Monthly Archives: February 2012

> The Cranberries – Losing My Mind

> The Head And The Heart – Rivers And Roads

Ibland skriver jag inlägg som jag tar bort. Antingen efter publicering eller samtidigt som det skrivs. Det gjorde jag inte förr. Jag hade lättare att låta tankarna vara för att det blev en persona. Att inte haft flickvän än, att vara tanig och hörselskadad. Det var en effektiv och spännande persona att skriva och läsa om. Det var spännande och intressant. Och kanske lätt att identifiera sig med. Jag kunde stå bakom den personan utan problem eftersom jag var den. Jag behövde inte censurera något för jag var den jag var. Och bloggen blev extremt läst under perioder. Nu? Nu är jag inte okysst längre. Inte ens nära. Men jag är fortfarande lika trött. Men det är inte lika extremt. Det är inte lika intressant att skriva och läsa om. Men krossade hjärtan då? tänker ni. Borde inte det vara något bra att skriva om? Inte många män skriver ju om trasiga och ledsna hjärtan. Men det går inte heller. Det går inte att skriva om kärlek. Det blir bara klyschor. Det är nämligen sagt och gjort. Och sådana texter blir en slags självömkande sörja som är väldigt svårt att stå bakom. Varför skriver jag det här? Jag vet inte. Plötsligt fick jag känslan av att jag inte hade sagt det här. Detta som jag vetat om ända sedan den där sommaren. Tanken är inte ovanlig att det blev en skilsmässa i vilken någon annan fick vårdnad om mitt intresse för att skriva och jag lämnades tomhänt. Den stannade i stora stan. Allt efteråt har bara blivit efterkonstruktioner. Konstruktioner som följer en mall med en avslutande mening. Med punkt. Texter som hamnat i ovanan att konstruera en rolig poäng där ingen poäng finns. Poäng finns.

Satt på bussen ned till stan och svettades som en gris för att inte vädret kunde bestämma sig för om det ska vara varmt och soligt eller kallt och soligt. Jag bryr mig inte om vilket. Jag vill bara byta till min nya skinnjacka.

Om det finns något jag hatar så är det att vara för varm. För svettig. För klibbig.

Jag fryser hellre.

I min manliga skinnjacka.

Ord kan inte beskriva hur barnsligt jag tycker det är att jag måste lämna veckorapporter i mitt arbete med min examen med svar på frågor som “Vad har du gjort?”, “Hur många timmar har du lagt ned?” och favoriten “Vad har du lärt dig denna vecka?”.

Tack.

Jag är 24 år gammal och skriver mitt examensarbete. De timmar jag lägger ned behöver inte i det närmaste vara samma typ av timmar som någon annan lägger ned. Men jag jobbar min vuxna röv av mig, full tid, och jag har lärt mig att institutionen behandlar mig som en gymnasieelev fortfarande.

Se där.

Det gick rätt bra att beskriva ändå.

Det här inlägget tog 0,1 timmar att skriva.

Måttligt rolig söndagskväll spenderas med arbete. Sökmotorsoptimering. Det finns ju roligare sysslor. Lyssnar på How i met your mother på tvn i bakgrunden och hamrar vidare på tangentbordet. Hade tänkt försöka mig på det där med att uppdatera minst en gång om dagen. Detta utan att varje tanke som rinner ned på det här tangebordet är guld. Bara typ varannan. Liksom.

Vad gör jag för någonting nu då?

Jo. Jag jobbar på mitt examensarbete. Som förhoppningsvis ska handla om WordPress och gränssnitt och konceptuella modeller och… och. Ja. Vi behöver inte gå in på röriga detaljer men förhoppningsvis ska det handla om det jag vill att det ska handla om. Det är liksom lite enda chansen man har att bli godkänd.

Utöver det läser jag socialpsykologi.

På lediga timmar.

Vilket inte är några timmar alls. Så erkännandevis har den hamnat lite på sladd den kursen. Jag kommer sannolikt få köra en houdini på de uppsatser som skulle skrivas i den. Det är när man bläddrar igenom hela boken, väljer slumpmässigt en sida och skriver om första teori man pekar på och skriver så jävla bra att ingen kommer sig för att fråga något. Det hoppas vi på.

