En liten del av mig önskar att jag inte hade blivit klar med mitt examensarbete denna terminen. Nu ska vi inte förutsätta att det blir så. Men jag har förmodligen jobbat hårdare på detta än något jag gjort tidigare. För att jag inser vidden av att jobba hårt, hårt på en examen. Att det är viktigt. Men en liten del av mig önskar att jag inte hade jobbat så hårt, blivit så klar, och tvingats lämna allt jag vet och känner till. I tre år har detta varit målet. Man har vetat var man ska och hur man blir. Vill man träffas och umgås behöver man bara gå tre minuter i valfri riktning till en kompis. Campus är litet och lätt att trivas på. Lätt att känna sig tillfreds i. En liten del av mig önskade att jag fick fortsätta, kanske bara en termin till. För mina vänner ska göra det. De fick inte sina examensarbeten godkända, kunde inte fortsätta eller slutade helt enkelt jobba på det. Och får känna tryggheten i en termin till. Jag blev godkänd, fortsatte jobba och tvingas känna mig otrygg. Det finns en viss orättvisa i det. Som man inte får yttra, eftersom man ska vara glad att man har kommit så här långt. Men vissa dagar. Vissa dagar önskar jag bara att allt kunde stå stilla. Bara för ett litet tag. Bara för att låta allt vara oviktigt. Och ofärdigt. En liten del av mig önskar att jag inte blev så klar med allt utan fick känna dig lite längre. Så kändes det då. Så känns det nu. Och så kommer det alltid att vara.

Nej, jag tycker inte att Alexander Gerndt ska spela i landslaget. Allbäck hävdar att “han bara ser fotbollsspelaren Alexander” och utvärderar honom utifrån det. Så privatpersonen Alexander som i teorin blivit dömd för hustrumisshandel som också hade följt med till EM ser han inte? Existerar han inte utanför planen? Existerar inte förebilder utanför planen? Nu är de allt ute och cyklar.

Natalie Portman och Johnny Depp teckentolkar musikvideon till Paul McCartneys “My Valentine” med Christopher Nolans cinematograf Wally Pfister bakom kameran.

Fint.

Nära att gråta.

Den träffar mitt i prick.

På mig.

Jag måste göra om den här sidan till något mer CV/portfolio-liknande. Men finns tiden? Finns orken?

Nej.

Och nej.

Inget av allt annat jag ska göra blir ju gjort heller så arbetet i sig behöver ju inte skämmas i sin ofullständighet.

Jag hinner inte ens läsa i den annars så bra boken Tre sekunder av Roslund & Hellström.

En sidouppgift i socialpsykologi som var väldigt liten och löst hållen. Man skulle reflektera över innehållet i boken Den kultiverade människan av Jonas Frykman och Orvar Löfgren utan några egentliga akademiska krav. Jag skrev så här:

Människan och tiden – En personlig reflektion

Jag tolkade denna uppgift som en personlig reflektion med hänvisning till vad jag läst, snarare än en kronologisk redogörelse. Det som framförallt slår mig och som fastnar mest på min näthinna är diskussionen kring människan och tiden i boken Den kultiverade människan (Frykman och Löfgren 1979). Det gav ett bestående intryck hur människan förr hade ett helt annat synsätt på tidens gång, hur man mätte den och hur den påverkar och förändrar oss.

Förr mätte man tid med hjälp av tydor och märken av naturen (s. 23 1979). Siffror och datum existerade inte än utan man levde efter naturens lagar. En arbetsdag var inte från ett klockslag till ett annat utan helt enkelt så länge som solen stod på himlen. Detta gjorde följdaktligen att arbetsdagarna på vintern blev kortare. Något som jag kan tycka är logiskt då kroppen behöver mer energi för att verka i vårt land de kalla vintermånaderna och således kan man säga att solens timmar är i korrelation med vad vår kropp är i stånd att prestera. Bonden använde sig av fler årstider förr än vad vi gör idag. Det fanns i skåne till exempel ett annat namn för vår: framtiden. Sedan följde sommaren, skördetiden, efterhösten, vintern och senvintern (s. 23 1979). Man delade också upp dagen i olika tidslängder beroende på arbetet som utfördes och när det blev klart (s. 24 1979).

