Det regnade igår.

Jag funderar mycket. Förmodligen är jag en sådan man kallar en känslomänniska. Det är svårt att vara en känslomänniska. Det gäller att fundera ut ett sätt att vara, ett sätt att känna, som fungerar, som inte kväver en. Man måste lära sig hur man själv fungerar.

Vissa dagar slukas jag så mycket av min egen idévärld att jag totalt släpper allt. När detta till och från kombineras med huvudvärk och regntunga skyar så kan det kännas riktigt risigt. Jag kan bli vresig, irriterad och missnöjd med minsta lilla feldosering av kaffet. Det faktum att det aldrig tycks sluta regna dessa dagar i denna vattenhink till håla blir metaforiskt tillrättalagt nog droppen som får hinkhelvetet att rinna över.

Men.

När man är en känslomänniska innebär det också ofta stor passion. En förmåga att njuta av saker. Små, små triviala saker som för utomstående kan uppfattas som enbart en vanlig macka med skinka. När det för mig inte alls är någon vanlig skinka. Nej, det är parma-skinka, på en rostad macka, kombinerat med te (utan h) och ett riktigt bra “Vänner”-avsnitt.

Man lär sig efterhand som passionen flödar genom ens skorpionådror att det är så här det är. Det gäller helt enkelt att göra det bästa av given situation. Att verkligen luta sig tillbaka när det går rätt. När du fått allt gjort, meningen avslutad, benen färdigsprungna och kaffet färdigkokat precis i tid till ditt favoritprogram.

Man lär sig att skrika sig hes enbart den dag problemen verkligen hopar sig tillsammans med den jävla huvudvärk man känner att man aldrig gjort sig förtjänt av. För gör man det då, och enbart då, så har du många dagar tillgodo. Man lär sig att ge sig hän till hopplösheten och gråten i att inte kunna vara del av den sociala krets där flickorna man drömmer om alltid befinner sig. De kretser som man aldrig tycks hantera. De kretsar som alltid skränar, skriker, vrålar eller dunkar. Kretsar som kuvar ens sjävförtroende i ett rum enbart med killar som alla hör bättre än du själv.

Man lär sig allt detta. Livet imiterar livet. Såsmåningom. Såsmåningom kommer det nog gå bra. Det gäller att göra det bästa med det man får under tiden, när känslorna pumpar hårt genom ådrorna.

Man lär sig att även om man lever under regntunga skyar, så behöver det inte betyda att alla moln är grå.

Sorlet. Det förbannade sorlet. Alltid finns det där. Det tar bara olika skepnader för att sedan komma och banka på mitt huvud. Det går inte att sålla sorlet. Det förbannade sorlet.

Kaffekoppen värmer min hand. Det doftar kladdkaka och morotskaka och mackor och cafe au lait. Sorlet är inte mindre här. Egentligen. Men kaffe är gott. Det duger ganska bra. Striderna blir vad man gör dem till.

Jag älskar att fika. Rent generellt sett så är fikandet en social form som jag kan hantera. Jag känner mig så fruktansvärt handikappad i min generation. I min umgängeskrets. För fika är inte direkt den sociala form man ska viga sig åt. Såvida man inte böjer definitionerna och möblerar om värderingarna kaffe, öl och efterfest. Det är fest som gäller. Krogen som gäller. Och dansgolvet. Tre ställen jag inte klarar av. Jag trodde det. Ända tills jag en sen novemberkväll fick gå hem själv genom hela staden i dalande tårar och rinnande nysnö. Aldrig har en insikt gjort så ont som då. Hela kvällen skrek i mina öron. Det vrålade. Den stora kapphallen utanför krogkomplexet hade varit fullpackad. Med folk som ville in. Och en pojke som ville ut. Bara ut. Vilken jacka tror ni de satsade på att hantera först? Det var nog de längsta tjugo minuterna i mitt liv.

En servitris kommer och dukar av bordet på överflödiga saker. Hon ler brett och säger något. Jag svarar något. Och diskussionen förblir höjd i dimma. Men jag tänker inte känna mig hörselskadad här. Inte idag. Jag väljer mina strider. Och då är jag inte hörselskadad. Inte idag. Inte nu. För kaffet är ju faktiskt gott.

