Håll tillgodo med dagens låtjävel istället.

Och nu har jag gett upp. Fy fan vad destruktivt det är att försöka skriva när man inte kan. Inne i huvudet sitter Janne Josefsson och hojtar:

“I knew it!”

Tanken var idag att jag skulle skriva en krönika till lokala tidningen. Ämnet och formen var ganska perfekt. Men det går inte. Jag kan inte skriva. Jag har egentligen försökt i en månad men inget bra blir till. Det händer inget och när jag försöker känns det bara pressat och dåligt formulerat, som inlägget två steg ned. Det går verkligen inte. Jag hatar det.

Den här hemsidan är ren kreativ webbdesignporr.

Fruktansvärt cool.

När jag läste det här blev jag så fruktansvärt arg. Jag är själv handikappad. Jag har nedsatt hörsel på vänster öra och är helt döv på mitt högra. Jag har gått kommunal skola i hela mitt liv och efter mellanstadiet helt utan stöd.

Som med allt annat i livet finns det dalar och toppar.

Men värst blev det i gymnasiet där man trots löften och handskakningar började flytta runt mig i klassrum, och neka mig den enda specialundervisning jag bad om i ett (1) enda ämne. Tanken var att jag skulle ta av de för mitt handikapp avsatta pengarna till att på något sätt betala eller finansiera den lärare som skulle undervisa mig i ett ämne, vilket skulle innebära att jag hade 2-3 timmar i veckan jag kunde sitta hemma och läsa. Något som skulle underlätta enormt sista terminen i gymnasiet, då pressen var kopiös på en som får jobba 150% extra för det ljud andra får gratis. Men rektorn vägrade först. Viftade bort mig. Och såg ned på mig när jag kom i korridoren för en pratstund. Något jag gjorde helt själv, utan människor som backade upp mig. Det skulle krävas två andra lärare, min far och ett antal möten innan man ens kunde överväga det hela. Rektorn såg det som ett påhopp på henne när jag frågade hur man så enkelt kunde skjuta ned mig när jag ber om en enda sak. Och hon började skälla på mig. Och där satt jag och kände att det var jag som hade gjort fel. Hon lade skulden på mig. Jag som satt hemma och grät för att jag kanske inte skulle klara av matteprovet nästa dag.

I fallet Fredrik verkar det vara tydligt vad som sker. Skolan slår sig själv på ryggen för att de hjälper en elev. Och det räcker för dem med att budgetera lite med några siffror för att rektorn Ann-Katrin Averstedt ska uttala sig så här fantastiskt snyggt om det hela:

- Det tänker jag inte svara på. Men vi skiljer inte ut våra elever, om de är röda, svarta eller vita, säger rektor Ann-Katrin Averstedt.

Men åh, gud vad duktig du är.

Här kommer en nyhet Ann-Katrin: Det handlar inte om vad ni gör. Detta är inget ni klarar ut så att ni faller in i kvoten eller framstår som en bra skola. Det här handlar om ett liv. Sju år av en liten killes skolgång. Hade ni förstått det, på allvar, då hade ni haft vett att inte flytta runt honom över föräldrarnas huvuden. Det är sorgligt tydligt hur ni verkar se till skolans bästa istället för elevens.

Utan medveten behandling, du vet en sådan där behandling där man motiverar och undersöker innan man tar ett beslut, så kommer han inte klara sig. Nu råkar det vara så här att den här pojken, just den här. Han är både svart, vit röd och orange. Han är alla färger på en gång. Han är inte som andra. Ni gör honom ingen tjänst att sålla in honom i mängden och slå er för ryggen. Han är en särskild pojke med särskilda behov. En regnbåge av färger.

Inte en färg att blandas i med andra.

Trots dina röda jävla siffror.

Jag vet inte alltid vad jag känner. Förmodligen är jag mer på hälarna än någonsin. Jag vet inte hur det känns om en månad. Men just nu känns det så här, precis så trasigt och äkta som det låter.

