Genom tårar mot nödbromsen

Jag sneglade mot nödbromsen med tårar ned för kinderna.

Mitt tåg hade stannat för henne alla gånger.

Det är soligt. I väntan på spårvagnen satt jag och lekte med hennes hand som jag alltid gjorde. Hade vänsterarmen om henne. Jag sade ingenting. Hon vred på sig och rynkade på näsan. Hon ville verkligen inte att jag skulle åka. Hon gjorde allt för att jag skulle stanna. Retade mig. Tittade på mig med rådjursögon. Berättade vad vi kunde göra. Men jag hade bestämt mig. Biljetten var betald och skulle jag stanna skulle hon få för sig att betala den för bara några dagar till. Och det skulle bli lika jobbigt att åka då som nu. Det gjorde inget bättre. Bara henne lite fattigare, och jag tyckte jag hade kostat henne tillräckligt med min vistelse. Dessutom. Ju tidigare jag åkte. Desto närmare kom vi dagen då vi skulle ses igen.

Spårvagnen tog oss till centrum och hon ledde mig vant genom folkmassan. Pratade glatt som hon alltid gjorde men med samma klump i halsen som jag. Ingen av oss ville detta. Vi gick genom stationen och ut på perrongen. Det var en kvart kvar. Men min vana trogen ville jag vara i tid. Så det var vi. Det var hon. Vi hoppade upp och satte oss på en av de stora cementklossarna som agerade tågstopp för spåret. Ett stort rött bakljus lyste på oss från tågets sista vagn. Eller första om man så vill. Den jag skulle på. Vi var väldigt tysta. Jag försökte samla mig hela tiden och bara tänka på att vi skulle ses igen. Ju snarare jag åkte. Desto snarare skulle vi ses igen.

Vi började prata lite. Skratta lite. Det här var samma plats hon hade suttit på när jag kom. Med sin röda mans-skjorta och sin bok. Hon hade väntat så länge på att jag skulle komma att hon tillslut köpte en bok i väntan. Hon var så vacker. Jag hade gått på perrongen lika nervös som tidigare letandes efter henne med blicken. Och när jag väl såg henne spelade inget annat roll. Hur kunde någon som hon vänta på mig med en bok? Vara en halvtimme tidig och stå kvar? Det var förbluffande. För bra för att vara sant. Högtalarsystemet förkunnade plötsligt att tåget mot min stad snart skulle gå. Jag hoppade ned från cementblocket och ställde mig framför henne. Jag blev lite skakig. Kramade hennes händer och såg henne i ögonen.

“Vi ses snart igen.” sade jag. “Okej?”

Hon nickade och tittade ner. Jag kämpade med darret i halsen. Tittade upp lite snabbt och sedan på klockan. Nu var jag tvungen att gå. Det var lika bra. Inget skulle bli bättre nu. Det är lika bra att dela på oss. Ju snarare jag åkte, desto snarare skulle vi ses igen.

Jag gav henne en lång och hård kram. Vi kysstes. Hon bet sig i läppen och jag gick mot tåget, hoppade upp på avsatsen, höll i räcket i dörren och vände mig om. Jag gav henne en slängkyss. Hon fångade den och vände sig om och gick.

Jag sjönk ned i mitt säte och tårarna rann när jag skickade ett sms.

“Vi ses snart igen.”

Det gjorde vi inte och tåget lämnade min första kärlek på perrongen.

Mitt tåg hade stannat för henne alla gånger tänkte jag.

Och sneglade genom tårar mot nödbromsen.