in Huvudet bland molnen

Bara när du inte hör

Frågan tog upp all plats i det lilla badrummet. Hon stod naken i dörröppningen med det mörka håret uppsatt i en strulig tofs. Plötsligt räknade jag mina andetag. Det kvadratformade badrumsfönstret stod öppet och sommaren dröjde kvar vid fönsterbläcket. Staden där utanför bredde ut sig under den blå himlen med ljudet av spårvagnen och juniluften som svepte genom ekarna. Det hördes tydligt trots att fönstret var på fel sida. Jag hörde båtarna lägga till vid kajen. Jag hörde tjut i skräck och glädje när vagnarna rullade över krönet och dånade ned i kurvan. Jag hörde trät knaka när hon lutade sin svala kropp mot dörrkarmen.

”Vill du duscha med mig?” frågade hon.

Jag hörde inte vad hon sade.

”Duscha med mig!” upprepade hon och ryckte i min tröja.

”Jag behöver inte duscha” hörde jag mig själv säga.

Någonting for över hennes ansikte som en sårad förvåning. Men så nickade hon bara och log. Jag log också och sade något om att jag kunde duscha sen och hon vände sig om och öppnade duschkabinen och slog på vattnet. I rummet kröp jag upp i sängen med ryggen mot väggen med ljudet av henne på andra sidan. Jag drog upp knäna till hakan och gömde ansiktet i armvecket så att hon inte skulle höra hur ont det gjorde. Jag såg till att vara färdig innan hon kom ut och vi låg med varandra.

Write a Comment

Comment