Howie Day – Be There

Jag har bokstavligt talat pluggat hela dagen och ser nu i kors. Och då har jag egentligen två saker kvar att läsa in. Men det är omöjligt att lära sig allt. Så är det bara. Nu ger jag upp för idag, trycker i mig en varm chiabatta med ost och tittar på Scrubs.

Enligt statistiken har samma text sökts fram gång på gång på bloggen, säkert ett hundratal gånger nu. Det är texten om Fredrik och hur skolan handlade i hans fall. Framförallt reagerade jag på rektorns uttalande om hur hon minsann inte särbehandlade någon. Detta har alltså lästs gång på gång via sökningar på hennes namn. Det är lite intressant.

Kanske är det hon själv.

Jag har varit lite nervig vad gäller ekonomikursen på senaste. Kanske främst för att jag fick underkänt på min första examinationsuppgift och fick skicka in en komplettering, som jag inte vet betyget på än. Den andra uppgiften, som jag skickade in för en vecka sedan, vägde ett antal kilo tyngre och var allmänt jävlig. Skulle den bli ännu mer åt helskotta?

Jag fick idag reda på att min andra uppgift är godkänd.

*ärevarv-i-strumpläst*

“Time to nut up or shut up!”

Orden kommer från karaktären Tallahassee vid ett flertal gånger innan killen glatt unloadar valfritt automatvapen på levande döda. Som en paus i det hysteriska pluggandet just nu gick vi några i klassen på filmen Zombieland. Detta efter en heldags lyssnande på föreläsningar om allt från juridik och pedagogik. Få steg kan vara längre än till denna citatsprutande Woody Harrelson som oneline:ar sig igenom den roligaste rollen jag sett honom göra. I den roligaste filmen jag sett på länge. Han har svinkul. Och filmen faller därefter. Han är filmens stora behållning, även om den i övrigt såklart är full av godbitar. Som till exempel reglerna för överlevnad som dyker upp titt som tätt som handlar om allt från bra kondis till toalettbesök.

Jag tyckte för övrigt att huvudrollens Michael Cera inte riktigt var sig lik. Han hade exakt samma gamla töntiga charm som han har myntat. Men något var annorlunda. Han kanske bara hade blivit äldre tänkte jag i biomörkret. Världen har i filmen fått galnakosjukan och allt som är kvar är den gamla skolans zombies och några få överlevande. Allt är fräckt berättat med voiceover av filmens huvudperson Columbus. Han är, liksom de andra, döpt efter sin härkomst vilket bara i sig är en av flera små referenser. Filmen kryllar nämligen av det också. Små hintar till gamla filmer och äventyrsberättelser. Sådant älskar jag. Men jag är inte helt med alla gånger. Som när jag under eftertexterna ser att huvudrollen spelades av Jesse Eisenberg. Nåväl. Jag får väl skylla på tentapluggandet.

Filmen är i grunden en skräckfilm men samtidigt en väldigt rolig och originell komedi. Den har en mängd fräscha berättargrepp och ironiserar över både sig själv skräckfilmsgenren gång på gång. Den är faktiskt riktigt klockren.

Och man lämnar biografen med Tallahassees syn på omvärlden.

Time to nut up or shut up tänker jag och sätter mig med femhundranittio sidor företagsekonomi.

Ceraschmera.

Min far köpte ett halvt kilo ostbågar till mig.

He must really love me.

Ville så gärna se den filmen, men den går inte upp på bio här.

Now I’m sad.

Den här veckan handlar egentligen bara om en sak. Tentan på fredag i företagsekonomi. Jag har ingen aning om hur det kommer gå. Har suttit med det hela dagen idag och vet varken ut eller in längre. Så särskilt mycket intressant blir det inte skrivet egentligen. Annat än att föreläsaren jag lyssnat på i marknadsföring låter som en skånsk version av gamla gubben Herbert i Family Guy.

Death Cab For Cutie – Cath…

Vissa texter jag har skrivit på senaste tiden tycker jag väldigt illa om. Så här i efterhand.

Men de behövde skrivas just då.

För att just nu ska bli just då.

Har just nu en ansiktsmask.

Manlighetspoäng: -5

Paus i tentaplugg för att cykla ut till universitetet och lämna in en komplettering, cykla hem, duscha, äta lammfärspaj och sedan sjunka ihop mot en vägg.

Kom på en bra idé igår men den försvann möjligtvis någonstans mellan likviditet och amortering.

På halloween ska jag klä ut mig till en revisor med en snara kring halsen.

Men åh. Snublandes runt på Spotify i jakt på ny kärlek hittar man detta och lyssnar igenom nästan hela skivan rakt av. Pladask föll jag i höstmörkret för rösten som är mystiskt len och oh, so wonderful. Hade inte ens slängt ett öga på presentationen förrän efteråt.

Ser vilka två som står bakom och jag slås av en stor vind med självklarhet.

Självklart.

Fantastiskt.

Sådant här.

Åh.

She & Him – Change Is Hard

Har jag sagt hur mycket jag tycker om Amanda Jenssens nya?

Amanda Jenssen – Happyland

Så jag har alltså fortfarande ont i röven.

Häcken. Alltså. Skinkan. Jag tror att jag har sträckt mig. Jag haltar nu helt plötsligt runt som ett skadeskjutet rådjur.

Att detta tillkom när jag skulle hysta iväg elva futtiga pund på en bana för att slå kull några pinnar samtidigt som jag fick ur mig ett elegant:

“Nnnnnghhrrrgghhhhh!”

Det behöver ingen veta.

Ja, jag är som en teenage girl. Thats me. Blossom.