Det diskuteras i boken om hur när naturen blev naturlig gick den gammeldags tiden i graven (Frykman och Löfgren 1979). Till en början kunde bönder inte klockan men såg det inte som en börda. De tittade förbryllat på stadsmänniskorna när de skulle sluta arbetet klockan 17. Det var alltså inte en naturlig övergång så till vida att människorna ville lära sig räkna dagens timmar. Det var snarare industrialiseringen av så småningom även böndernas dagsverk som gjorde att de också tvingades lära sig klockan. Som med så många andra saker uppstår alltså behovet av tiden på grund av arbetet, på grund av ett skapat behov. Inte på grund av att behovet fanns där från början. Detta speglas också i hur åkrarna så småningom behövde delas in i särskilda fält av särskild storlek. Även råvarorna som de enkla bönderna odlade för sin egen överlevnad var nu industri. Åkern skulle plöjas vid en viss tid, på ett visst sätt och i ett visst mönster, och inte alltid när skördetiden inföll. Namnen försvinner från vardagen och ersätts med siffror som är enklare att systematisera och föra statistik över.

Idag har antalet årstider krympt till fyra. Sommar, höst, vinter och vår. Dagen är inte indelad i när solen står på himlen. Klockan åtta på morgonen, även på vintern då det är mörkt så dags, ska man gå till jobbet. Klockan 17 ska man gå hem, då det på våren fortfarande är ljust ute. Tanken är intressant att människan kan vara konstrurerad att arbeta under soltimmar och således är tröttare så fort skymmningen faller. Om så är fallet är ”den svenska depressionen” om vintermånaderna inte helt oväntad då våra arbetstider alltid varit densamma året om. På sommaren när vi har som mest soltimmar har vi i lagen skrivit in ledig tid för alla, nämligen semestermånaderna.

Hur delar vi in dagarna idag? Något typiskt svenskt är fikarasten. Något som förbryllar utlänningar som kommer hit. Det finns förklarat på statens hemsida precis vad fika är för något, att bulle gärna intas och att skvaller ofta uppstår. En svensk konvention som blivit känd internationellt. Vi har alltså i vårat inrutade tidsschema lagt in en paus när man får andas och slappna av. Det ska göras exakt på den tiden och inget annat. När fikarasten är slut ska man börja arbeta igen och inte skvallra. Om någon blir trött skyller man på andra saker. Det kan knappast vara så att kroppen inte klarar av arbetsbördan. Nej, kroppen ska ju arbeta åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan. Klarar man inte av det är det något fel på kroppen. Inte på systemet.

Jag har en annorlunda kropp. Jag är hörselskadad vilket är medfött. Ljud i trånga utrymmen blir en fotbollsstadion efter mål på övertid. Med min hörapparat kommer jag precis och knappt upp till samtalsvolym. Detta mellan två personer. Om något mer ljud utöver det tillkommer gäller inte längre hörapparatens funktion och den kan inte sortera lika väl i samtalsvolymen. I dagens samhälle finns det få situationer som innebär ett samtal mellan två personer utan externt ljud. Det händer nästan aldrig. Således är varje dag för mig under min kapacitetsnivå. Att gå på universitet innebär långa korridorer med människor, föreläsningssalar med samtal mellan elever och lärare i olika riktningar i olika tonhöjd. Ingen av situationerna är i nivå med min kapacitet. Så jag får anstränga mig, spänna musklerna lite och höja mig och min förmåga att uppfatta saker varje dag. En åttatimmars-dag är således längre än så för mig. Man skulle kunna säga att min inre klocka inte har samma maxvarv som en normalt hörande person. Kanske hade jag dragit fördel av en tid då man skördar på skördetiden, tänder ljus på senvintern och har arbetat färdigt när skymningen faller.

