in Huvudet bland molnen

2

Han hade en rutin varje kväll som tog honom runt i cirklar i den lilla lägenheten. Först kollade han ytterdörren med tre bestämda tryck utåt. Han ville känna hur låset hindrade honom från att öppna dörren. Annars kunde man inte veta säkert att dörren faktiskt var låst. Sedan gick han ut i köket och kollade alla plattor med samma cirkulära rörelser. Fyra spisplattor med fyra reglage som alla skulle peka uppåt. Var det riktigt illa kände han på plattorna med händerna också, men bara efter att han hade kollat reglagen. Sedan gick han ut i vardagsrummet och kollade balkongdörren. Men det var inte lika viktigt. Det skulle mycket till för någon att klättra upp till tredje våningen. Om någon skulle bli rånad eller knivhuggen i sömnen så skulle första vångingen troligen falla offer först. Han hade två rånade hyresgäster på sig innan det var hans tur. På detta sätt gick han runt i en cirkel varje kväll innan han gick och lade sig. Det var inte normalt, det visste han, men ingen fanns där att döma honom. Så det gjorde ingenting om han gjorde det i alla fall. Det kunde ju inte skada. Varje morgon kokade han samma mängd gröt på samma mängd havregryn. Men han hade olika mängd sylt på. Två skedar på en dålig dag. Han drack vatten till. Han var inte tvungen att bete sig så här. Om någon annan var där skulle han inte känna att han måste göra det. Det var ensamheten som drev honom i cirklar. Så när hon dök upp och insisterade på sig själv blev han inte bara glad och rödflammig och allt som man blir när någon är oundviklig. Han blev lättad. Nu behövde han inte gå i cirklar mer. För allt han behövde fanns här, om så bara för ett ögonblick. Visst var han uppe och cirkulerade innan han skulle lägga sig, men han kollade inte balkongdörren. Han kände inte på spisplattan. Han lämnade dörren olåst. Han behövde inte veta om den var stängd, stängd, stängd för sängen var varm, varm, varm.

Write a Comment

Comment