Slutade dagen med andan i halsen redan klockan tre. Detta utan att fått något av värde gjort på hela dagen. Jag är alldeles för trött för att skriva hela meningar. Ikväll ska jag hem till några nära vänner och bara sitta och dricka.

Så.

Leverpastej.

Bo Rothstein är stadsvetare. Igår skrev han en en debattatrikel i GP. Enligt Bos utläggning kan bloggosfären liknas vid ett avlopp som innehåller “förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar.”

Bloggboomen sågs år 2005 som ett nytt forum för människor att diskutera och debattera och på så sätt utvidga rummet för yttrandefriheten, demokratins grundsten. Men så är alltså inte alls fallet menar Bo Rothstein. Stadsvetaren lyckas här med konststycket att bunta ihop ett helt folk med lika många åsikter som det finns städer, och dra alla över en kam.

Bo, jag vet nog inte lika mycket om staten och dess maskineri som du gör. Men jag kan mina städer.

Och jag har vett nog att skilja på Göteborg och Stockholm.

Då var man där igen. I texbearbetandets kreativt brinnande avgrund. Än så länge väntar jag på att kläcka ur mig en mening av värde idag och kanske möjligtvis om min fredagshandikappade hjärna tillåter, formulera den på papper. Men det kanske är för mycket att hoppas på.

Jag har alltid haft svårt att acceptera detta.

Tiden då man sitter och dräller.

Jag har ett skrivbord på en Informationsenhet, ett skrivbord av få, vilket ändå andas lite exklusivitet om man lutar på huvudet till vänster och kisar. Med god vilja tror jag det kallas. Jag har en uppgift att slutföra på tio veckor. Så sitter jag och tänker när jag ska avsluta en mening om folkbokförda barn och deras olycksfallsförsäkring upp till nitton år men inte senare för då slutar man ju blöda när man faller.

Hatar detta.

Så här funkar det nämligen. Det är så här man måste göra. Och man måste acceptera det. Man måste sitta och skriva så jävla mycket man bara orkar med målet att lyckas med formuleringen till budskapet på hemsidan. Allt blir skit. All text blir värdelös och skulle inte ens uppfylla ett pärons högsta dröm att nå bortanför mediebruset. Eller fruktkorgen. Vad fan vet jag.

Du måste skriva nio meningar som inte fungerar för att tillslut få ur dig den där tionde meningen som faktiskt funkar. Skriva, skriva, skriva skit, skit, skit till en enda liten mening blir bra, bra, bra.

Hej, jag är ett Päron och jag är omogen.

Ät mig.

Dagens tävling: Hur många stavelser kan man få in i en och samma kommunala mening om förskolan?

Svar: 95.

Eiffeltornet känns plötsligt väldigt litet.

Min chef har sju kaffekoppar på sitt kontor.

Jag gillar honom.

Jag tömmer mycket av mina intryck av min första dag i den förtretliga loggboken. Så lite text försvinner ur mitt huvud när jag ska blogga. Men allt kan jag ju inte skriva i loggen.

Som att den här stolen är den mest icke ergonomiska ergonomiska stol jag suttit på.

Jag ser ut som en charterturist som fastnat med benen i värdret för att spärren släppte på solstolen.

Korkad. Jag nickar stelt till en förbipasserande kollega.

Hur fan ska man sitta?

Nu sitter jag här med kaffe och har en kvart på mig innan jag ska på mitt första möte. Trots att arbetsdagen inte har börjat än känner jag mig utmattad. Fast det kanske är adrenalin. Som en sprinter i kommunikationens startblock. Fattar inte varför det berör mig så mycket. Allt. Det är ju bara en praktik.

Inatt drömde jag om att storma ut ur en stor byggnad och möta mig själv. Jag skulle klappa den storögde pojken på axeln och säga att det löser sig och sedan hoppa in i en dyr bil som inte är BMW eftersom jag inte är en idiot.

Man vill ju så gärna tro att det här ska vara början på något nytt. Att det inte ska bli slutet på något gammalt.

Och det vet vi ju alla.

När jag är laddad, då är jag pretentiös.

Så.

Score.

Första dagen på jobbet imorgon.

lite vernös.

Har länge ogillat mina från början temporära feed-ikoner. Så jag gjorde slag i saken idag samtidigt som jag gjorde mig av med den fadeade bakgrunden i headern som såg olika ut på olika skärmar. Blev nöjd med RSS-en, men bloggkoll-bilden känns inte lika bra. Tror det är stilen som inte gör sig bra på formen. Ett plus. Jävligt bökig form att jobba med. Lika skitonödig som orange.

Holländare lär ju alla vara färgblinda, med tanke på deras älsklingsfärg.

Nedrans trattar. Allihop.

Holländare och Schweizare.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Säkert sätt att avslöja för sin far på telefon hur mycket man försovit sig:

“Pappa, kan jag ta av potatisgratängen i kylen idag?”

“Vilken potatisgratäng? Du menar äppelkakan?”