Jag kom att ställa mig själv och andra frågan ”Om du skulle stämma möte med någon, och inte fick säga ett klockslag eller använda tiden på dylikt sätt, hur skulle du då stämma mötet?” Svaret jag fick var olika. Någon sade först en synonym för klockslaget 12. Lunch och middag var vanligt förekommande. Nästa steg var att använda sig av något annat i samhället som använde tid och på så sätt stämma tiden. ”När ICA stänger” till exempel. När inga av dessa anses vara godkända svar försöker man härleda till solens gång eller andra naturrelaterade sätt. Så det sätt som människan förr i tiden bestämde tid på kommer alltså längst ned på listan idag. När det väl kommer på tal blir svaret mer svävande och ”…något med solen.” Vi vet inte idag hur vi skulle göra utan klockan. Den första tillflykten för svaret blir något arbetsrelaterat. ”När ICA stänger” har att göra med arbetsdagen och hur lång den är för en anställd på ICA. Så från att naturen bestämmer våran dag och hur lång den är har vi hamnat i ett samhälle där arbetsveckan bestämmer tiden. Vi föds inte in i naturen som förr. Vi föds in i tiden. Vi föds in i arbetsveckan.

Jag klarar mig i dagens samhälle utan personlig assistent och teckentolk på grund av tekniken. Hörapparaten är en högst modern uppfinning och något som inte var möjligt i dåtidens Sverige. Men jag kan inte undgå tanken att jag kanske inte hade haft behovet av en hörapparat förr. Naturen hade sagt åt mig att gå hem när det blev mörkt. Naturen hade gett mig öron som inte hörde buller och fotbollsstadions och naturen hade gett mig samtal som alltid skedde en och en.

Inte med 200 vänner på Facebook åtta timmar om dagen.

> John Mayer – Shadow Days

> The Cranberries – Losing My Mind

> The Head And The Heart – Rivers And Roads

Ibland skriver jag inlägg som jag tar bort. Antingen efter publicering eller samtidigt som det skrivs. Det gjorde jag inte förr. Jag hade lättare att låta tankarna vara för att det blev en persona. Att inte haft flickvän än, att vara tanig och hörselskadad. Det var en effektiv och spännande persona att skriva och läsa om. Det var spännande och intressant. Och kanske lätt att identifiera sig med. Jag kunde stå bakom den personan utan problem eftersom jag var den. Jag behövde inte censurera något för jag var den jag var. Och bloggen blev extremt läst under perioder. Nu? Nu är jag inte okysst längre. Inte ens nära. Men jag är fortfarande lika trött. Men det är inte lika extremt. Det är inte lika intressant att skriva och läsa om. Men krossade hjärtan då? tänker ni. Borde inte det vara något bra att skriva om? Inte många män skriver ju om trasiga och ledsna hjärtan. Men det går inte heller. Det går inte att skriva om kärlek. Det blir bara klyschor. Det är nämligen sagt och gjort. Och sådana texter blir en slags självömkande sörja som är väldigt svårt att stå bakom. Varför skriver jag det här? Jag vet inte. Plötsligt fick jag känslan av att jag inte hade sagt det här. Detta som jag vetat om ända sedan den där sommaren. Tanken är inte ovanlig att det blev en skilsmässa i vilken någon annan fick vårdnad om mitt intresse för att skriva och jag lämnades tomhänt. Den stannade i stora stan. Allt efteråt har bara blivit efterkonstruktioner. Konstruktioner som följer en mall med en avslutande mening. Med punkt. Texter som hamnat i ovanan att konstruera en rolig poäng där ingen poäng finns. Poäng finns.

Satt på bussen ned till stan och svettades som en gris för att inte vädret kunde bestämma sig för om det ska vara varmt och soligt eller kallt och soligt. Jag bryr mig inte om vilket. Jag vill bara byta till min nya skinnjacka.

Om det finns något jag hatar så är det att vara för varm. För svettig. För klibbig.

Jag fryser hellre.

I min manliga skinnjacka.

Ord kan inte beskriva hur barnsligt jag tycker det är att jag måste lämna veckorapporter i mitt arbete med min examen med svar på frågor som “Vad har du gjort?”, “Hur många timmar har du lagt ned?” och favoriten “Vad har du lärt dig denna vecka?”.

Tack.

Jag är 24 år gammal och skriver mitt examensarbete. De timmar jag lägger ned behöver inte i det närmaste vara samma typ av timmar som någon annan lägger ned. Men jag jobbar min vuxna röv av mig, full tid, och jag har lärt mig att institutionen behandlar mig som en gymnasieelev fortfarande.

Se där.

Det gick rätt bra att beskriva ändå.

Det här inlägget tog 0,1 timmar att skriva.

