Kapitel 5: Inga änglar gråter

Att orka med lite plats i hjärtat

Det där med att inte orka.

Man gör det efter ett tag.

Efter en tid så kommer orken tillbaka. Det bara är så.

Jag läser inlägg om krossade hjärtan och rädslan inför att för första gången bli dumpad. Att ställa sig frågor. Det första man måste tänka på tror jag är att man måste låta stora känslor vara stora känslor, att låta dem ta plats. Man måste fokusera på annat, hålla händerna sysselsatta med sådant som de är bra på för att glömma bort mellanrummet mellan dem där hon skulle ha varit. Borde ha varit.

Det kommer kännas som att man inte orkar. Inte nu eller kanske ens någonsin. En sommar blir svart. Men snart ser man sig om i lägenheten och minns hur det kunde se ut tidigare. Hur man orkade förr. Och så plötsligt en dag gör man det. Plötsligt en dag ser man och orkar man. Mellanrummet mellan fingrarna är plötsligt tomt och man klarar av att skriva igen, att skratta igen och att tänka igen.

Man orkar efter ett tag. Det bara är så. Men minnen ska vårdas och i största möjliga mån tänkas på med glädje. Personen valdes ut för att den var något särskilt. Bara mycket speciella människor får plats i ens liv på ett sätt som inte de andra gör. Minns henne som något särskilt, som någon värd att få lite plats i ett hjärta som snart kommer orka igen.

Och bli starkare.

Standard

Kommentera