Monthly Archives: July 2010

Ibland är jag ganska dum. Egentligen är jag nog ganska smart. Sådär när jag verkligen, verkligen försöker. Alltså, jag vill inte påstå själv helt på egen hand att jag är intelligent men om någon skulle säga att jag var det skulle jag ju i alla fall inte säga emot. Liksom.

Men ibland.

Ibland är jag riktigt jävla dum.

Då och då kommer han och knackar mig på axeln. Han tittar på mig uppfordrande. Jag kan gå och stå precis som alla andra nio gånger av tio, säger han. Men den där tionde gången. Då hinner allt ikapp mig.

Jag öppnar dörren till toaletten och smäller igen den bakom mig. I samma rörelse tänder jag också lampan ovanför spegeln. Då slår det till. Det som fram tills nu bara varit dubbelt och ofokuserat blir en stor tunnel. Plötsligt ser jag ingenting. Det blixtrar och jag blir rädd. Hyperventilerar. Synen skiftar. Jag ser rakt fram, men inte på sidorna. Jag står och för händerna längs periferin och ser hur de försvinner. Jag blinkar. Gnuggar. Skvätter kallt vatten. Skjortan är genomblöt. Slipsen stryper mig. Tankarna rusar genom huvudet. Hettan trycker på axlarna.

Jag pustar och försöker på något sätt skaka fram synen igen. Men den fortsätter flyta samman och isär. Som två landmassor under en jordbävning. Det skakar i huvudet. För i helvete, Kalle. Någonstans där bakom ligger det under ytan. Känslan av att vara svag. Trots att det gått så lång tid. Alltid är man en liten pojke.

Jag stapplar ut ur badrummet och in i det gamla rummet. Väggar av stora träbalkar och stengolv. Lokalen är vacker där middagen och festen ska hållas. Det var roligt hörde jag där jag sedan i timmar låg under en blöt handduk i bilen med obönhörligt bultande huvud och svamlade. De hurrade på långt avstånd och jag mådde illa.

Det är så lätt att glömma bort att man inte är som alla andra. Symptomen är förvisso helt olika men de har alla samma källa. Och det spelar ingen roll hur gammal man blir eller hur lång tid som går. Tanken är alltid densamma.

Det här är ett förnedrande ögonblick. Det här ska ingen se.

När verkligheten knackar mig på axeln.

> City and Colour – Love Don’t Live Here Anymore

Äntligen hemma efter en jävla skitdag igår. Bröllopet var fint. Det jag fick se av det. Men i övrigt var det skit.

Ska berätta mer om det när jag orkar.

Nu ska jag först se om jag kan svalna några av de 37 grader jag samlat på mig.

> Scouting For Girls – This Ain’t A Love Song – Radio Edit

I’ve been mad, I’m the kind of man that I’m not
I’m going down, I’ll be coming back fighting
I may be scared and a little bit frightened
But I’ll be back, I’ll be coming back to life

Sitter här i kvällsmörkret framför min blogg. I bakgrunden gör Jaquin Phoenix sin bästa skådespelarinsats som Johnny Cash. Framför mig har jag en skål med glass och jordgubbar. Jag ringlade lite flytande honung ovanpå. Njuta till det lite. Som jag gör. Jag är ganska bra på att njuta av saker.

Imorgon åker vi till Skåne för min kusins bröllop. Det kommer bli häftigt men jag är ändå nervös. 70-80 personer stort blir det och tvåspråkigt då ena halvan av brudparet är Nya Zeeländskt. Så inte nog med att jag ska gå runt och inte höra på ett bröllop med 70-80 personer, jag ska också koda av det jag inte hör. Och dansen. Ska jag verkligen dansa? Jag avskyr det. Egentligen av samma orsaker som vilken annan osäker pojke som helst på lågstadiediscot, men jag låtsas som att det är för att jag inte hör där. Heller. Jag tittar ned i min skål med nu halvsmält glass och minns känslan av att förväxla saknad med hunger.

Vi syns igen på söndag.

Alltid när vår familj ska någonstans, om så bara för en dag, är det krig. Upplopp på gatorna. Stenar viner i hallen och skyltfönster sparkas in. Oavsett hur planerat och genomtänkt något är på förhand lyckas det alltid bli stressat. Och jag glider runt och är ganska lugn. Resten av familjemedlemmarna tycks dock alltid tro att jag ska glömma något eller göra något fel så alla frågar mig samma sak ovetandes om den föregåendes förhör. Det blir lite tröttsamt.

Jag tar mina byxor och hänger noggrant upp dem i pressvecket. Jag älskar dem ändå tänker jag och duckar för ännu en gatsten. Massor.

> Andreas Grega – Där va vi förenade – Single Version

Alltså. Okej.

Jag är inte bitter. Verkligen inte. Jag har inget att vara bitter över. Jag är verkligen inte arg heller. Faktum är att du aldrig har gett mig något att vara arg över. Du skötte allt galant. Så det jag känner nu. Den där vridande skrikande knuten. Den som får mig att nästan bli allt ovanstående. Det är bara vad som blir över när man inte har något sätt att hantera det på. Det är vad som händer när man fattas.

