Monthly Archives: August 2009

Sitter och snorar och hostar. Bläddrar i universitetskatalogen efter en kurs att läsa istället för min kompletterade webbdesign i höst. Lutar åt företagsekonomi.

Sjukdomen börjar kanske ge med sig lite. Ingen feber utan nu mest snor. Och hosta. Som kommer bli ett helvete om den kryper ned i lungorna.

Dessutom känner jag mig väldigt, väldigt ensam när jag gå och lägger mig om kvällarna.

Jason Mraz – Sleeping To Dream

Det känns precis som en sekt.

Då och då knackar de på mailens dörr och frågar om jag har en stund. Börjar berätta om hur de lever sina liv. Någon har skrivit en liten rad om hur bra och trevligt de har det. De vill gärna komma in och prata. Inget allvarligt alls. Utan bara prata lite om allt.

Hur är det?

Hur har du det?

Jag trummar lite med fingrarna på musmattan och ger efter. Kan väl inte skada att acceptera lite snabbt. Jag är ju ändå aldrig inne. Jag tackar av dem och vinkar i dörren. Sedan stänger jag och låser om mig.

Facebook känns som en sekt.

And not the good kind.

Ja. Jag är sjuk. Its what happens when you spend quality time with someone. Grejjen med mina sjuka perioder är hur otroligt synd det alltid är om mig. Ytterst osexigt. Något jag för övrigt fått förlika mig med på senaste. Jag är gullig och charmig. Men där går liksom gränsen. Thats enough menade the big guy upstairs och slängde in en hörselskada.

Man får ju inte ha hybris.

Nu ska jag gå och äta varma mackor som min mamma gjort.

“Kolla mamma! Jag springer med saxen!”

I lovez it.

Har dessutom lovat att jag ska dansa så här till den.

Cake – Love You Madly

Många filmer har det blivit på senare tid. En av de bättre är Judd Apatow-cirkusens senaste. Med både Jason Segel och Paul Rudd kan det inte gå fel. Och det gör det inte. Filmen är riktigt härlig och inte lika på-gränsen-plump som tidigare alster. Kanske är det just för att Apatow själv inte har ett finger med.

Den är pinsam, rolig och kärleksfull och besitter flera träffsäkra beskrivningar av den manliga vänskapen. Det tycker jag är roligt.

Bäst: Toates McGoates.

Jaha.

Det är ju såklart Johan Renck som gjort den också.

Det var ju jääävligt oväntat.

Jag är också rädd. Man vet sällan exakt vad det är. Saker man inte kan sätta fingret på är läskiga. Så är det. Mörka rum. Bert Karlsson.

Och tjejen i apoliva-reklamen.

David Gray – Please Forgive Me

Vi hade passerat kön och stod och väntade på att min stora kopp Capuccino skulle tillredas av barristinnan bakom disken när hon plötsligt tittade upp och frågade oss.

“Ska ni gå på Youtube?”

Jag kände hur hela jag blev ett frågetecken. Min bättre kvinnliga halva svarade leende att vi inte skulle det. Det doftar kaffebönor och det surrar i det guldränkta caféet av fikande personer. Jag står helt stilla och tittar sedan på flickvännen i ögonvrån.

“Va?”

“Ja? Det ska vi ju inte.”

Säger hon till mig leende och tar min hand. Hennes röst bryter igenom suset lite. Youtube? Har de framträdanden? Har jag aldrig hört något om tänker jag. Jag som alltid försöker hålla mig flytande i konversationer känner ändå att jag behöver bidra med något så jag drar till med:

“Brukar de ha konserter?”

Nu tittar båda två frågande på mig med klotrunda ögon.

“Öh, alltså…”

Sorlet stiger en aning och fröken barrista ställer fram mitt kaffe på disken. Doften reser sig från den höga koppen. Jag ser mig lite förvirrat omkring. Då ser hon det. Hon skrattar, lutar sig fram och säger tydligt:

“U2.”

Jaha. Jag blir tyst och känner hur värmen stiger längs kinderna. Hon ler stort och tittar på mig länge.

“Ska jag gå och ta oss en plats, älskling?” frågar hon.

“Gör det.”

Vi sitter på spårvagnen och pussas. Så som jag aldrig fått chansen att göra egentligen. Någonsin. Jag älskar det. Vagnen kränger och skumpar och vrider på sig. Jag känner hur jag är mig själv. Det är en fin känsla. I ögonvrån ser jag plötsligt en äldre dam mitt emot balansera vid ett stående handtag. Hon plirar lite åt vårt håll. I keep doin’ my business men plötsligt lutar hon sig fram. Jag stålsätter mig inför den sura gamla kärringens invändning mot vår public display of affection. Men då ler hon plötsligt med hela ansiktet, lutar på huvudet och säger:

“Sluta, jag blir så avundsjuk!”

Och sedan gick hon av.

Hon tycker att det är roligt att jag varje morgon går runt och kliar mig i huvudet och undrar var mina strumpor tagit vägen. Jag tycker det mest är lite romantiskt. På sitt sätt.

Jag är hemma. Jag lever. Och jag ska berätta mer om allt sen. Kanske. Om lappen hon skrev, om hundralappen eller om hennes vrålstarka kyckling. Eller om alla filmer vi såg. Men i så fall först senare. Jag ska ta tag i bloggen också. Skaka liv i den, så som hon gjorde med mig.

Lifehouse – Fool