Måttligt rolig söndagskväll spenderas med arbete. Sökmotorsoptimering. Det finns ju roligare sysslor. Lyssnar på How i met your mother på tvn i bakgrunden och hamrar vidare på tangentbordet. Hade tänkt försöka mig på det där med att uppdatera minst en gång om dagen. Detta utan att varje tanke som rinner ned på det här tangebordet är guld. Bara typ varannan. Liksom.

Vad gör jag för någonting nu då?

Jo. Jag jobbar på mitt examensarbete. Som förhoppningsvis ska handla om WordPress och gränssnitt och konceptuella modeller och… och. Ja. Vi behöver inte gå in på röriga detaljer men förhoppningsvis ska det handla om det jag vill att det ska handla om. Det är liksom lite enda chansen man har att bli godkänd.

Utöver det läser jag socialpsykologi.

På lediga timmar.

Vilket inte är några timmar alls. Så erkännandevis har den hamnat lite på sladd den kursen. Jag kommer sannolikt få köra en houdini på de uppsatser som skulle skrivas i den. Det är när man bläddrar igenom hela boken, väljer slumpmässigt en sida och skriver om första teori man pekar på och skriver så jävla bra att ingen kommer sig för att fråga något. Det hoppas vi på.

Till detta har jag också fått frilansjobb av fantastiska United och ska även lägga lediga timmar på det. Det går dock bra och jag kom igång på lite sök motors-optimering under dagen idag. Vidare under de närmsta veckorna ska jag börja på en hemsida för en kund som också ska vara en del av mitt examensarbete.

På lediga timmar.

Ibland tittar jag på min kalender och tänker att jag måste fått fel.

Den har för få dagar.

Det är en sådan där kväll då jag funderar på saker igen. Det här får det att låta som att jag aldrig funderar. Men det gör jag jämt. Alldeles för jämt.

Jag har sett alldeles för många hålla hand ikväll för att jag ska kunna ignorera det. Jag ignorerar inte det. Jag blir sur. Irriterad. Vad ska de hålla på och fläka sig för? Kan ni inte sitta och tissla och tassla på egen tid? Inte under min tid. I mitt utrymme här på stan.

Nä. Vissa borde faktiskt veta bättre.

Bättre än att vara så där lyckliga.

Så där bland folk.

Alldeles för jämt.

Saker och ting tar fart. Arbetar och kommer så smått igång med mitt examensarbete. Jag vet ju förstås inte alls vart det bär hän. Jag har aldrig skrivit en C-uppsats tidigare. Men det löser sig. Jag ska ha möte med min kund/mitt examenscase på fredag, som för övrigt är en hur trevlig människa som helst. Jag har dessutom fått lite frilansjobb av United Reklambyrå. Så visst tar det fart. Det är ju här jag brukar slänga in en vändning med hänvisning till mitt privatliv eller kärleksliv, hur nu de skiljer sig åt. Som för att sätta allt i perspektiv. Det brukar vara catchy. Men nu har jag ju inget av något. Så jag lägger in en tom rad istället.

Sådär.

Men sen får det vara bra. En mening som ligger lagrad i bakhuvudet. Från barndomen då föräldrarna skulle deklarera att en godisbit fick han ta. Bara en. Men sen fick det vara bra. Ett slags skydd mot att inte ta i för mycket.

Runt honom ligger travar av böcker. Tjocka buntar papper med anteckningar i bläck på. Bläck i olika färger. Rött. Blått. Svart. “Den kultiverade människan”. “Understanding the self”. Det låter som självhjälpsböcker. Men det är det ju inte. Det är kurslitteratur. Som allt annat i lägenheten. Han har kursböcker, kursblock och kursgrytor. På väggen bakom skärmen sitter post it-lappar med ord som “iPad-app” och “Gibson” på. Fläkten ovanför surrar men dånar inte så mycket som förr. Han har vant sig vid det han hatade så mycket.

Han minns inte tillbaka så mycket som förr. Det ligger förvisso minnesartefakter i ett skrin någonstans med bland annat en tågbiljett. Tågbiljetten som gick sönder. Men det betyder inte något längre tänker han. Fingrarna dansar vant över tangentbordet och det är en väldansad koreografi. Faktum är att han bara är en nostalgisk person. En passionerad och känslostyrd person. Tiden har gått sedan han skämdes över sådant. Sådant som bara gör honom till den han är.

