Monthly Archives: October 2009

Tittar just nu på High Fidelity och upplever århundradets aha-upplevelse. Och som vanligt är jag ca tio år efter hypen. Och jag har missat första kvarten av filmen.

Men tittar och gapar.

Listor på intågande.

Den trevliga fröken Cristina skrev ett inlägg om skönhetsideal. Hon har nuddat vid ämnet flera gånger tidigare och jag har alltid samma tankar när jag läser om det här. Jag tänder till en aning. Jag har pratat lite om det här tidigare, för länge sedan, och finner det fortfarande lika märkligt, och tråkigt. För faktum är att vi alla egentligen blivit totalt grundlurade.

Modesvängen är ganska stor nu. Större än en sväng faktiskt. Mer av en rondell där det går runt, runt, runt och hetsen blir större, hårdare och värre. Kvinnor går och handlar kläder på barnavdelningar för “den rätta passformen”. Man har speglar överallt som pistoler i hölster och fotografer ber modeller att titta lite från sidan för att de “ser plufsiga ut framifrån”. Och framförallt ska man väga så lite som möjligt och sticka ut så lite som möjligt, både bokstavligt och personligt. Och idealet blir smalare och smalare. Kurvorna försvann från skönhetsidealet, som vi alla fick från sminkföretagens reklamfilmer och tidningsuppslagens photoshoots och ersattes av designernas kläder.

För det är där sanningen finns.

I kläderna.

Nu ska jag ta ett djupt andetag och göra en grov generalisering. Men en mycket stor andel av världens kläddesigners är män. Och mer specifikt.

Homosexuella män.

Det är till stor del dem som skapar kläderna vi ser på catwalks, på billboards, på röda, gröna och svarta mattor. De är allt från stilgurus till personal shoppers till just designers. De har bestämt hur kläderna ska se ut. Och för att kläderna ska se ut som de vill, ska de sitta på någon som passar i kläderna. Och det smala idealet växte fram. För deras ideal är inte kvinnor. Det är pojkar. Och små pojkar har inga kurvor. Så modellerna fick allt skärpa sig, gå ned i vikt och klippa sig.

Nu sitter vi här med ett kvinnligt ideal, inte skapat för män eller kvinnor, utan för pojkar och alla riktiga, vackra och kvinnliga tjejer sitter och undrar vad det är för fel på dem.

När de är helt fel kön för jeansen.

Och hela världen köpte det.

Något jag irriterar mig massor på hos mig själv, är min oförmåga att hålla klaffen. Jag ska jämt prata. Om allt. Det är så jag fungerar. Jag tycker inte om tystnad av flera orsaker. Främst är tystnad djupt rotat med tinnitus för mig. Så av tradition vill jag göra ljud på ett eller annat sätt, för att undkomma det ständiga tjutet som river i mig. Men jag tycker också i största allmänhet om att prata. Det är trevligt att prata med människor och lära sig nya saker. Ta en kaffe och snacka skit, det är min melodi. Och om då personen i fråga inte pratar vill jag göra det för att liksom få igång samtalet, och avslöjar där med än det ena och än det andra. Och framstår alldeles säkert som en douche istället.

Och det är jag ju inte.

En tredje orsak är också min hörselskada. Eftersom jag ofta inte hör i en konversation, och därmed har svårt för att inflika något på just det ämnet, så startar jag helt sonika ett eget ämne. Att jag då framstår som en douche är helt självklart, om man tänker efter.

“Fy fan vad Zetterberg är bra, eller hur? Han har ju…”

“Har ni skrivit rapporten?”

Douche.

Alternativt förvirrad.

Shut me up.

It’s so hard to give you up
But too easy to pretend
Like the way the leaves would fall
Tell the both of us it would end
What to tell my friends

Tyler Hilton – I Believe In You (Acoustic)

Tack till Malin för dagens most awesome låttips.

Att installera och ställa in Thunderbird enbart för att kunna ha det här som notification.

Jag rullar upp byxbenen för att undvika att trampa runt på dem. Som jag annars gör. Jag tar plastkassen med soporna och knyter den en gång så att kaninen springer runt, och ned i hålet. Det är kallt under fötterna. Jag tar på mig pappas lite för stora tofflor och stapplar ut på trappan. Höstkvällen slår emot mig när jag öppnar ytterdörren.

Det är tungt i bröstet. Det känns som en knut mitt emellan lungorna, mitt på bröstkorgen där kaninen sprungit några varv extra. Jag nämner det för föräldrarna några sekunder innan och de börjar hojta om än det ena och än det andra, om allt från radonvärden i källaren till dålig luft och säger att jag måste vara här uppe lite mer men jag slutar snabbt att lyssna, trött på ständiga diagnoser för allt. För varenda krämpa, varenda huvudvärk och varenda känsla i boken. Allt ska förklaras och lösas och allt gör jag fel.

Jag går sakta och tittar gatan ned. Den slutar i en gyllengul horisont med några få inramande moln. Jag tittar rakt upp och himlen är djupt ljusblå och helt klar. Det drar lite kring mina mjukisbyxor och hösten knackar mig på axeln. Det är kallt. Jag älskar mina föräldrar men denna gången har de fel. Visst kan det bero på förhöjda radonvärden eller dåligt med vatten i förmiddags. Men det är inte hela sanningen.

Jag var så himla fri. Jag satte mig själv på ett tåg. Tog ett nytt steg i livet. Var min egen. Upptäckte en annan stad och en annan människa helt på egna villkor. Och jag älskade varenda minut, på många sätt. På många platser. Jag lärde mig mycket och vaknade varje morgon med en känsla av eget ansvar. Det tyckte jag om. Det fanns inget att analysera, att diagnostisera eller ifrågasätta. Det fanns bara två hjärtan, en varm sommar och lätt luft att andas. Att flämta.

Bilarna på stora vägen gör att det brusar lite då och då. Sådant tycker jag om. Det liksom skapar tystnad, tystnad som annars är full av tjut och pip. Jag passerar bilen på garageuppfarten och huttrar. Nu är det riktigt kallt. Vintern är på väg. Och inga huvudvärkstabletter eller vattenglas kommer knyta upp mig nu. Känslan ligger kvar. Känslan av att vara något mer, av att ta ett steg till. Bort från föräldrar och förmaningar.

Jag lyfter på locket till soptunnan och inser plötsligt hur mycket jag har henne att tacka för.

Det är minnet av en sommar som känns i bröstet.

Nära hjärtat.

Ängeln kom tillslut.

Radonmätaren hade gått i taket tänker jag, och slänger i soporna.

Man vet att det blir en bra dag när dagens första ljusa idé är att ha P.Y.T. som ringsignal på mobilen.