Monthly Archives: June 2010

Med hjärtat?

Vore jag överdrivet dramatisk om jag sade att någon har krossat mitt hjärta? Kanske. Men så var det. Är det. Trots att det var så kort. Jag vill ändå på något sätt försöka vara pojke nog att erkänna det. Eller. Jag kanske inte krossades så mycket som skars lite, eller knuffades lite. Mixades runt lite med glass och bananer.

Det känns ibland som att jag gått igenom en skillsmässa där hon fick kreativiteten och självsäkerheten att våga vara pretentiös som så ironiskt nog inte ens fanns från början. Så ni får ursäkta mig medan mitt ego lär sig gå igen.

Jag är fortfarande ledsen ibland. Mest arg över att jag fortfarande tänker på henne då och då. Det frustrerar mig.

Så, där har ni det. Mitt hjärta på ett fat.

Eat up, my darlings.

Det här är så JÄVLA bra.

JÄVLIGT.

BRA.

Tack och hej.

Nu ska jag bara börja kolla på den serien också någon gång. Jag vet att jag kommer älska den.

Men jag spar lite på det hela.

Jag har för det mesta haft svårt för Kent. Nästan alltid. Det finns några få undantag här och där, men på det stora hela är det svensk depp som aldrig har tilltalat mig. Att vara deppig klarar jag så bra på egen hand. Jag behöver inte musik som har ambitionen att vara deprimerande. Det har för mig alltid varit destruktivt.

Men Kents nya singel Gamla Ullevi tycker jag mycket om. Den överraskade mig.

Ni kan lyssna på den på deras MySpace.

Jag har ju lovat mig själv att vara lite mer aktiv här. Så nu ska jag vara aktiv och säga att jag inte kommer vara så aktiv idag på grund av inflyttad huvudvärk och generellt illamående.

Vi tycker om den här tills imorgon istället.

fin: Harper Simon – Shooting Star

Jag var inte så bra på matematik i gymnasiet. Just nu går jag igenom alla lådor och hittar massor av gamla prov. Jag har fått de flesta betyg man kan få, med tillhörande omskrivningar och det ser jag nu.

Till exempel hittade jag nyss ett gammalt prov med tillhörande röda bockar och streck överallt. Uppgift för uppgift lades till och drogs bort poäng, som vanligt. På någon uppgift stod det “Ja…” och en annan “Jo”. Längst bak på sista sidan står ordet “Nästan” inringat.

Jomen, tack.

Så här känner jag mig just nu. På ett typefär.

som: John Mayer – Gravity – Live at the Nokia Theatre

Just det. Jag hade förresten glömt bort det där med min musik. Men jag hade ju lovat att publicera mina favoriter månadsvis så, för den som är intresserad, här kommer min playlist för maj månad och framåt.

psst: Hot Chip – (Just Like We) Breakdown (Booka Shade Vocal Mix)
psst: Oskar Linnros – 25
psst: This Providence – Keeping On Without You

Party Down. Min nya upptäckt från igår kväll fick mig att skratta rakt ut flera gånger. Tydligen har den redan gått i en säsong så jag är lite efter, som vanligt. Jag är van.

Detta är fantastiskt roligt. Som scenen där Kyle ska impa på värdinnans dotter med att sjunga på sin egen låt You Stained Me, eller när de ska servera på ett conservatie-convention för yngre och måste blanda drinkar som Virgin Rudy Giuliani och Virgin Freedomtini. Hysteriskt.

Humorn är lite lik Arrested Development, fast mer understated och väldigt Paul Rudd (en av skaparna).

Vilket ju liksom inte kan bli fel.

Toates McGoates.

Då bär det av till IKEA.

Det är dags att göra bo.

Plocka lite pinnar och silverskedar.

Ska på bröllop i sommar, och det var dags att prova min gamla studentkostym. Den som satt så illa på den småsjuka pojken som jämt ville vara någon annanstans.

Jag kan härmed meddela mitt 18-åriga jag att nu, fyra år senare, sitter den tillslut som en smäck.

Med rumpa och allt, tydligen.

Kors.

Lite sådär i hemlighet tycker jag att Tysklands Eurovision-vinnande bidrag Satellite är himla catchy.

Men jag såg inte finalen.

Lite manlighet måste jag ju låtsas behålla.

*nananana*

Grabbhalva.

