Monthly Archives: July 2010

Jag tycker om den här. Den är fin. Hon är ganska fin också.

> LIGHTS – River – Acoustic Version

> Monty – Seglaren

Jag har klätt bloggen i provisoriska kläder tills jag orkar sätta mig med ett stylesheet igen. Men detta var ganska trevligt också. Det ger lite flashbacks till den tiden då jag faktiskt trodde skrivandet kunde leda någonstans. Då jag var lite oförstörd. Inte väldigt oförstörd, jag hade ju trots allt slagits i Prag. Men lite oförstörd var jag. En aning sådär. Lite som att man inte slog första slaget. Ungefär så.

Jahapp. Mitt fina tema bröts vid en uppdatering. Uppdaterade WordPress till 3.0.1 och tydligen bestämde den sig för att helt utan mitt medgivande även uppgradera temat till den senaste versionen. Vilket såklart bröt alla ändringar jag gjort i det. Så nu är mitt fina tema borta. Puts väck. Tack så himla mycket.

Jag som för en gångs skull hittat ett utseende jag ville behålla på sidan. Det var solitt och lätt att anpassa.

Vi får se när eller om jag orkar göra om det. Tveksamt.

Fan då.

Någon googlade manlig utveckling och hamnade här.

Score.

Såja.

Du kan sluta skratta nu.

Move along.

Jag tror jag är dömd att vara lite töntig för all evighet. Det måste ha varit någon slags ceremoni innan jag föddes. Jag lyfte upp tröjan idag och såg ned på en helt grisskär mage. Utan rutor. Jag snubblar på ord. Snubblar jag inte på dem kommer de i alldeles för rapp takt. Om jag inte pratar snubblar jag istället på diverse trappor eller pallar som tydligen placerats ut överallt utan min vetskap.

Skulle jag lyckas undvika alla fysiska hinder och finna intresse för någon av det andra könet är gensvaret något som närmast kan förknippas med moderskänslor och de sällsynta dagar jag faktiskt träffar någon av det motsatta könet tycks mitt ansikte få någon slags panikångest med tillhörande flashback till gymnasiet och stressar upp så sig till den grad att minst två finnar hittar fram ur mitt alltid urtvättade och noga skrubbade ansikte. Inte ens minnet av att ha varit med en tjej kan trumfa faktumet att jag inte är med densamma längre även om jag inte bryr mig ett dyft om henne på det sättet idag. Men jag är den som på något sätt även lyckas behandla minnet av en sommarflört med total avsaknad av coolhet.

Jag är lite smått charmig sådär. I sandaler.

Men även lite smått charmiga pojkar tröttnar på att bli grisskära varje sommar.

Jag har en skäggig självbild.

Jag behöver sova. Och denna gången ska jag faktiskt göra det också, efter att jag läst lite ur Henning Mankells Kinesen. Jag ska lyssna på musik när jag somnar. Det brukar jag göra. Jag låtsas gärna också att jag faktiskt kan sjunga och spela och drömma om att jag står på en scen. Dessa snurrade mycket för ett och ett halvt år sedan ungefär (innan Hey, Soul Sister tyvärr spelades sönder på radion) och jag tycker lika mycket om dem idag.

> Train – Drops Of Jupiter
> Train – Hopeless
> Train – Calling All Angels
> Train – Give Myself To You

Jag har så väldigt lätt för att strunta i saker. Särskilt när det blir vackert. Jag känner hur jag då och då faller in i samma resonemang jag hade i gymnasiet. Det har jag haft på känn en längre tid. Kanske ett halvår eller så. Att jag hellre struntar än tar tag i. Så texter som kanske hade potential på den tiden då jag struntade i om jag skulle låta pretentiös eller inte faller bort idag. De blir inte skrivna. Jag har inte orken att kämpa mig sparkandes över den där väggen av osäkerhet och tvivlan. Jag gjorde det en vår då jag var kär men kände tillslut efteråt när allt var över att hon inte hade gjort detsamma för mig. Så nu orkar jag inte. Inte idag. Inte i natt. Inte som de gånger då jag känt mig som den mest ensammaste i världen, men ändå tagit språnget ut i era armar. Ut i dina.

Börjar dagen med att dödstrött ringa hörselteknikerna. Man måste ringa på vissa tider och landstinget verkar inte ha mycket till övers för halvdöda studenter. Men så långt bra, ändå. Jag vet ju hur det fungerar.

