetraktelser” också.

Se på fan.

Tack alla söta och gulliga läsare där ute! Imorgon ska jag publicera en bild på dagens outfit. Den som kommenterar sötast vinner ett rosa nagellack.

Är det inte så att man bara dööööör?

P.S Uggs är jättesnygga.

Verkligen.

Jag har haft en stabil vecka sett till statistiken. Det gör mig lite glad. Många fler har börjat länka nu också vilket har märkts. Har surrat ganska stadigt kring 80-90 visningar om dagen vilket gör mig mer och mer motiverad. Sedan kan man ju undra vad fan ni gör här.

Men den dörren öppnar vi nog inte.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Fritt fram att dra kniv på öppen gata, men pissar du på industritomt kan du räkna med åtal.

Det här dras till domstol. En 15-årig pojke som blev så kissnödig mitt i natten att han uppsökte den enda offentliga toalett som fanns. Den var sönder och vatten sprutade överallt. 15-åringen, som för övrigt var helt nykter, tvingades då söka upp en industritomt för att lätta på trycket. Han blev påkommen och anmäld för olaga intrång. Det här dras till domstol. Medan vi har läst om flera mordfall i regionen där ungdomar går fria och straffmyndiga fått lindrande straff som samhällstjänst, trots att det skett mitt på öppna gatan.

Känns det bra?

Tro fan det. Principer är ju jätteviktigt. Varför inte klubba ned en 15-årings mycket nyanserade beslut för att påvisa det? Det är ju ett riktigt bra budskap till ungdomarna. Eller?

Nej. Han tänker efter, tar ett överlagt beslut för att undvika åtal för förargelseväckande beteende, och dras då inför domstol. Det är idiotiskt. Att argumentera för detta är enbart för en billig poäng, en princip och en liten löjlig pettitess som någon njuter av att klämma dit på en kafferast. För det är var detta är. Det är en barnslig kafferastdiskussion. Då man ska hävda sig och bakom den trygga bordsskivan påpeka det rätt och riktiga i att anmäla någon för olaga intrång, sedan nicka sammanbitet och mumla något om ungdomens moraliska förfall.

När budskapet ni sänder är komplett katastrofalt. Fritt fram att dra kniv på öppen gata, men pissar du på industritomt kan du räkna med åtal. Och folk undrar varför det svenska rättsväsendet har så lite respekt. Detta, just detta är anledningen. Billiga poäng på en kafferast som drar en 15-åring inför domstol.

Känns det bra?

När du svalt din dubbelmoral och resonerat färdigt om snorungars hyfs kan du ju ta och lyfta luren till mordoffrens familjer och förklara vad samhällstjänst är för något.

Idag är jag bara trött. Och just nu också hungrig. Det där kreativa hålet har kommit tillbaka. När man tröttnar på sig själv och sitt bloggande. Man blir irriterad på sig själv. Vem fan tror du att du är? Sitter där med ord som vem som helst kan skriva. Vad är det som säger att du sätter ihop orden bättre än andra? Varför är du intressant? För det tycker du ju uppenbarligen att du är. Du sitter där med din blogg med egen domän och skriver som om någon skulle bry sig.

Kanske är det för att ännu ett år har gått med ett tomt passagerarsäte.

Jag har ju ingen katt i alla fall. Nog för att jag tycker om katter. Men nä.

Där går fan gränsen.

När jag imorse halvt medvetslös snubblat ut ur duschen och in i det spöklika köket med tända ljus fick jag en liten chock. För fram hoppade mina två föräldrar och sjöng Jag må han leva, högt och aningen för piggt för att vara klockan sju på morgonen. Efter att ha svalt chocken och hanterat min jag-kan-inte-fatta-att-jag-fortfarande-bor-hemma-ångest blev jag riktigt glad. En ensam liten svensk flagga stod på min plats på bordet i novembermörkret.

De är inte så dumma ändå, de där två.

Just idag är den en dead give-away. Kaffekoppen. Han unnade sig det idag.