Get over it.

Jag ser väldigt mycket fram emot att se den här filmen. Av flera anledningar. Den manusdrivna storyn, musiken, kärlekshistorien. Allt. Och så verkar den ju såklart påminna om min sommar. Hon var väldigt lik henne. Allt var väldigt likt detta. Att se denna kommer inte bli lätt. Det förstår jag ju. Men det är ju bara en film. Och det var ju bara en sommar.

Teasern tycker jag alldeles särskilt om.

Den är riktigt bra.

Såsom teasers är oftast.

Teaserns korta format gör att redigeraren har lite roligare. Han laborerar lite mer och har en annan frihet än i de officiella trailers som sedan rullar enligt en tydlig mall.

Och det är nästan alltid bra musik.

Jag stod mitt på gräsmattan i mörkret och fick ont i nacken.

Det var första kvällen. Första kvällen efter att det tog slut. Jag hade varit hos en kompis och tittat på en boxande Russel Crowe. Jag hade berättat om vad som hade hänt. Men särskilt stark kände jag mig inte. Det var ovant för mig, att vara nybliven singel. Hela situationen var ny och jag hade funderat hela kvällen. Jag hade cyklat alla kilometrarna hem och lett in cykeln på baksidan. Klockan var ett på natten. Jag stod på gräsmattan bakom vårat hus och bara tittade, och gapade.

Rakt ovanför mig var den mest stjärnklara himmel jag hade sett i hela mitt liv.

Himlen var så vidsträckt och djup att man kunde vrida på huvudet hur man än ville och ändå inte se allt. Det var vackert på ett sätt som man inte riktigt förstår och som man inte hade varit med om tidigare. Hur man bara ser toppen på isberget av allt. Hur man kan se så mycket som är så vackert och ändå veta att det finns mer kvar att upptäcka. Det var väl det som var spännande antar jag. Att känna sig liten. Gräset var vått och mina skor gnisslade lite. Jag tog ett djupt, kallt andetag och kände mig lugn, tacksam för allt.

Jag tror att vi har många upptäckter kvar i våra liv. Att vi lever som i en stjärnklar himmel. Att nya människor kommer och går. Minnen skapas och består. Nya sätt att tänka och nya rätt och nya fel. Allt är upptäckter som bidrar till våra liv och utvecklar våra personligheter. Vi blir lite, lite bättre människor. Kalluften bolmade runt mig när jag andades. Fortfarande stod jag blick stilla. Jag vet inte hur länge jag stod där. Mitt i natten. Jag vet bara att jag insåg att kärlek är som att hitta en ny stjärna. Som att stöta på en ny upptäckt. Jag lade mig tillslut ned i gräset och blundade, glad att jag fick vara hennes.

Om så bara för en, underbar sommar.

Nyss hemkommen från veckans sista föreläsning. Jag är dödstrött. Och min mage gör av någon anledning uppror och vill kullkasta regimen. Jag har varit dålig på att uppdatera, jag vet. Det har hänt lite denna veckan värt att berätta om, jag har blivit intervjuad och plåtad. Men mer om det senare. Nu måste jag tentaplugga.

Om en vecka är det hemtenta i företagsekonomi och veckan därpå är det tenta i medieteknik.

Även om jag inte är helt sen med pluggandet ligger jag ändå brunt till. Det har varit svårt att hinna med. Två av tjugo övningsuppgifter gjorda i ekonomin bådar inget vidare för mig. Kan man säga så? Bådar? Både vad?

Jösses.

Hjärnhaveriet är så nära nu.

Ett Anna Anka-citat bort, ungefär.

Höjden av klenhet: Att ha träningsvärk i häcken efter bowling.

Känns ju bra.

Scenen i den andra halvan av det här klippet får mig alltid att skratta så att jag nästan trillar av stolen.

John Mayer – I’m Gonna Find Another You

Smörjde in mina händer med HTH nyss.

Aj.

Bloggen har varit otroligt seg att ladda på sistone. Jag vet inte om ni stammisläsare har märkt av något men ibland är det stört omöjligt. Detta är mest irriterande när man ska posta ett inlägg. Men nu har jag gjort lite ändringar prestandamässigt. Och tagit bort min statistikräknare till höger. Som jag vet tar kräm när siffrorna skenar iväg.

Vi får se om det blir bättre.

Hojta annars.

Med capslock.

Tre strikes.

Jösses. Så bra i en fysisk sport har det väl inte gått sedan jag gjorde självmål i fotboll för nio år sedan. Okej, riktigt så illa är det väl kanske inte. Jag har faktiskt gjort mål i rätt mål också. En gång. Men tre strikes är ändå tre fler än vad man väntar sig av en nördig skribent på skakiga otränade ben. För att inte tala om min stackars axel. Men det var helt klart värt äran över att inte komma sist.

Jag har inte varit i bowlinghallen på evigheter. När jag fick frågan gissade jag på att det var cirka sex år sedan sist. Det är märkligt. Det känns som en väldigt sofistikerad aktivitet. Här har man gått i gymnasiet och supit sig plakat bara för att alla andra verkade göra det och hö-hö:at mest för att det verkade förväntas av en. Satt i en lägenhet och drack, satt på en krog och drack eller gick möjligtvis på bio och åt. Och drack. Det var fritiden. Det var det roligaste man pysslade med. När man istället kan boka två banor, komma näst sist och känna sig hur nöjd som helst. Helt nykter.

Rolig kväll.

Så här genuint trevligt har jag väl inte haft sedan i somras.

Det är förresten märkligt att tre strikes och en cheesburgare kan vara sofistikerat.