Jag skriver rad för rad och raderar lika snabbt. Jag kan verkligen inte skriva. Inte alls. Inte om det. Och inte över huvudtaget. Kanske är det för att jag alltid är rädd för att ha fel. Och det är ju inte direkt en god bloggegenskap. Men det kokar alltid ned till samma rader, i ett gäng olika omgivningar. Olika typer av texter och krönikor. Vissa omgivningsfokuserade på en perrong och vissa uppe bland moln. Men samma rader står kvar när jag raderat färdigt. Och det är ju egentligen inte svårare än så.
Våren har kommit.
Du är en stor flicka.
Och jag är en liten pojke.
Ha. Ingen vår i stockholm inte.