John Rzeznik – Iris (Demo)

The Sounds nya.

Pepp.

Såklart.

Huvudvärk idag, modell Bert Karlsson. Hörs imorrn.

Vi hade en elektriker på besök idag. Eller jag hade en elektriker på besök idag. Hemma på dagarna är det jag som rår om huset och de hantverkare som kommer och går. Idag ett ljushuvud med andra ord. Jag kände mig obekväm och komplett hjulspårad eftersom jag tvingats upp redan klockan sju, okristligt tidigt med andra ord. Han pratade inte så tydligt. Det är inte alla gånger jag orkar med att påpeka sådant och lät det bero medan jag kokade mitt kaffe.

Han kommer senare fram till mig i köket och säger något. Jag svarar. Något om vädret och ja det var ju lite mulet men det ser ju bra ut så långt det gör det. Sladdarna och det alltså. Inte vädret. Han säger något indie-tekniskt om säkringar och jag nickar och fortsätter med min ände av konversationen och säger att jag ska dammsuga. Han fortsätter med sladd-lingon jag inte riktigt hör och jag säger att anledningen till att jag nämner det är att jag inte hör när jag dammsuger. Det låter så mycket. Ifall han skulle vilja något och ropa skulle jag inte höra. Då tystnar han. Sedan säger han långsamt, behärskat och tydligt med blicken stint låst i min:

“Kan du hjälpa mig med säkringarna?”

Jaha.

Men jag ska dammsuga.

Eller, menar du nu?

Sitter och lyssnar på Amos Lee och försöker slappna av. Det har sysslats mest med hushållsgöra på senaste, klippt gräs och städat. Det är en och en halv vecka kvar på webbdesignkursen jag läser och det går lite med skott från höften. Det är helt enkelt ganska lätt. Faktiskt. Bortsett från XML då som är satans sätt att låta oss veta att vi aldrig kan gå säkra.

På måndag är sista datumet för att lämna in en krönika till den lokala tidningen för publicering i sommar. Om man blir publicerad det vill säga. Jag hade tänkt skriva något till det. Men jag vet inte vad.

Så jag lyssnar på Keep it loose, Keep it tight och hoppas att det finns kreativitet i slutet av ljudspåret.

I’m thinkin’, no.

Norska trollet Alexander Rybak lyckas med all önskvärd tydlighet via sitt patetiska lilla utbrott personifiera precis vad jag tycker om Melodifestivalen samt alla människor som på allvar tycker att diplomatjippot är intressant eller ens viktigt att ta upp och därmed ta diskussionsutrymme från riktiga saker som faktiskt bidrar mer till någon som helst utveckling av samhället.

Som typ strumpor.

Eller kaktusar.

Det är trevligt att det finns så mycket kvar att upptäcka.

Just det.

Höll nästan på att glömma.

Schyffert.

The 90′s.

Se.

I mean it sister.

Det var länge sedan jag skrev något nu. En månad ungefär. På lager har saker ställt sig som jag vill berätta om. Att det här är en fantastisk annons till exempel. Eller att jag aldrig någonsin kommer att börja twittra såvida jag inte råkar hitta en iPhone liggandes. Att jag och eff har exakt likadan humor. Att jag blir bättre och bättre på och framförallt mer intresserad av digital design. Att The Dandy Warhols äger. Likaså Spotify. Att det går att hitta mycket bra bland MQ’s Bläck. Att jag återupptäckt Goo Goo Dolls, kanske tack vare henne. Att jag gärna hade skrivit som Jonas Cramby när jag blir stor. Att havregrynsgröt och drottningsylt är hur gott som helst.

Och att gårdagens match var ett riktigt sömnpiller bortsett från de första tio minuterna samt Messis mål där han för övrigt såg precis ut som ett backslash i luften.

Jag satt bara och väntade på att en reporter skulle fråga om han höll inne ctrl.