Jag ska fixa en hörselslinga till min lägenhet, så att jag kan lyssna på TV. Detta måste fixas innan jag flyttar in i nästa månad. Men tydligen är det så att de inte drar en runt hela rummet i lägenheter. Det kan tydligen störa andra eventuella hörselskadade. Nu vet jag med säkerhet att det inte direkt kryllar med hörselskadade på campus så risken för att detta ska ske är minimal. Men ändå ska man “ta det säkra före det osäkra”. Nej, istället ska man dra en liten, kring en soffa eller en stol.

Detta innebär att jag bara hör TV:n när jag sitter just där. Inte annars. Som om man fortfarande sitter på ett ställe. Och det gör man ju inte, inte ens lite. Riktigt tråkigt. Alternativet är tydligen att gå runt med en kudde under armen.

Och det är ju bara lite konstigt.

Kan de inte sätta slingan i något häftigt?

Som en cape.

Hade tänkt att skriva någonting kring den här låten, men egentligen talar den så väl för sig själv, till den som känner sig träffad.

> John Mayer – Everything You’ll Ever Be

Beautiful, I watch you try
To see yourself through others eyes
The mirrors are a losing game
They only show you backwards anyway

Trött och med huvudvärk. Det ösregnar ute. Har inte haft så mycket att säga. Det blir till att dränka sig i serier och musik för dagen samt småäta.

Kanske glass till lunch.

Det känns som en bra dag för det.

Såg Inception igår. Jag måste säga att den överträffade alla mina förväntingar. Och då hade jag ändå ganska höga sådana. Det var fantastiskt att gå och se på en film och inte ha någon som helst aning om vad som ska hända. Det var länge sedan jag hade en sådan intensiv bioupplevelse. Genom andra halvan av filmen var jag riktigt engagerad med hög puls. Det är gott betyg. Ni borde se den.

> Lars Winnerbäck – Elegi

> Dashboard Confessional – Blame It On The Changes

I reach out you’re right there
But you’re lost in the details
I wait for the end of a long night

Jag borde kolla upp litteraturen för hösten men jag sitter istället och lyssnar på musik.

Det är smittsamt det där.

Satt och fick en känsla för en text om ett ämne jag inte skrivit om på länge. För hade jag tagit tag i den direkt och börjat stapla ord, meningar och snygga poänger på varandra. Men nu låter jag den bara glida iväg. Jag bryr mig inte så mycket. Längre.

Verkar vara en skön popcorn-rulle. Och jag vet inte om det är den sena timmen, men “You can’t touch me”-biten och blicken efteråt seriously cracked me up.

Jag måste sluta trampa på mina poänger. De är sköra och sällsynta. Men jag är så upptagen med att vara nervös för hur den ska mottas att jag hoppar på den i ren ilska. Tillslut. Påminner om den där osäkra killen jag trodde hade vuxit upp. Men han är kvar. Han kikar på mig i spegeln varje gång jag ska ut någonstans. Och jag kan ju inte trampa på spegeln. Då går den ju sönder.

> Green Day – Good Riddance (Time Of Your Life)

Tattoos of memories and dead skin on trial
For what it’s worth it was worth all the while

Jag betar av filmer och serier jag alltid velat se på löpande band. Nyss The Darjeeling Limited. Åh, så bra. Det känns konstigt att använda överord i sammanhanget så jag använder inte orden fantastisk, eller underbar eller klockren. Överorden passar inte här. De räcker inte till. De konstlar bara och skryter. Filmen konstlade inget alls. Den var bra. Det bästa bra. Den var inte självklar. Den var inte uträknad eller sammansatt. Den var mer en berättelse som livet är.

Rita: What’s wrong with you?
Jack: Let me think about that. I’ll tell you the next time I see you.

Phantom Planet: Lonely Day

Everybody knows that something’s wrong
But nobody knows what’s going on
We all sing the same old song
When you want it all to go away
It’s shaping up to be a lonely day

Den stora hemligheten är väl att livet inte blir bättre. Det blir inte större eller lyckligare. Det blir vad man gör det till.

Och just nu gör jag mitt liv till ett ruttet ägg.

Awesome. And yes, i have a thing for Lizzy Caplan.

It’s in my pants.

Håkan Hellström: Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu

Han hajar det där.

Håkan.

Men jag har inga illusioner.