Monthly Archives: September 2010

Hade mina kex och mitt te i samma skåp. Nu smakar mina Tuc pepparmint.

Det här är fantastiskt.

Jag har skrattat oavbrutet i en kvart.

Wow. Fyra inlägg på tio minuter. Så här mycket har jag inte skrivit på länge. Det måste betyda att jag mår bra. Eller, ja.

Alldeles lagom dåligt.

Idag ska jag ha en tröja på mig som jag tycker alldeles särskilt om. Jag undrar om det finns andra killar (män) som resonerar så också.

(Det gör det ju säkert, men min poäng blir inte lika rolig då)

Ja.

Nä.

Det var inte roligt från början heller.

Men jag tycker om den i alla fall.

Tröjan alltså.

Den är mys.

Jag har den här låten på hjärnan och den tycks inte lämna mig anytime soon.

Jag borde plugga men istället sitter jag och läser en gammal blogg. Jag sneglar då och då mot telefonen och funderar på om jag ska skicka ett sms. Men jag är rädd för att bli misstolkad. Som jag så ofta blir.

Jag ger ju så mycket att tolka.

Liksom.

Klockan blev ju ett alldeles jätteplötsligt. Måste sova. Men jag känner hur jag faller tillbaka till den där känslan man hade i gymnasiet. Vill inte sova. Har ingen lust att vakna upp till skolarbetet imorgon. Så väldigt opepp. Ingen peppar alls på plugget just nu. Hade hellre stannat i sängen och myst. Det är jag bättre på. När jag inte får näsblod då.

Godnatt.

Jag har ett blandband i huvudet. Det dyker upp då och då. Mer och mer sällan. Men framförallt när jag är som mest oförberedd. När en låt blandas fram bland tusen. När jag går i kalsonger och en kall vind drar från balkongen. När jag tar på mig en viss tröja. Även om jag tagit på mig tröjan femtioelva gånger så just den där femtiotolfte gången händer det. Då tar någon hela knytnäven och slår ned playknappen i den gamla bandspelaren i magen. Och tankarna rusar. Rusar som bara ett hjärta egentligen kan. Jag ifrågasätter inte det längre. Det är inte jobbigt. Jag är den jag är. Nöjd med vad som blivit och starkare med änglar som kommit.

> Goldspot – Rewind

Största fördelen med att vara hos föräldrarna över helgen: All mat man får med sig. My fridge is filled with soo much deliciousness.

Har spenderat min tragiska söndag med att tvinga mig genom ett tragiskt pdf-dokument om Tragisk HTML. Nä. Det heter det egentligen inte. Det heter Dynamisk HTML. Men det är tråkigt. Och nu har jag ont i huvudet. Och för en stund sedan fick jag näsblod helt oförhappandes. Det är väl egentligen det som gör söndagen till lite trasig och tragisk.

Jag ska ju inte skylla på den Dynamiska HTML:en.

Även om jag gärna vill efter femtio sidor.

Jag har märkt att jag drar mig undan från folk som dricker och festar. Det är väl sunt och bra och så. Men på campus är det aningen ofördelaktigt om man gillar att umgås med folk. Särskilt när man inte är ett stort fan av datorspel heller. Man hamnar liksom mitt emellan. Det gör att jag känner mig väldigt ensam ibland.

Jag saknar den där personen som var lika galen i musik som jag var, i film som jag var, i dåliga skämt utan poäng och sena kvällar på msn med långa diskussioner om vad i helvete som helst.

Det saknar jag.

Min framtida son ska heta Rhymenocerous.

Sitter i mammas och pappas kök. Jag är hemma hos föräldrarna för att fira min storasysters födelsedag. Men på dagen har alla dragit iväg på olika ärenden och kvar sitter jag vid mitt barndoms köksbord med en dator och pluggar. Övar och repeterar JavaScript. Det är väl allt. Det känns inte konstigt att vara hemma. Jag har inte saknat att bo hemma än. Det går helt enkelt ganska bra. Förutom den där tvätten då.

Den går inte alls.

Jag ska ta tag i det, hade jag tänkt. Jag ska bara se lite på The Office först, och Supernatural och fotboll och…

En gång i tiden tyckte jag att jag såg helt okej ut.

Det var trevligt.

Nu, not so much.

Men aaah, att man ska behöva vänta ända tills den 24 september på den här.

Jag tänkte en tanke igår. Idag minns jag den. Det är inte alltid det händer. Så då tänkte jag att den kunde vara värd att tänka igen. Jag tänkte på TV-serien Studio 60 On The Sunset Strip. Ingen kan väl ha undgått att jag älskar den. Den är ju awesome. Jag tänkte på en sak som någon säger om Matt Albie, Matthew Perrys karaktär, som är manusförfattare för titelshowen. Han harvade länge i botten av hierarkin utan att lyckas få med något i sändning, vilket är det alla manusförfattare strävar efter. Men han sitter kvar i sitt provisoriska kontor på golvet utanför manusrummet där de stora namnen skriver. Men så plötsligt dyker hon upp. Harriet. Hon slog igenom med dunder och brak som skådespelerska i sketch efter sketch. Precis samtidigt fick Matt Albie sitt genombrott. Allt han skrev kom med i sändning, tillslut bär han hela showen. Alla tycker att detta är märkligt, hur deras genombrott skedde exakt samtidigt, med tanke på att de senare blev ett par. Långt senare frågar Harriet så tillslut Danny Trip, producent och Matts bästa vän, om detta. Han sade att svaret var enkelt.

“Han skrev för att imponera på dig. För dig. Det var så han slog igenom.”

Den repliken har jag kommit ihåg sedan jag hörde den för första gången. Den stämmer så bra. Även på mig och mitt skrivande.

Jag skriver för att imponera på henne. Och det finns alltid någon.

Alltid.

Så är det.

Jag kunde inte hitta just den scenen, men denna är minst lika bra.

Oj, vad många det är som har läst det senaste inlägget. Det var roligt. Men personligen tycker jag det blev lite sådär. Lite snubblande och pratigt. Så, ganska mycket jag, antar jag. Och jag tycker ju inte om mig själv. Alls. Varför skulle jag annars tortera mig själv genom att gång på gång hänga ut mig själv på det här viset? Så gör ju ingen. Ingen normal person i alla fall.

Hemkommen från föreläsning om digital videoproduktion där en artist dök upp i ett exempel på hur man redigerade en livekonsert. Många runt mig suckade och himlade med ögonen åt artisten i videon från 1996. Inte jag.

Jag går hem, steker bacon och spontansnurrar lite.

> Beck – Girl