Största fördelen med att vara hos föräldrarna över helgen: All mat man får med sig. My fridge is filled with soo much deliciousness.

Har spenderat min tragiska söndag med att tvinga mig genom ett tragiskt pdf-dokument om Tragisk HTML. Nä. Det heter det egentligen inte. Det heter Dynamisk HTML. Men det är tråkigt. Och nu har jag ont i huvudet. Och för en stund sedan fick jag näsblod helt oförhappandes. Det är väl egentligen det som gör söndagen till lite trasig och tragisk.

Jag ska ju inte skylla på den Dynamiska HTML:en.

Även om jag gärna vill efter femtio sidor.

Jag har märkt att jag drar mig undan från folk som dricker och festar. Det är väl sunt och bra och så. Men på campus är det aningen ofördelaktigt om man gillar att umgås med folk. Särskilt när man inte är ett stort fan av datorspel heller. Man hamnar liksom mitt emellan. Det gör att jag känner mig väldigt ensam ibland.

Jag saknar den där personen som var lika galen i musik som jag var, i film som jag var, i dåliga skämt utan poäng och sena kvällar på msn med långa diskussioner om vad i helvete som helst.

Det saknar jag.

Min framtida son ska heta Rhymenocerous.

Sitter i mammas och pappas kök. Jag är hemma hos föräldrarna för att fira min storasysters födelsedag. Men på dagen har alla dragit iväg på olika ärenden och kvar sitter jag vid mitt barndoms köksbord med en dator och pluggar. Övar och repeterar JavaScript. Det är väl allt. Det känns inte konstigt att vara hemma. Jag har inte saknat att bo hemma än. Det går helt enkelt ganska bra. Förutom den där tvätten då.

Den går inte alls.

Jag ska ta tag i det, hade jag tänkt. Jag ska bara se lite på The Office först, och Supernatural och fotboll och…

En gång i tiden tyckte jag att jag såg helt okej ut.

Det var trevligt.

Nu, not so much.

Men aaah, att man ska behöva vänta ända tills den 24 september på den här.

Jag tänkte en tanke igår. Idag minns jag den. Det är inte alltid det händer. Så då tänkte jag att den kunde vara värd att tänka igen. Jag tänkte på TV-serien Studio 60 On The Sunset Strip. Ingen kan väl ha undgått att jag älskar den. Den är ju awesome. Jag tänkte på en sak som någon säger om Matt Albie, Matthew Perrys karaktär, som är manusförfattare för titelshowen. Han harvade länge i botten av hierarkin utan att lyckas få med något i sändning, vilket är det alla manusförfattare strävar efter. Men han sitter kvar i sitt provisoriska kontor på golvet utanför manusrummet där de stora namnen skriver. Men så plötsligt dyker hon upp. Harriet. Hon slog igenom med dunder och brak som skådespelerska i sketch efter sketch. Precis samtidigt fick Matt Albie sitt genombrott. Allt han skrev kom med i sändning, tillslut bär han hela showen. Alla tycker att detta är märkligt, hur deras genombrott skedde exakt samtidigt, med tanke på att de senare blev ett par. Långt senare frågar Harriet så tillslut Danny Trip, producent och Matts bästa vän, om detta. Han sade att svaret var enkelt.

“Han skrev för att imponera på dig. För dig. Det var så han slog igenom.”

Den repliken har jag kommit ihåg sedan jag hörde den för första gången. Den stämmer så bra. Även på mig och mitt skrivande.

Jag skriver för att imponera på henne. Och det finns alltid någon.

Alltid.

Så är det.

Jag kunde inte hitta just den scenen, men denna är minst lika bra.

Oj, vad många det är som har läst det senaste inlägget. Det var roligt. Men personligen tycker jag det blev lite sådär. Lite snubblande och pratigt. Så, ganska mycket jag, antar jag. Och jag tycker ju inte om mig själv. Alls. Varför skulle jag annars tortera mig själv genom att gång på gång hänga ut mig själv på det här viset? Så gör ju ingen. Ingen normal person i alla fall.

Hemkommen från föreläsning om digital videoproduktion där en artist dök upp i ett exempel på hur man redigerade en livekonsert. Många runt mig suckade och himlade med ögonen åt artisten i videon från 1996. Inte jag.

Jag går hem, steker bacon och spontansnurrar lite.

> Beck – Girl

Ursäkta.

Jag ska bara gå och dö en smula till följd av krampaktiga skrattattacker.

Det finns något väldigt befriande för mig att vara där jag är nu. Jag vet inte vad det är. Men jag vet att jag är bra. Jag är en ganska okej person. Efter det första stora språnget i mitt liv känner jag mig som en stadigare person. Jag vantrivs inte längre lika mycket bland människor. Den där typen av större samling personer som förr allt för mycket påminde om tiden med de där Sort Guld-doftande festerna. De var så fyllda av krav. Press som tyngde mig och som dag ut och dag in påminde mig om allt jag inte var. Självsäker. Hörande. Kysst.