Vet inte riktigt vad jag ska göra. Vad jag ska skriva om. Om jag ska fortsätta skriva överhuvud taget. Jag vet ju egentligen inte om det är skrivkramp eller om jag helt enkelt inte bryr mig längre.

Bristen på feedback på förra inlägget kändes trist. Med tanke på hur lång tid det tog mig att komma dit. Vet inte varför jag är överraskad egentligen då bloggen varit gles länge, både på inlägg och besökare. Och dessutom borde det inte spela någon roll, det där med kommentarer och besökare, jag tyckte väl att det inte gjorde det. Ett tag.

Sedan gjorde det igen. Nu.

Jag antar att tveksamheten lyser igenom. Jag var bättre på att kanalisera sådant förr. Det kanske var det det var. Med inlägget.

Har trots alltihop mycket känsla. Såndäringa skrivarkänsla som vill ut och ned på papper, fast det känns inte självklart hur det ska gå till längre. Är lite inspirerad av undersköna Veronica Maggio för tillfället, och Oskar Linnros. Men om det leder någonvart vet jag inte. Hittade en vlogg av Maggio inspelad under arbetet med hennes senaste skiva och fann den mycket underhållande. Sparkar mig själv lite för att jag ignorerade hennes blogg, den som hon skrev en gång i tiden.

Så, ja.

Nä.

Jag vet inte.

Vi får se vartåt det barkar.

Tills dess fortsätter jag lyssna på musik och packa inför flytten.

Jag tar tag i dörrhandtaget och rycker till. Dörren flyger upp och plötsligt tänker jag att jag har blivit jätte-, jättestark men inser besviket att det bara är dörren som är lätt. Men den ser tung ut, en sliten portdörr som sparkats på och slagits igen. Jag lämnar gårdsplanen bakom mig. Den där det solade så många tjejer att jag blev lite svettig. Inne i trapphuset ser jag lådorna på rad. Jag letar upp en särskild och klistrar på. Jag går till listan och pyntar även den. Sedan går jag upp i trappan.

Dörren står uppställd ut på loftet och jag går rakt fram. I kortänden i hörnet stannar jag framför en blå dörr. Det står 309 på den. Inget annat. Jag sätter i nyckeln och vrider om. Ett djupt andetag senare stängs dörren bakom mig och jag stannar till. Jag står i en hall. Garderober uppradade till höger och en toalett till vänster. Det är vitt och rent, och helt tomt. Jag konstaterar dock att golvet är smutsigt men jag tänker hålla principen redan nu och tar av mig mina converse. Det är tyst.

Jag går in i rummet. Två fönster längs med långsidan, med en fransk balkong emellan. Solen målar om väggarna och jag kramar nyckeln. Jag känner fortfarande dörrhandtaget i handen. Plötsligt kastas jag tillbaka. Till mitt gamla rum. Till min cykel och alla morgnar jag tagit mig till mattelektioner, pratat strunt i korridorer, nervöst planerat besök på fester med den där tjejen, eller den där, eller den andra. Jag känner smaken av min första öl, en Sort Guld med kväljningar och ångest, nervositet och ständig rädsla för att ge någon en chans att vinna, önskan om att någon dag få hålla en särskild i handen och visa de jävlarna…

Plötsligt tjuter det till.

Jag hoppar högt och tappar nästan nyckeln.

Va?

Jag ser mig förvirrat omkring. Det är tyst. Jag smyger in i lägenheten och ser mig om. Lokaliserar föremål i köket att försvara mig med. Jag stannar vid köksfönstret och kliar mig i huvudet. Då tjuter det igen.

Jag vänder mig hastigt om beredd att karata någon i magen med strumpor och dålig balans. Ingen där.

Vad fan?

Jag letar längs väggarna och stannar mitt på golvet. Då tjuter det igen och jag tittar uppåt. Jaha. Jag har kommit långt. Kämpat mot billig öl, grupptryck, balbesvikelser och sexångest. Jag har tagit körkort, på någon vänster haft flickvän och läst Hemingway i Paris.

Ändå skrämmer en brandvarnare livet ur mig.

Jag suckar, skakar på huvudet och går ut, stänger den blåa dörren med 309 på och låser. Ur fickan fiskar jag upp lappen och klistrar dit mitt namn, tittar en lång stund och går sedan ned och ut på gårdsplanen. Flickorna solar både med och utan top och jag ser generat ned i backen. Fortfarande samma blyga kille.

Nu på egen hand.

Men inte utan väderkvarnar.

> Oskar Linnros – Från och med du