Monthly Archives: August 2010

Jag har bestämt mig för att inte förstöra kvällen, men: Varför ser pojkvännen till flickan som nyss segrat i den stora skönhetstävlingen alltid ut som killen som vunnit på lotteriet men tappat lotten?
Därför att det är precis så han känner sig.
Han vet att hans tid är förbi.

Johan Kinde, Någon sorts extas

Nu har jag ett blåmärke även på mitt högra lår eftersom jag tyckte det var en bra idé att två dagar senare gå in i skrivbordet från andra hållet också.

Nu för tiden låter jag bara händerna vandra över mitt nya tangentbord för att se vad som händer. Lite så som det kändes för två år sedan. Då hade jag samma känsla i händerna. Men för en tid gav jag någon annan den känslan i mina händer. Känslan av total tillgivenhet. Det tog ett tag innan jag hittade tillbaka igen.

Jag är så väldigt pinsam när jag bara menar väl. Jag pratar så väldigt mycket när det bara är några få ord som jag tycker är viktiga. Detta leder alldeles för ofta till att jag misstolkas. På så många olika sätt.

Min vilja att känna med händerna kan ta överhanden. Jag vräker på med ord och känslor för att jag bara måste, måste, måste få ut den där tanken eller den där känslan fram till dig så att du ska förstå vad jag egentligen menar.

Jag är så väldigt tyst när jag bara vill lyssna. Jag är så väldigt frånvarande när jag bara vill ge dig plats. Och jag är så väldigt fumlig och klantig med allt ovanstående när jag bara vill säga att allt är okej. Det är okej nu.

Jag är så väldigt mycket jag, och nu saknar jag bara min vän.

Men du får ursäkta, jag är så väldigt ny på det här.

> Andreas Grega – Där va vi förenade

Var ärliga nu. Finns det vuxna människor som faktiskt tittar på Simpsons? Tittar ni?

Va?

Inne i en affär som framstod som en ren Apple-affär stod jag och min kära far och diskuterade med en försäljare de olika alternativen. Jag hade läst på under större delen av sommaren och visste precis vad jag ville ha ut av min nya dator och vad som erbjöds. Bland annat ville jag ha en HDMI-adapter. Jag visste att det fanns en uppsjö och tänkte vara noga med specifikationerna. Så efter att vi diskuterat ämnen som processorer, grafikkort och batteritid tittade vi så på en adapter. Jag läste på paketet medan försäljaren studerade mig. Hittills hade han tacklat varje liten teknisk fråga jag mäktat med och nu stålsatte han sig för nästa.

Jag kunde ju så mycket. Jag var ju så påläst.

“Vad betyder female?” frågade jag tillslut och pekade på ordet som stod på paketet.

“Va?” han blev ställd av denna totalt grundläggande fråga och tittade frågande på mig. ”Ja, alltså. Eh. Det betyder att det är en female-kontakt. Att det stoppas in en annan kontakt i den.”

Jag står tyst och känner hur värmen stiger i ansiktet och skrattar sedan nervöst.

“Jo, det är klart.”

Om två veckor har jag flyttat. Det är dem sista sakerna som ordnas med just nu.

Jag känner mig väldigt, väldigt liten.

Sitter och återupptäcker Studio 60 On The Sunset Strip. Ytterligare en av de där serierna som lades ned alldeles för tidigt. Faktum är att den bara fick en enda säsong på sig. Men det var lite för bra helt enkelt. Lite för krävande. Har ni inte sett det föreslår jag att ni tar er en titt. Det ska jag göra.

Varje gång jag ser det blir jag lika imponerad av annars så ratade Matthew Perry.

Han är riktigt, riktigt bra här.

Jag har alltid varit lite förvirrad.

När jag var liten åkte min familj på semester. Det gjorde vi ofta. En gång bilade vi ned till Italien. Till ett ställe på östkusten. Vattnet i havet var inget vidare så vi spenderade för ovanlighetens skull våra dagar vid poolen. Jag minns att det var där jag lärde mig ryggsim.