Det är ett rus alla jagar. Även om man inte kan minnas sist man fick sig en fix. Det är en lättande insikt för den ambitiöse. Den som anser sig inte ha tid med sånt där. Såntär tjafs. Han har vant sig vid att inte känna något och låter ambitionen och arbetslustan skydda honom. Men runt honom ligger travar med böcker. Och ibland. Ibland tänker han tanken att det kanske är självhjälpsböcker ändå.

Bara inte den sorten.

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Den ska man ju inte bry sig om. Bra, tänker han. Då ser ingen om han öppnar en öl och känner sig lite ensam för bara en kväll.

Men sen får det vara bra.

Efter att nyligen återigen ha rekommenderat en lycklig någon att se Firefly bestämde jag mig för att se första och andra avsnittet igen. För att fräscha upp minnet lite och se om det var lika bra som det alltid har varit. Det var det. Och jag blev dessutom påmind om hur gärna jag alltid har velat ha det här tshirten.

Castle: “How do you know when you’re in love?”

Beckett: “All the songs make sense”.

Har äntligen klippt mig. Har sparat min långa och snart lite lockiga lugg och sedan klippt det kortare på sidorna. Ingen rakning utan bara kort och ihopklippt med det längre. Blev riktigt nöjd. Utmaningen blir att undvika att se ut som Justin Bieber när jag inte har något vax i.

I övrigt har jag inte gjort mycket. Det blev en sådan där dag. Som man inte borde ha en examenstermin. Det ger lite ångest att sitta rastlös. Det borde inte vara så här, tänker jag. Det ska inte vara så här. När det kanske beror på att jag varit duktig tidigare termin. Men så är man junte funtad. Allt är och ska vara en utmaning. Ett så utomordentligt ohälsosamt sätt att se på livet.

Men jag är nöjd med mitt hår i alla fall.

Det är åtminstone något.

Hamrar på mitt tangentbord in på småtimmarna. I öronen sjunger Tomas Andersson Wij om Romantiken. Gula postitlappar faller ned från väggen bredvid mig. De rullade små löven segnar till golvet och i ljuset från skrivbordslampan kan man skymta små handskrivna ord som beskriver problemformuleringar och metoder och källor. I tanken försvinner jag ibland bort till somrar på kullerstenar. Jag minns när jag satt på en balkong i Montmartre och läste Hemingway och drack vin. Med fötterna på räcket och stolen som tippar. Jag minns att om jag lutade mig lite extra kunde jag se hela gatan upp mot Sacre coeur. Jag hamrar vidare på mitt tangentbord och beskriver testfall och prototyper och Normans gestaltlagar men bakom orden simmar minnen. Minnen om Göteborg och Nordstan och sol genom persienner som vandrar längs hennes kind. Ytterligare en gul lapp segnar till golvet och minner om en svunnen tid. På den står det bakgrund och bredvid den ett checksign. Klart. Nästa.

Sitter och skummar mitt ämnesförslag till examensarbetet för jag vet inte vilken gång i ordningen. Skulle haft ett möte med min handledare idag men han svarade av någon anledning aldrig på mitt mail om att bekräfta tiden och tiden rann ut i sanden. Jag har inte fått någon hjälp från skolans håll på snart en vecka. Trots att jag har examinatorer och handledare som ska hjälpa mig. Men jag tror att jag på något vis har lyckats på egen hand hitta och ringa in vad det är jag behöver ändra. Men jag känner mig väldigt ensam i mitt arbete. Jag började tidigt, men nu är det inte tidigt längre.

Jag trivs något makalöst i min lägenhet. Ja, om det inte vore för hunden som alltid skäller i någon lägenhet häromkring. Eller fläktsystemet som gör sig påmind som ett motorvägsbygge utan skylt. Eller tvättstugan från sextiotalet med obalanserade maskiner och tvättråd för att “undvika lukten i tvättmaskinen”. Men ändå trivs jag här. För det här är mitt. Det första som är mitt. Det är märkligt att tillhörande kan betyda så mycket.

> Cary Brothers – Take Your Time

Man måste ta sig tid att vara ledig har han hört. Han måste ge sig själv egentid så att han orkar med.