Han sitter med sina händer rasslandes över tangentbordet. Bakom honom någonstans spelas någon eurodisco som han trodde dog ut med Eiffel och dess Blue. På handleden sitter en klocka som en gång hade ett gummiarmband men som nu ser dyr ut tack vare den mattade silverlänken. Han har en frisyr som återigen börjar likna den femtiotalsinspirerade Elvis eller Dean-looken. Slitna jeans, vit t-shirt och en grå tajt ylletröja. En kaffekopp som det egentligen var varm choklad i nyss vibrerar på bordet bredvid viktiga blyertspennor och papper och en budget för nästa år som mest ligger uppslagen för syns skull.

Till höger finns en stor röd fondvägg utan fönster och bakom den en rondell mitt i centrum. Det vet han eftersom varje gång det passerar en gammal volvo utan ljuddämpare vibrerar vattnet i vattenflaskan bakom skärmen. Inget av det får honom att förstå att han blivit ett år äldre. Igen. För ingen annan har insett att en vuxen man aldrig någonsin kommer vara något annat än en pojke med chokladmjölk i en kaffekopp. Han ser sig om.

Yep.

De går fortfarande på det.

Min chef fick nyss se mitt absolut första hela utkast på en text jag skrivit. Han hummade och trummade och sade sedan:

“Stiligt.”

Jag gjorde frivolt inombords. Vilken jävla seger för en halvdöv unge som enligt läkare kunde glömma ett andraspråk i skolan.

“Okej.”

Sade jag sansat. Sedan passade jag på att ursäkta mig för små detaljer och saker som det inte alls var fel på eller inte ens fanns.

“Men du har skrivit fel där.”

Han flyttade markören och ändrade ett ord i inledningen. Ända. Som i “Ända sedan…”

“Det ska vara ett E där.”

Enda?

Han flinade och menade att jag inte kan mena baken. Han fortsatte sedan att återhållsamt lovprisa mitt arbete. Diskuterade några meningar och fraser.

“Det ser ju konstigt ut.”

Avbröt jag honom efter en stund. Det gjorde det. Egentligen visste jag att det var fel, men vågade inte stå på mig. Inte där och då, på hans kontor. Jag hade ju att göra med ett högt höns här. Vi hade tidigare pratat om hur vi båda hade gott betyg i svenska, jag hade MVG, men ingen av oss var stjärnor på grammatik. Men känslan hade vi (jag). Och den känslan ryckte nu in med blåljus och skrikande däck.

“Jag har aldrig läst ordet med E, eller skrivit det så. Det måste vara fel.”

Jag kände hur självsäkerheten rann till. Men han vägrade ge med sig. Det stavades med E. Han skulle nu också bevisa det och slog upp det i någon synonymordlista. Bara för att till slut finna att jag hade rätt.

“Ska vi ta printscreen på den och hänga upp kanske?”

Sade jag och flinade brett. Han tystnade. Mitt leende sprack och plötsligt kände jag hur mitt förtroendekapital som praktikant var noga under övervägande.

Note to self:

Reta inte upp Informationschefen.

He knows people.

Headern har fel färg. Det ser jag här på jobbet. Färgen ska såklart matcha länktextens i resten av bloggen. Men min skärm hemma verkar vara kalibrerad helt uppåt väggarna. Sedan är det ju en TFT också. En apa ser ut som en picassotavla bara man tittar i lite fel vinkel.

Dagens kommunala omskrivning:

Socioemotionell problematik.

Idag har jag en skjorta som min mamma sade åt mig att ha.

Stort liv-poäng.

-2

Fu.

Come on doctor, give me the news. I got a bad case of lovin’ you.

Har haft den whiskey-hesa rockrefrängen på skallen hela morgonen. Det är mäkta irriterande. Jag känner ju igen den så väl. Först hörde jag den i titeln till den oehört plastika talkshowen på fyran, Doctors. Sedan i Scrubs när Heather Locklears rumpa gör ett gästspel.