Ibland känns det som att kafferasten är socialt påtvingad. Man måste prata. Konversera. Delta. Vara trevlig. Satta kommunalare över femtio kan vara ganska övertygande på den punkten. Man hittar ingen utväg.
Kaffemuggen verkar vara symbolen för den som har ordet. Den som har rätt. För när man sagt något bra nickar man alltid bestämt och tar en djup klunk kaffe som för att sätta punkt. Den är ett slags retoriskt vapen.

“Huset byggdes någongång i skarven mellan 50 och 60-talet. Förra föreståndaren till konsum hade bort där i 9 månader. Ja. Jag lovar. Helt fantastiskt. – Hörni. Någon idiot på industriområdet hade kopplat spillvattnet till sin oljeskiljare. – Intressant. Sett nya vägen på väster? Hur i helvete kan det vara femtio där? Man blir ju förbannad.”

Djup klunk.

Tillbaka på jobbet. Kafferasterna är i särklass. Jag trodde verkligen inte att de kunde bli värre.

“Sett Göranssons nya gräsklippare?”

Jag hade fel.

Det handlar väl inte så mycket om tristess och ointresse, utan kanske snarare självbevarelsedrift. När jag nickar bestämt och håller med om att innerdiametern på avloppsrören borta på femtiofem är det hetaste sedan översvämmningarna förra veckan, biter jag ihop. Gång på gång motar jag bort tanken att påpeka att Svennis And The City är i Sverige, eller att Foppa eventuellt är på gång igen. Istället dricker jag kaffe. Jag hör inte allt. Det surrar mest lite olika fraser som alla behandlar saker jag förträngt från Stadsbyggnads och Konstruktionslektionerna.

Jag försvinner iväg.

Riktigt spännande att följa vad Svennis kan göra med en fotbollsklubb igen. Med helt svensk ledning och allt. Han kan nog visa England att de ska vara glada att de över huvudtaget vann fler än två matcher per turnering under Erikssons ledning. Med ett sådant material gjorde han underverk. För att inte tala om…

Plötsligt är det tyst. Alla tittar på mig.

“Va?” Fotbollsplaner och vajande flaggor spricker och verkligheten tonar snabbt upp sig. Jag får ur mig min standardfras.

“Kalle. Tycker du inte?”

“A fan.”

“Jasså?” Tre kommunalarbetare med arbetarklass written all over kramar sina kaffemugar lite hårdare.

Kommer de kasta muggarna på mig? Jag undersöker snabbt eventuella flyktvägar och möjliga skydd. En kruka. Grattis.

Snabb överläggning. Motorvägar? Hastigheter? Nej. Vad pratade de om? Helvete. Kom igen. Logiskt tänkande nu. Vad i helvete svarade du på? Vänta nu…

“Vi har en sådan där handgräsklippare. Jag klipper gräset hemma. Själv. Ger mer träning liksom.”

Spänning. Utan tvekan försent att höra sig för vad samtalet rörde sig om. De tittar frågande på mig. Fan. Jag nästan hör hur jepoardy-buzz-ljudet indikerar hur fel jag hade. Men. Hur självsäkert som helst tar jag en stor klunk kaffe, reser mig upp och går utan att verka vänta på reaktion.

Jag är hellre självsäkert borta. Än förvirrat borta. Så länge jag har valet tänker jag vara det. Gräsklippare eller inte. Jag går bort mot kontoret i den smala korridoren med blickarna brännande i nacken. Jag kramar min mugg. Passa er. Jag är beväpnad. Och ingen kruka kommer hjälpa er.

Djup klunk.

Jag har aldrig slutat älska låten, eller filmen. Teasern är nog en av de bästa någonsin just på grund av låten. Tycker jag. Men. Vad hände med Zach Braff egentligen?

Jag vill skriva en sån här film.

Så full av verklighet.

Jag hoppas jag får chansen någon gång.

Eller framförallt tar den.

Jag orkade inte sitta uppe. Veckan har varit hektisk och väldigt stressad så jag har inte hunnit med att ens nämna det. Men det är en seger. Det är en förändring. Det är inte förvånande, men ändock en efterlängtad seger. Att det skedde med stort stöd av den yngre generationen är nog det bästa med alltihop. Att den amerikanska unga generationen ser så klarögt. Det vågar jag nog säga. Om den yngre generationen hade givit sitt stöd åt en stillastående ideologi som motarbetar fritt val och människors sunda förnuft, då hade vi haft något att håna det stora landet i väst för. Det är degenerativt. Men nu blev det inte så. Nu doftar det winds of change och oavsett färg, kön eller nationalitet är det kanske det största segern av alla. Att se att det behövs. Change. Obama vann på rätt sätt. Nu ska han bara ta ansvaret också. Det är en spännande tid.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Dessutom.

TACK för era tummar!

It’s like a giant hug.

Sent denna fredagkväll fick jag beskedet att jag har fått en praktikplats och ett skrivbord på Informations-enheten på kommunen. På måndag börjar det.

Woho!