Jag saknar en annan hand. Mest av allt i världen vill jag att min hand ska bli saknad. Av någon annan. En hand som förstår. En hand som känner. Men jag vågar aldrig räcka efter den. Inte ens med ett ord eller en rörelse. Det går inte att sträcka ut händerna. Utan de klamrar sig fast kring sin kopp. Koppen med förutsägbarhet.

Det går inte att sålla. Sorlet. Aldrig kommer det att gå. Och jag kommer få gå hem ensam fler gånger här i livet. Jag är van nu. Man låter det bli ett mönster. Även om jag inte vill något annat hellre än att hålla handen. Även om man vill hamna på rätt sida om frågan “Kan du hålla min väska åt mig?” Trots att man saknar en hand så mycket att saknaden i sig skulle kunna hängas på krok innan sängdags. Så låter man det bli ett mönster.

För man tänker att striderna blir vad man gör dem till. Bry dig inte så mycket. Så slipper insikten göra så ont nästa gång. Men någon gång ska jag få ordning. Någon gång ska jag få ordning på sorlet. Jag väljer bara mina strider.

Kaffet duger gott medan jag väntar.

Innan fanns det inget som hette sexideal. Det är ett uttryck myntat av samhället vi lever i idag. Förr fanns det kvinnligt ideal. Och det var allt. En kvinna var sexig. Punkt. Men ordet sex har en totalt annorlunda laddning idag.

Tyvärr har kvinnligt ideal och det sexiga idealet nu delat på sig.

Det kvinnliga idealet hos en pojke kommer mestadels från mödrar och systrar, medan sex-idealet kommer från media. Det som var en självklar och solid enhet. Det har nu delats upp i två ideal. Styrda av två världar. Och när vi små pojkar så småningom inser att dessa två kvinnoikoner, Mamma och Pamela Anderson, inte passar ihop med varandra kan det sluta med att vi väntar och väntar på en gyllene väg som inte existerar. Vi hoppar från förhållande till förhållande letandes efter mamma med silikontuttar. Inte undra på att man blir förvirrad. “Vad är det jag är ute efter egentligen? Om jag inte ser ut som 50 cent, vem vill ha mig då?”

“Projekt Flicka” i all ära, men vem fan berättar för oss som kan pissa stående att vi inte kommer hitta en plastbesprutad baywatchbarbie som står och bakar bullar i röd baddräkt? Det låter självklart. Så självklart. Så självklart att ingen säger något.

Medan alla hytter näven för kvinnan, inklusive vi män, står pojkarna och undrar varför alla flickor ser ut som lyktstolpar. Ja. Så ska ju inte en kvinna se ut. Bitches n’ hoes ska se ut som timglas. Mothafuckah. 12 bast och en enda fråga snurrar innanför den trendiga hiphopkepsen. Han letar efter svaret. Och jämför. Skakar på huvudet. Nej det stämmer inte. I väntan på svar börjar han träna fotboll. Spela dator. Och titta på TV.

Tiden går och plötsligt står pojken i bankomatkön och han har fortfarande inte fått svar på sin fråga. Han har slutat med fotbollen. Han har gått ut skolan. Men han ser fortfarande på TV.
Allt det där som det sunda förnuftet och som hans uppfostran säger att han ska göra. Det har han gjort. Uppväxten har förklarat för honom att studentmössan är viktig som fan. Att vännerna som hjälper honom hem på fyllan, de ska man hålla kvar vid. Men frågan snurrar fortfarande under kepsen.

Ensam. Så ensam. Står han nu i regnet. I en alldeles för liten hiphoparkeps. Och undrar.

Var är Pamela Anderson?

Visst vi fattar hur det ligger till så småningom. Vi växer ju alla upp. Och inser fakta. Men när insikten väl kommit står vi där handfallna och förstår alldeles försent hur många chanser som passerat oss förbi. Och fram kommer en tjej och kräver framförhållning. Kräver en man.

När allt hon har framför sig är en vilsen pojke.

