Monthly Archives: March 2010

Har bläddrat lite i virtuella klädkataloger och fantiserat (japp, killar kan göra det också) om kläder och stilar jag inte har råd med. Sedan vandrar mina intryck vidare mot andra bloggar, sådana som jag redan lusläst och nya jag inte sett tidigare, och blir avundsjuk. Jag blir avundsjuk på allt. Svartsjuk till och med. Vadå skorpion? Önskar att jag skrev sådär utan rubriker, eller utan stor bokstav, det blir så mycket mindre definitivt och specifikt och man kan skriva precis vad man vill i vilken längd man vill. Eller så ser jag en sida med galet snygga färger och tänker varför kan inte jag pilla in sådana där flash-rubriker och stajla till det totalt (sIFR, ett skitcoolt webbverktyg som loadar customfonts där man vill men som är aningen krabbigt och roddigt och bara, nej). Och ibland bland allt detta som jag gör när jag egentligen borde plugga snubblar jag över gamla inlägg, från ganska så exakt ett år sedan, och känner hur det svider lite. Vädret var finare då. Även om det är exakt samma väder idag. Då blir jag lite avundsjuk på våren 2009. Också.

Rensar hyllor i badrummet.

The horror.

Dessutom blir jag ofrivilligt av med en massa nyttiga hårprodukter som min syster glömt kvar och som hon nu rutar in igen.

Igår var jag förresten på bio. På förhand visste jag vad som väntade eftersom jag kollat upp filmen, men detta verkade jag vara ensam om. I Love You Philip Morris var väldigt bra. Dess svarta humor langade ett och annat skratt. Men roligast var att se hur många i biosalongen som alldeles uppenbart väntade sig en slapstick-rulle a la Jim Carrey när den egentligen var ett drama som handlade om homo-kärlek och innehöll grafiska sexscener som den där Carreys karaktär ombeds spruta pojkvännen upp i rumpan. På raden framför mig satt fem småkillar två tvärhänder höga som inte visste vad de skulle tro. Bakom mig satt ett gäng tjejer som tjattrade örat av mig tio minuter innan filmen skulle börja, men som tystnade snabbt. I mitten satt jag mellan mina fyra chockade killkompisar och njöt av hur allas fördomar ställdes på ända.

Har efter mycket om och men fått fucking jävla Audacity att fungera, inte standardversionen, utan beta 1.3, som egentligen verkar rekommenderas för Windows 7-användare. När jag väl avinstallerat den gamla versionen och kör betan kan jag ändå inte importera något. Man behöver såklart libaries för att förklara för Audacity hur filerna ska hanteras. Det är ju tur att man kan åtminstone lite om codecs och hur de ska hanteras. Men hur gör de andra i klassen som inte kan sådant här på förhand? Det är inte lätt. Jag fattar verkligen inte hur våran examinator tänker. Det här har ingen förklarat för oss, utan det bara förväntas fungera. Några problem ska tydligen inte finnas enligt dem. Jomenvisst.

Nåja.

Dags att lyssna på min föreläsares röst om och om igen för ljud-redigeringsuppgiften.

Hoppas jag hinner göra klart den innan jag tar livet av mig.

Tycker att Penny var ovanligt het i sin kostymdress i senaste Big Bang Theory. Märkligt. Sådant brukar inte funka för mig. Sedan kan man ju undra varför Chuck dumpar Kristin Kreuk. Jag menar Supermans brud? Kom igen, det är ju inte direkt så att du kan få tillbaka henne. Utan att åka på råspö. Klantarsel.

Idag satt jag längst bak till vänster i bussen. Det var en märklig upplevelse. Efter att ha stått och frusit vitala delar ned till tjälen i marken hade jag äntligen hoppat på. Jag brukar alltid sätta mig till höger. I alla sammanhang. Jag är helt döv på höger sida och har således vant mig vid att se till att vänster öra är mot den största ytan av lokalen. Så att jag kan höra. Likadant på bussen. Jag sitter alltid i mitten till höger. Inte för nära dörrarna för där är det kallt. Utan alldeles lagom i mitten. Men idag slog det mig att jag inte bryr mig ett dyft om vad som sägs i bussen. Människorna intresserar inte mig. Bara musiken i min iPod och på mitt Spotify. Från vänster såg allt annorlunda ut. Hela stan förändrades utanför fönsterna. Idag satte jag mig längst bak till vänster i bussen och såg något nytt och kände mig helt okej, nöjd med att vara döv på höger öra.

fint: Tomas Andersson Wij – Sena Tåg
fint: Tomas Andersson Wij – Jag har simmat långt ut ifrån land
fint: Tomas Andersson Wij – Evighet

Hade väl kanske tänkt att jobba på kompletteringen till färgprofilen och dess annons men kände nu när jag satte mig att jag hade noll ambition. Ja. Vädret idag har varit fantastiskt och fint och så. Men bussen gick ironiskt nog inte ända fram idag (någon sopa hade krockat mitt i en sväng och tvingade chauffören att köra två kvarter runt vilket tydligen upprörde en gammal kärring som inte hade någon som helst förståelse varför bussen inte körde till den hållplats hon skulle av vid och således inte stannade där vilket ju inte var så himla helvetes konstigt med tanke på sagda krock och om hon nu skitnödigt nog måste av där bussen egentligen inte ska stanna kunde hon väl knatat fram och säga till istället för att hojta irriterat och trycka på en stoppknapp som inte gällde någon av de soptunnor eller buskar till hållplatser bussen nu passerade för att försöka komma tillbaka till sin ursprungliga rutt) vilket stannade mitt mentala tåg när jag väl kom hem. Jag lade mig ned och somnade som en gris och vaknade en och en halv timme senare. Safe to say: färgprofilen can suck it för nu sätter jag mig och tar igen dagens release av serier.