in Huvudet bland molnen

1

Varje gång jag rörde vid henne exploderade tusen celler i mig. Håret reste sig på hennes armar när jag lät handen kalkera sidan på hennes kropp. Jag hade inte hittat en favoritplats på henne än, det fanns för mycket att välja på. Platsen där halsen mötte hennes nyckelben? Eller där höften sköt ut svagt mot taket när hon låg vänd mot mig? Det fanns mil av henne jag inte hade sett än och jag längtade efter varje sekund i det okända. Alla ögonblick av förkrossande osäkerhet var borta när hon tittade på mig. Om de bara kunde få se hur hon såg på mig, då skulle de sluta, då skulle allt vara över, tänkte jag. Jag skämdes. Jag skämdes för att jag inte klarade av att vara där och då i hennes blick utan att behöva använda det. Jag hatade honom. Verkligen hatade honom för det. Visste han det? Skulle han någonsin veta det? Att jag verkligen hatade honom, och inte på det där sättet som han hatade nya pengar eller det faktum att jag inte strök mina skjortor. Utan på det där sättet som skulle skada mig utan att han lyfte ett finger. På det där sättet som skulle göra henne till något hon inte kunde vara. Det var som ett surt regn som förgiftar marken. Hon reste sig upp för att hämta ett glas vatten och jag låg kvar och tittade i taket. Det var meningen att jag skulle fått en guidad tur genom stan. Vi skulle ha tagit det försiktigt, kanske hade jag trevat efter hennes hand utanför Espresso House. Lutat mig mot henne på bussen. Med hängsle och livrem skulle vi har sjunkit sakta in i varandra. Men jag fick inte se någonting av stan den dagen. Det blev inga försiktiga promenader. Istället föll jag för henne som ett träd i skogen under en storm, handlöst och helt utan kontroll.

Write a Comment

Comment