Jag tyckte om Italien. Trots att jag var så liten kunde jag tidigt finna det mysigt. Maten, människorna och språket. Språket tyckte jag om alldeles särskilt och lärde mig några korta ord. Men jag hade redan vid denna unga ålder utvecklat min förmåga att blanda ihop saker. När jag mötte någon på gatan hade jag lärt mig precis vad jag skulle säga. Jag sade det hela tiden. Så varje dag när jag passerade poolskötaren och ville glänsa med mina språkkunskaper hälsade jag glatt:

“Grazie!” sade jag, vinkade, och gick vidare.

Poolskötaren suckade och skakade på huvudet varje gång.

Jag tänkte att det måste vara varmt.

Jag är den jag är. Mycket av det jag gör är pinsamt. Särskilt det som jag tycker är viktigt. Sådant som jag vill säga till exempel. Det liksom blir pinsamt. Jag vet inte riktigt hur jag ska vara det jag är nu. Där jag är nu. Platsen efter något. Så jag bara är mig själv istället.

Och hoppas att det duger.

Under eftermiddagen träffade jag mina klasskamrater och gick till bowlinghallen. Det var roligt att ses igen. Ett antal strikes senare skiljdes vi åt och jag tog mig hem. Jag fick en massiv huvudvärk från ingenstans och var riktigt hungrig. De skulle iväg och ta en pizza. Men nu kände jag att det var dags att dra i tyglarna för vad jag kan spendera och tackade för mig. Mitt bankkonto tycker inte om mig just nu och jag har all förståelse.

Jag gick och lade mig i sängen och somnade på fläcken.

Ja, alltså.

Jag har ingen fläck i sängen.

Det var mer uttrycksrelaterat.

> John Mayer – Love Song For No One

Hade för övrigt en trevlig dag igår. Inte minst dyr.

På förmiddagen köpte jag så tillslut min dator, en Macbook Pro (råkade skriva Macboob först, Freud much?). Efter att ha bränt större delen av mina besparingar spenderade jag eftermiddagen på stan med en kompis. Det fikades och spanades efter den oerhört söta servitrisen på caféet jag nu bestämt ska gå till fler gånger. Vi lyckas alltid prata om allt. Det känns bra att bara hänga lite. Han är väl egentligen den enda ur min gamla och nu splittrade kompiskrets som det alltid har gått att prata med som en normal person. Det var en förmåga inte alla besatt. Mina gymnasieår är överhuvudtaget något jag helst glömmer. Han är den enda kopplingen som finns kvar och jag trivs nog bäst så.

Nåja.

Det var fint att titta på servitrisen. Hur hon rörde sig och hur den blonda locken föll och vandrade längs hennes tinning. När vi gick ut kom jag på mig själv att inte minnas någon annan.

Det var första gången på mycket länge.

Idag är en skitdag. Ni vet en sådan där dag då man går runt och är sur mest utan anledning. Det kanske egentligen bottnar i en osäkerhet inför något. Något jag sagt eller gjort. Men det yttrar sig som ren frustration. Än så länge har jag lyckats undvika att snäsa åt människorna kring mig, men det är bara en tidsfråga. Det är tur att man har en familj som fattar. Jag vet väl egentligen inte riktigt exakt vad det beror på. Hade jag vetat det hade jag ju aktivt motarbetat det. Med glass. Eller Arrested Development-citat.

Aaaaaand we’re back!

Jag tänker inte uttryckligen be er säga att jag är awesome.

Men det vore inte helt i sin oordning.

/*
Theme Name: Twenty Ten Child
Theme URI: http: //www.bykalle.se/
Description: Child theme for the Twenty Ten theme
Author: Kalle
Author URI: http: //www.bykalle.se/
Template: twentyten
Version: 0.1.0
*/

Jag håller på och bygger upp min blogg igen. Gör om den. Jag återskapar det gamla utseendet fast i ett nytt tema som förhoppningsvis i framtiden ska bli fritt från buggande uppdateringar. Men det går långsamt. Jag tvingas gå igenom flera hundra rader PHP för att hitta delarna jag redigerat, och komma ihåg hur de var, för att sedan återskapa dem i ett helt nytt tema för bloggen. Så var det med det. Jag är snart tillbaka. För den som fortfarande läser.