Men egentligen är det bara en fin och himla komplicerad komplimang.

Som en spade i huvudet ungefär.

Mitt på köksgolvet sitter katten Måns och stirrar. Han tittar rakt upp med stora ögon och vrider på nacken, än åt höger, än åt vänster. Runt honom snurrar min mamma. Hon dansar för att denna låt plötsligt började spelas på radion.

Kategorisera under: Att minnas.

Vad?

Ska jag låtsas som att det inte knöt sig i magen? Som att jag inte ville sjunka ned på knä? Igen. Hade jag inte lämnat den här platsen? Hade jag inte gett upp minnena? Låtit dem sväva iväg som fina ballonger i olika färger mot en horisont jag bestämt mig för att minnas med glädje. Nej. Istället kommet det något och sticker hål på dem. En och en.

Pang.

Pang.

Slår mitt hjärta.

Har köpt två ljuslyktor till min lägenhet och är överlycklig.

Jag har inga ljus att lägga i.

Men det är tanken som räknas.

Igår satt jag vid datorn och gjorde mest ingenting som vanligt. Plötsligt går strömmen. Allt dör. Jag sitter och gör som man brukar trots att man vet att strömmen just gick, försöker sätta på datorn igen. När min högerhand ger upp efter femte försöket går jag upp till föräldrarna för att se vad som hänt. Då kommer pappa svart i blicken och bara passerar mig. Utan att säga ett ord. Bakom står mamma i köket och flinar.

“Vad hände?” frågar jag. “Han klippte av sladden med häcksaxen. Igen.” flinar mamma.

“Han har suttit de senaste tjugo minuterna och lagat sladden han klippte av nyss, hann inte komma längre än en meter i häcken innan han klippte av den igen.”

Jag kommer sakna det här huset.

Nej. Jag tycker inte att det var briljant marknadsföring av Gudrun Schyman att bränna upp 100 000 spänn. Visst, hennes resonemang är intressant, i att folk spenderar miljoner på marknadsföring och på att synas. Här bränner hon upp de pengarna för att istället protestera mot skillnaden i lön mellan könen.

Förvisso smart. Men det är ju ett skapligt desperat sätt att skaffa sig uppmärksamhet. För att inte tala om alla studenter hon spottar i ansiktet. Eller vilken annan samhällsgrupp som helst som vänder på slantarna.

Hon ville synas i media och lyckades. Hon fick uppmärksamhet.

Men är det positiv uppmärksamhet att bränna upp tre årshyror?

Hemkommen ifrån farbror doktorn. Mitt vänsteröga har jävlats med mig sedan en vecka tillbaka. Kliat och runnit och de senaste dagarna har det gjort ont också. Farbror doktorn konstaterade snabbt att jag hade ögoninflammation. Pinkeye. Det har jag aldrig haft. Jag frågade hur smittsamt det var med tanke på att jag ska på bröllop på lördag.

Ja, sade han. Om jag tar mitt pekfinger, trycker in det i ditt öga, kletar runt lite och sedan petar i mitt öga så har jag en god chans.

Fan. Då ligger man illa till alltså.

Kalle.

Inte peta i någon annans öga.

Inte.

Peta.

> Lars Winnerbäck – Från kylan in i värmen

Är det jag som drömmer
Du är bättre än du vet
Mycket större än du vet
Men det klär dig att du tvivlar på din duglighet
Det gör man där vi kommer från
jag förstår dig bättre
Vill du nåt så vet du vart jag finns

Såja. Detta är nog den första designen på mycket länge som jag är helt nöjd med. Tanken är att den ska vara för ett tag nu. Den största förändringen ligger under, i temat TwentyTen som gör saker mycket lättare för oss webb-nördar. Nog om det.

Välkomna.

Jag höll på Holland.

I’ll get a cheaper ticket next time
Cause it really wasn’t worth the ride

> Damien Rice – Woman Like A Man

Spotify playlist för juni månad:

Robyn – Dancing On My Own
Lobo – I’d Love You To Want Me
Harper Simon – Shooting Star
The Golden Filter – Solid Gold – ORIGINAL VERSION
Kent – Gamla Ullevi
Phoenix – If It’s Not With You
Get Cape. Wear Cape. Fly – Find The Time
John Mayer – My Stupid Mouth – Demo Version
Daniel Adams-Ray – Dum av dig
Andreas Grega – Där va vi förenade – Single Version
We Are Scientists – After Hours
The Real Tuesday Weld – Last Words
Håkan Hellström – Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
Oskar Linnros – Din mamma
Kate Nash – Mouthwash

Har spenderat dagen med att lyssna på soundtracket till mysiga Nick and Norah’s Infinite Playlist och lite annat smått och gott.

psst: We Are Scientists – After Hours
psst: The Real Tuesday Weld – Last Words
psst: The Raveonettes – Twilight