Som man ska han ha hobbies. Som att läsa Hemingway och Cramby. Som att träna och göra armhävningar. Särskilt de där man gör ståendes på händer med sin egen kropp som vikt. Laga mat samtidigt som han tittar på Masterchef. Springa runt sjön på under tjugo minuter. Det är ju inte som att han är tjej och har miljontals saker att tänka på. Han är ju man. Det är ju inte så svårt egentligen. Nej, det är bara att vila lite efter varje dag och andas.

Då är han fullföljd. Förverkligad.

Han drar ett skämt, nästan i steget, direkt när han kommer in i klassrummet på morgonen. Det gör allt lättare. Det liksom bäddar för framtida misslyckande. Det visar på självdistans har han hört. Klassen skrattar direkt åt den klassiska anekdoten som han dragit tusen gånger. Den om lågstadieläraren som behåller mikrofonen på när hon går på toaletten, följt av “Det är ett ljud jag aldrig glömmer”. Och klassen skrattar. Åt den hörselskadade.

Egentligen känns det bra att bli skrattad åt, tänker han.

Läraren visar sig vara väldigt bra. En före detta kriminalvårdare med armar som tre av hans egna. Han är gigantisk, tänker han. Kanske är han inte så gigantisk egentligen men nog måste det finnas en nivå över vilken socialpsykologilärare blir gigantiska. Den måste vara lägre än den för de flesta andra sorters lärare.

Han ser sig om.

Japp. Det är många tjejer här. Faktum är att han nästan är ensam kille. Så det är här alla tjejer är. Kursen Design av databaser är kanske inte en brudmagnet.

Dagen drar igång. En powerpoint fipplas igenom. Sida ett av förtiotre. Läraren ställer konstant frågor till klassen och klassen diskuterar. Han anstränger sig för att höra alla. Men det går inte riktigt. Ord och meningar sipprar igenom. Faller förbi. Som vatten som rinner ned i en gatubrunn. Att försöka höra något i ett klassrum är som att försöka fånga vatten med en gatubrunn. Det var en bra tanke. Den måste jag komma ihåg tänker han. Men fem minuter senare är den förlorad i nästa ansträngning att försöka höra tanten längst bak i klassen diskutera de roller människor tar på sig och hur det påverkar hur vi ser omvärlden.

Då och då tar han mod till sig och säger någonting, trots att han inte vet i vilket sammanhang det blir. Men ett tillägg i debatten. En smart tanke. Nu var jag intressant tänker han. Nu var jag bra. Yes. Ett poäng till mig. Men det är utmattande att ta poäng med en gatubrunn. Tiden går och tillslut svingar och vevar egot med sin gatubrunn för att försöka fånga åtminstone vad alla pratar om. Bara en detalj. Han river och sliter för att förstå. Klockan närmar sig fyra. Skulle vi inte sluta nu? Eller var det halv fem?

Någon fortsätter att ifrågasätta läraren. Någon fortsätter att vara en duktig elev och förhalar slutet på lektionen. Han rullar med huvudet. Försöker hålla det uppe. Försöker stödja sig på någonting. Vad hände nu? Vad sade han? Något om studiegrupper?

Han försöker skönja information genom ett spöregn. Som om han stod på knä bredvid den där gatubrunnen med mjölksyra i musklerna. Lektionen tar slut. Han ställer sig upp och fumlar med jackan. Går fram till läraren och tackar för heldagen och tar mikrofonen. Utifall att någon hade missat att han faktiskt var speciell.

De går ut till hallen. Han möter upp tjejen i utgången och de går igenom campus tillsammans. Hans tankar går i ett. Är jag intressant? Ska jag vara intressant? Vill jag det? Är jag ute efter någonting med det här? Tröttheten tar över hans kropp när de gula gatljusen faller över hennes hår. Hon säger något och han vet inte vad. Han chansar. Det var rätt.

Han uppfattar att de kommer överens om att höras av. Det är bra, tänker han. Då kan jag skriva åtminstone. Och slipper veva i regnet.

Huvudet är tungt men fylls av den kalla friska luften. Han går och handlar mat. Baxar med sig kassen in på apoteket och köper en ask med huvudvärkstabletter och två askar med hörapparatsbatterier. Äntligen färdigt tänker han och går hemåt, vrider med darrig hand nyckeln i dörren och går in.

Nu ska han bara vara lite ledig också.

Lite fullföljd och förverkligad.