Till detta har jag också fått frilansjobb av fantastiska United och ska även lägga lediga timmar på det. Det går dock bra och jag kom igång på lite sök motors-optimering under dagen idag. Vidare under de närmsta veckorna ska jag börja på en hemsida för en kund som också ska vara en del av mitt examensarbete.

På lediga timmar.

Ibland tittar jag på min kalender och tänker att jag måste fått fel.

Den har för få dagar.

Det är en sådan där kväll då jag funderar på saker igen. Det här får det att låta som att jag aldrig funderar. Men det gör jag jämt. Alldeles för jämt.

Jag har sett alldeles för många hålla hand ikväll för att jag ska kunna ignorera det. Jag ignorerar inte det. Jag blir sur. Irriterad. Vad ska de hålla på och fläka sig för? Kan ni inte sitta och tissla och tassla på egen tid? Inte under min tid. I mitt utrymme här på stan.

Nä. Vissa borde faktiskt veta bättre.

Bättre än att vara så där lyckliga.

Så där bland folk.

Alldeles för jämt.

Saker och ting tar fart. Arbetar och kommer så smått igång med mitt examensarbete. Jag vet ju förstås inte alls vart det bär hän. Jag har aldrig skrivit en C-uppsats tidigare. Men det löser sig. Jag ska ha möte med min kund/mitt examenscase på fredag, som för övrigt är en hur trevlig människa som helst. Jag har dessutom fått lite frilansjobb av United Reklambyrå. Så visst tar det fart. Det är ju här jag brukar slänga in en vändning med hänvisning till mitt privatliv eller kärleksliv, hur nu de skiljer sig åt. Som för att sätta allt i perspektiv. Det brukar vara catchy. Men nu har jag ju inget av något. Så jag lägger in en tom rad istället.

Sådär.

Men sen får det vara bra. En mening som ligger lagrad i bakhuvudet. Från barndomen då föräldrarna skulle deklarera att en godisbit fick han ta. Bara en. Men sen fick det vara bra. Ett slags skydd mot att inte ta i för mycket.

Runt honom ligger travar av böcker. Tjocka buntar papper med anteckningar i bläck på. Bläck i olika färger. Rött. Blått. Svart. “Den kultiverade människan”. “Understanding the self”. Det låter som självhjälpsböcker. Men det är det ju inte. Det är kurslitteratur. Som allt annat i lägenheten. Han har kursböcker, kursblock och kursgrytor. På väggen bakom skärmen sitter post it-lappar med ord som “iPad-app” och “Gibson” på. Fläkten ovanför surrar men dånar inte så mycket som förr. Han har vant sig vid det han hatade så mycket.

Han minns inte tillbaka så mycket som förr. Det ligger förvisso minnesartefakter i ett skrin någonstans med bland annat en tågbiljett. Tågbiljetten som gick sönder. Men det betyder inte något längre tänker han. Fingrarna dansar vant över tangentbordet och det är en väldansad koreografi. Faktum är att han bara är en nostalgisk person. En passionerad och känslostyrd person. Tiden har gått sedan han skämdes över sådant. Sådant som bara gör honom till den han är.

Det är ett rus alla jagar. Även om man inte kan minnas sist man fick sig en fix. Det är en lättande insikt för den ambitiöse. Den som anser sig inte ha tid med sånt där. Såntär tjafs. Han har vant sig vid att inte känna något och låter ambitionen och arbetslustan skydda honom. Men runt honom ligger travar med böcker. Och ibland. Ibland tänker han tanken att det kanske är självhjälpsböcker ändå.

Bara inte den sorten.

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Den ska man ju inte bry sig om. Bra, tänker han. Då ser ingen om han öppnar en öl och känner sig lite ensam för bara en kväll.

Men sen får det vara bra.

Efter att nyligen återigen ha rekommenderat en lycklig någon att se Firefly bestämde jag mig för att se första och andra avsnittet igen. För att fräscha upp minnet lite och se om det var lika bra som det alltid har varit. Det var det. Och jag blev dessutom påmind om hur gärna jag alltid har velat ha det här tshirten.