Nu ska man aldrig ta ut något i förskott, och jag får inte besked förrän imorgon. Men om man kan fullständigt sätta en abretsintervju så var det det jag gjorde på kommunen nyss. Jag gjorde ett klockrent intryck på honom. Det känns rätt bra när man märker sådant. Men nu är det bara att vänta. Går det i lås börjar jag redan på måndag eftermiddag. Det är ett fullständigt klockrent projekt och jag hoppas jag får göra det. Då kan min utbildning säga vad fan de vill. Har man informationschefen bakom sig får man igenom det mesta.

Men nu är jag helt slutkörd.

Som en trasig cykelslang.

Cyklade för övrigt nätta 6 km fram och tillbaka till festen igår. Andra gången mer på känsla än orientering. Sedan upp i morse, 6 km ned till skolan klockan tio, 6 km tillbaka klockan ett. Och om en timme, 5 km ned till centrum.

Börjar kännas en aning.

Jag är hemma en snabb sväng innan jag ska ned på mitt möte med kommunen. Med tanke på att praktiken ska börja på måndag är det ju verkligen i elfte timmen. Var tufft att kliva upp ur sängen klocka åtta i morse efter att ha stapplat hem klockan halv ett på natten. Spenderade onsdagskvällen med klasskompisar. Hann svepa ett antal stadiga och skratta. Det kändes som att det behövdes nu. Att man sedan dagen efter ska ha ett möte som avgör om man har jobb fram till julen eller inte, det är ju mindre bra.

Full.

Känns jävligt bra.

Bloggaren hatar människor som skriver eller säger till honom att de kommenterat. Ja. Kanske inte för all evighet. Utan mest i fem minuter eller kanske tio. Det går att duscha sig av ilskan med stark tvål och det där konstiga balsamet som luktar nötter. Men varför i hela helvete skulle den här personen i jeans och bläck-t-shirt vilja veta att ni kommenterat hans blogg? Det är säkert en fin gest från er sida och ni vill föda svälten på kommentarer och bekräftelse. He gets it. Men nu sätter ni er i förarsätet.

Bloggaren vill inte bli påmind om detta helvetet till självutlämnande. Det suger. När han går gatan ned med mål och mening med sin färd vill han helst inte veta att denna blogg existerar när han stängt Firefox. Mail och uppmuntrande kommentarer är underbart. Det är sådant som håller honom flytande. Han älskar er för det. Men när verkligheten kommer mitt på gatan och knackar honom på axeln och påpekar att han har en blogg är det som en stor dumförklaring.

För det är idiotiskt, det här. Egentligen. En sida full av detaljer om honom och hans liv. Här finns texter om när han mår dåligt och är sårbar. Texter som hanterar problem, minnen och komplex. Bloggen vibrerar av det bagage vi försöker dölja varje dag. Varje steg. Det är så bloggvärlden fungerar. Det är en avskild zon för ansiktslösa händer. Och let’s face it.

Det är korkat.

Bara så jävla korkat.

Men han behöver det. Vi behöver det. Bloggaren och läsaren lever i en sorts symbios. Personen bakom orden behöver bekräftelse, han får det via kommentarer och mail och bloggaren skriver nytt. Det blir ett utbyte. Men det utbytet får inte bli ett hej i verkligheten. För då påminns han om att han berättar om sina komplex och sitt nötbalsam för vilt främmande människor. Och då är resan inte längre mödan värd.

Ni passerar varandra på gatan, bloggaren och läsaren. Men ni hälsar inte. Ni nickar tyst i samförstånd.

Utan den nicken, hade det inte blivit någonting.

Så.

Jag älskar er.

För fan.

Ses på kullerstenen.

Tittade igår på programmet om Lee Atwater och zappade samtidigt lite till tvåans dokumentär om USAs fiktiva presidenter. Mycket intressant det där. Men läskigt var det att amerikanerna kände sig tvugna att förklara det faktumet att en sådan president som beskrivs i Independence Day inte hade fungerat i verkligheten.

No shit.

Måste han skärpa sig?! Menar de allvar? Ursäkta mig nu lite här Pelle P. Men vilka är det som valt att skicka Lars Eriksson till slutaudition? Jo. Ni. Idol. Hälften av programmets dragplåster var just det faktum att Lars var fantastisk men “inte riktigt en idol”. Det skulle vara uppfriskande och spännande att se vad Lars skulle göra i fredagsfinalerna. Så sade man. Nu har ni sett vad Lars gjorde, och då vart det inte lika roligt längre. Nog för att det inte hör till Idol, det kan jag faktiskt köpa, på något obehagligt sätt. Men att besitta så lite självdistans att man skäller ut Lars för att göra det ni valde ut honom för. Det om något gör att programmet faller i småbitar. Inte Lars själv.

Enligt TV4 ska han alltså vara unik.

Men bara unik så att det passar den förinspelade skiva ni sitter på.

Bra där.

Nu ska ni bara sparka Katrin en gång till så kommer det inte spela någon roll hur värdelöst Stjärnor på is var.