Den känns, ironiskt nog, inte helt hälsosam.

Refrängen alltså.

Det började så bra. Pratade lite med kollegor om teckenspråk. Drack kaffe. Skrattade. Skämtade. Drack kaffe. Den ack så heliga fikarasten började närma sig en succé. Då reste hon på sig. Den söta blonda saken som jobbar på andra sidan våningsplanet. Hon skulle ställa in något i diskmaskinen en halvmeter till höger om mig. Jag andades in häftigt, haffade lokaltidningens kvarblivna lördagsbilaga och koncentrerade mig intensivt på artikeln om indisk mat. Jag sneglade åt hennes lockiga håll. Vad söt hon var. Äldre än mig, ja. Och helt klart inte singel. Men söt ändock.

Jag ser henne böja sig ned och jag fokuserar på tidningen. Indisk mat. Ajjemen. Kryddigt och starkt och vältränat och alldeles…

Plötsligt hör jag hur något rivs sönder, högt och ljudligt.

Jag tittar på tidningen. Uppslaget om orientalisk mat är rivet i två delar. Jag tittar hastingt upp. Ingen märkte något.

Smooth.

Har funderat på detta länge. Igår natt gjorde jag slag i saken. Här är mitt nya lilla koncept. Allt fram till nu har varit en prolog. Från och med idag skriver jag mitt första kapitel. Stort liv.

Alltså.

Det låter lite coolare än var det är. Jag skriver fortfarande exakt samma sak.

Bara det att nu har jag en ursäkt att referera till Lasse.

Det kommer krypande över kåk och gränd. Det går inte att värja sig mot det. Livet är inpå mig. Det kommer nu. Förvisso. Jag kan inte tvätta än. Jag bor fortfarande hemma. Jag tittar vissa lördagkvällar på dansbandskampen. Jag har fortfarande en matsedel som varken innehåller protein eller mer än tre stavelser. Jag har bara gått upp tio kilo muskler sedan jag gick i nian och ljuger fortfarande om att jag har gått upp tio kilo muskler. Sedan jag gick i nian. Det längsta jag har flyttat är femhundra meter. Jag cyklar fortfarande på samma gator som jag gjorde när jag var nio. Bara lite längre. Och inte på en bmx. Min första kyss är förmodligen en av de senaste och det där med deklarationer är bortsett från skatteåterbäringen aningen luddigt.

Min gymnasietid var tuffare än jag ville erkänna då och ensammare än jag vill erkänna idag. Mina händer minns fortfarande ångesten av att se henne kyssa någon annan utan att det egentligen var något fel i sig. Jag har inte ätit skolmat sedan -96. Jag råkade i slagsmål med klassens clown, han var clown på min bekostnad, och hade i vevan sönder större delen av ett hotellrum i Prag. Jag har aldrig tagit en enda chans som skulle innebära kärlek. Jag går självsäkert genom livet med en hörselskada men egentligen tär det på mig mer och mer för varje natt.

Jag drömmer ofta. Fantiserar. Om lägenheter med riddarfjärdsutsikt och en katt i fönstret som inte heter något smuligt eller fluffigt utan något hårdkokt i stil med Stefan eller Greger. Jag tror inte, utan vet att jag kommer skriva en bok, en film och kanske en värdelös låt. Jag vet att jag kommer få mitt drömjobb någonstans. Jag hoppas att någon kommer säga att hon älskar mig och verkligen mena det. Och få mig att tro på det. Jag vet inte om jag någonsin kommer sluta kritisera mig själv. Jag älskar med hela mitt varande och skriver på samma sätt. Himelen där sången ekar ifrån är egentligen det enda tak som kan stoppa mig och då ger jag fan i tvättmaskin och dansbandskamper. För livet är fullt av möjligheter och om jag inte har hunnit med något än.

Så betyder det bara att jag har jävligt mycket kvar att uppleva.

Det här är bara kapitel 1.

Våren är sannerligen ung och oanvänd.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.