Jag spenderade en tid brottandes med någon sorts verkighetsklyvning. Jag kan inte säga att jag antar att det var det. Det skulle insinuera att jag har varit med om det förr. Att jag antar att det är så livet är eftersom det verkar hända om och om igen. Men jag har bara blivit dumpad en gång. Aldrig förr. Och tiden efter kan jag bara beskriva som en slags verklighetsklyvning. Jag antar inte det. Jag breskriver det som det. En tid då jag helt plötsligt var lika ensam som alldeles nyss. Och jag visste inte hur jag skulle skilja på då och nu. Särskilt inte i en tid med facebook, twitter och blogg som är nästlat och konstruerat att ge information om livets tillstånd varje minut utan någon som helst hänsyn till hjärtan som flytt eller nytvättade minnen.

Men det är befriande att kunna sitta och se tillbaka på det. För det måste betyda att jag inte är där längre. Jag kan slänga iväg en tanke för att visa att jag bryr mig. Det gör jag. Sådan är jag och kommer alltid vara. Jag kommer alltid vara halva mitt hjärta. För jag är en bra och ganska okej person.

Det glömde jag bort för ett slag.

Men jag antar att det är lätt hänt.

Jag har en hel del inlägg jag önskar att jag tagit bort. Som jag gärna inte hade sett att någon (kanske alla, kanske någon särskild) läste idag, eller kanske ens när de skrevs. De är rätt många de där inläggen egentligen. Kanske vart femte text. Men de symboliserar en känsla just då, i inläggets ögonblick. Sällan stämmer de längre än i några dagar. Sedan är de inte sanna längre. Så att se tillbaka på dem blir ett sätt att se att man kommit någon vart. Att se att jag inte är där idag. Att jag inte känner så idag.

Så därför tar jag inte bort dem. Inte gamla bloggar. Inte gamla texter. De står kvar och pushar mig. Hejar på mig.

Hejar på den jag är idag.

Det bästa med att nynna på en låt utan text är att man aldrig behöver sjunga fel. Inte för att sjunga rätt är min starka sida heller.

Min viktiga-saker-pärm är osedvanligt osorterad.

Wow.

Jag håller på att förändras.

Skönt.

Kanske kan jag någon dag framöver låta disken ligga en eftermiddag. Eller låta räkningarna ligga en dag eller så efter att jag fått dem.

Men nu ska vi inte ta oss vatten över huvudet.

Jag stegade in i fikarummet med bestämda steg. Äntligen. Äntligen skulle jag få riktigt kaffe. Pappa hade sms:at mig på morgonen och bett mig kila över för att hämta lite post som fortfarande kom hem till mina föräldrar. Så självklart tog jag tillfället i akt för att ta en kopp, då jag själv ännu inte har en kaffekokare. Och lets face it, pulver i varmt vatten just dosent cut it för en långvarig kaffenarkoman som mig. Nöjd med att ens ha hittat till kaffeautomaten stoppar jag in kortet medan två stycken städare torkar golvet precis bakom mig. Jag nickade och log.

Jag tittade en stund och ställde sedan koppen under den närmaste kranen och tryckte på knappen. Inget hände. Jag tryckte igen, fortfarande inget. Den kanske är trasig tänkte jag och tittade runt maskinen. Städarna stannade upp och tittade på mig, jag nickade och log igen.

Igen.

Inget hände. Meh. Jag som var så kaffesugen. Sedan ser jag det. Bredvid koppen strålar en strid ström kaffe. Som det hade gjort helatiden. Jag tittar på min kran. “Vatten.”

Jahaaa, sade jag högt utan att tänka på det, tog mitt kaffe och gick.

Städarna stod kvar och flinade.

Light up, light up
As if you have a choice
Even if you cannot hear my voice
I’ll be right beside you dear

> Snow Patrol – Run – Revised Album Version

Jag ska bara titta lite på The Office först.

Oh, Tim.

Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt.

Lovar.

Jag ser hur mörkret faller
och jag vet jag kommer ge mig utan strid
Jag är där nu släpp mig fri
det är sista sommarn på speed

> Tomas Andersson Wij – Sommar på speed

Jag tycker det är pinsamt att jag är kvar här ibland. Att tanken ibland kikar in igen. Jag skäms väldigt mycket för det, det ska du veta. Är det inget att skämmas för säger du?

Det hjälper inte.

Sade den döve.

Jag känner mig som sista versen i låten. Refrängen har dalat och sinat sedan länge. Inga bryggor eller stöttepelare. Bara en pojke kvar längst bak i bussen. Han sitter och dinglar med benen. Speglar och fönsterrutor passerar och visar någon mycket äldre och starkare. Men längst bak i bussen, längst bak i låten, på sista versen sjunger jag. Refrängen fattas mig. Jag sjunger inte på den längre. Jag låter det bero. Och ute spricker natten upp.

Ser fram emot det nya albumet som kommer i september.

> Get Cape. Wear Cape. Fly – Morning Light