De finns de som säger att folk är likt fågelsång olika. Olika fåglar. Olika toner. Jag har aldrig vetat vilken fågel jag är.
Jag har sällan hört dem. Det är nu på senare tid jag kan på grund av ny teknik höra fågelsång. På Öland sjunger de hela tiden. Var du än är, vilken tid på dygnet det än är, så hör du dem. Det är vackert tycker jag. Det är min symbol för vad som är möjligt. Det jag inte kunde höra för några år sedan. Det hör jag nu.

Sista kvällen på Öland. Sista natten med gänget. Jag satt och såg på TV. “Sjätte Sinnet” för att vara exakt. Jag kunde inte sluta irritera mig på de logiska luckor som finns i den filmen. Lite sådär för mig själv radade jag helt kliniskt upp alla uppenbara problem och muttrade att jag minsann aldrig hade släppt ifrån mig ett manus med så många logiska fel.
Sommaren som äntligen hade kommit till Öland lyste upp kvällen sådär mjukt som bara en Öländsk försommarsol kan göra. Mjukt, varmt och doftandes av syrener. Precis när Bruce Willis skulle förklara för pojken hur hans föräldrar betedde sig, och varför, knackade det på dörren. Det var telefon till mig. Jag lyfte luren och uppmanades att komma till B-huset. Var ligger det? Men bara för att jag aldrig varit där. Okej. Jag kommer.

Min mor berättade för mig om näktergalen en gång. För jag hade aldrig hört den. Hur den sjöng så vackert och så olikt andra fåglar. Som om den var skadad. Trasig. Som om den hade något fel, men som var vacker ändå. Det var omöjligt att missa den sade hon. Hon sade också att det var något sorgligt över en näktergal och dess toner.

På med jacka och ut i kvällen. Solen stod lågt och fick nästan det höga gräset att vaja fram och tillbaka i det gula solskenet. Fåglarna var där. Jag hörde dem. Trots den sena kvällen sjöng de. De var färre nu. Såhär precis kring mörkrets intåg. Suset i de gröna löven och de skiftande färgtonerna gjorde att jag stoppade ned min mp3-spelare i fickan. För en gångs skull. Och njöt av promenaden.

Vi satt i ett av studentrummen. Kläder och personliga tillhörigheter låg i städade högar på golvet. Packning. Fyra personer satt i sängen. Samma personer som ätit tillsammans på hotellrum i Paris. Samma personer som nu skulle spridas med vinden efter den sista natten.
Allt och inget var relevant. Att kunna prata med människor om ingenting, och vara bekväm är mer sällsynt än vad man kan tro. Vi gjorde fruktsallad mitt i natten. Gick alla fyra mellan husen. I den tidiga sommarnatten satt vi och hittade på kedjedikter och skrattade.
Efter några timmar tvingades vi inse att sista natten var slut. Det var dags att sova. Det var ju en dag imorgon också. Men jag och Min Fackla gick en sista gång upp till verandan. Den breda amerikanskt inspirerade verandan till Gula Villan. Skrivarskolans hus. Vi satt på räcket mitt emot varandra och bara fanns. Existerade. Tillsammans. Händer som kramar om varandra hårt. Ljuset som föll över henne. Minnen.

Jag led när jag gick hem. Det gjorde ont. Av så många anledningar. Utöver den uppenbara. Jag kände mig trasig. Som om någonting fattades helt plötsligt. Himlen hade nu skiftat till en azurblå nyans mot horisonten. Jag kollade på klockan. Tre. På morgonen.
Jag är döv. En katastrof. Mitt handikapp hindrar mig från att göra många saker. Jag mår psykiskt dåligt ibland. Känner mig handlingsförlamad i vissa situationer. Anser att jag inte är värd både det ena och det andra. Men det gäller att acceptera sig själv. Att veta vem man är. Vilken fågel. Och stå för det. Och ibland händer det att man möter personer som visar vem man är. Som visar vägen. Som en fackla.

Allt detta svävade inom mig denna promenad. Hur facklan gled ur mina händer. Det var då jag hörde den. Näktergalen. Först trodde jag det var någon som lämnat ett fönster öppet. Ljudet var inte verkligt. Jag såg mig om. Helt stilla. Och tyst. Förutom sången. Just det. Sång. Inte fågelkvitter. Utan en lång sorgsen sång som nästan skar igenom hjärtat. Och det var då jag visste. Vilken fågel jag var.

Jag är en näktergal.