-
Archives
- May 2012
- April 2012
- March 2012
- February 2012
- January 2012
- December 2011
- November 2011
- October 2011
- September 2011
- August 2011
- February 2011
- January 2011
- December 2010
- November 2010
- October 2010
- September 2010
- August 2010
- July 2010
- June 2010
- May 2010
- April 2010
- March 2010
- February 2010
- January 2010
- December 2009
- November 2009
- October 2009
- September 2009
- August 2009
- July 2009
- June 2009
- May 2009
- April 2009
- March 2009
- February 2009
- January 2009
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- September 2008
- August 2008
- January 2008
- May 2007
- April 2007
-
Meta
Monthly Archives: January 2009
I’ll tell you everyting i know
Denna hörde jag redan för något år sedan på deras EP. Blev lite överraskad när jag nyligen snubblade över den på deras debutplatta.
Men den tål att spelas.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Fantasi
Ibland, väldigt plötsligt, längtar man väldigt långt bort.
Och jag tvivlar inte en sekund på mig själv.
Faktiskt.
At Ease
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Öppet för tolkning
Gick in på TV.nu och skummade igenom kvällens tablå. Ögonen fastnade på SVT och programmet om Carola. Bara det att jag läste lite annorlunda vid första ögonkastet.
Men det kanske bara var jag?
Alltid där
Tre dagars huvudvärk nu. Som kommer och går. Och det börjar likna hur det var för något år sedan.
Den ger sig inte.
Ett löpbandets mantra
Jaha. Då var det avklarat. För första gången detta år har man slavat på de svettluktande stålmaskinerna avf helvedet. Mina stackars muskler skrek av smärta. När jag tagit mitt femtonde tag på rodden kände jag hur mitt ansikte blev kallt. Allt blod försvann. Det var läge att sluta. Jag har vant mig vid att sitta ned och vänta på att färgen ska komma tillbaka. Inte bra.
Jag fick för övrigt bryta min älskade rutin idag. Jag spatserade nämligen in mitt i kvällskaoset klockan sex. Förutom de absurda mängder after-workare som skulle ha gymnastik, var också gymsalen ovanligt packad. Därför var alla trampmaskiner upptagna. En tjejs bästa vän sägs det. Den ger rumpa. En hel del. Jag har precis som med min manlighet, ingen alls. Så det brukar vara mitt första val för uppvärmning då den drar igång cirkulationen. Men det fick bli löparbandet bakom sagda maskiner istället. Utsikten därifrån var dock svårslagen. Om man bortser från herr-jag-tränar-en-gång-om-året-och-lurar-mig-själv-att-det-gör-skillnad så fanns där en hel del tjejer som upptäckt manickens storhet. Njutbart.
När jag tränar är jag i min egna lilla värld, av två orsaker. För det första ser jag dåligt utan glasögon ute i stora världen och ser inte människor så väl att jag kan hälsa på dem på det maskinella avståndet. För det andra är det lika bra då jag generellt sett ogillar andra människor på gymet. De är mest i vägen för min självplågan. I am in no mood to be messed with när jag för tredje gången den veckan inser min ultimata klenhet och hur alla speglar i mitt hem tycks ljuga. Det finns nämligen få speglar som krossar alla ens illusioner så effektivt som dem på väggen i gymmet.
Då kanske det är lika bra att dallrande herr nyårslöfte svettas framför mig.
I need all help i can get, tänker jag och fokuserar stenhårt på honom och allt som hänger utanför.
Långsamt mässar rösten inom mig.
Ignorera blondinen nu Kalle.
Son’s gonna rise in a mile
Innan jag ställer mig för att steka bacon, äta den och sedan plugga tre böcker på tre timmar, tänkte jag dela med mig av dagens låt. Eller egentligen förra veckans låt.
Den är bra.
Vet egentligen inte riktigt varför.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Relativ ålder
En av mina kurskamrater låter meddela att han “i höst fyller 50 förhållandevis exakt”.
Underbart.
Skallgång efter försvunnen skribent i stadsbiblioteket
Sitter och kikar på kurslitteraturen och veckans schema. Ingen av de böcker som ska läsas finns att låna. De finns som referenslitteratur men då måste man pallra sig ut till biblioteket. Måttligt kul. Att jag är komplett analfabet när det kommer till att leta i bokhyllor gör inte saken bättre. Missförstå mig inte, jag älskar att läsa. Jag älskar böcker. Men det är precis som om att när jag ska stava för att hitta en bok, då har jag glömt hur alfabetet ser ut. Jag har helt enkelt ingen förmåga att acceptera logiken i hur ett bibliotek är strukturerat. Så jag snubblar runt där och hamnar på helt fel hyllor. Med andra ord är det mig en komplett idiotförklaring att gå in på biblioteket.
Jag skriver. Men går vilse i bibliotek.
Det är ju en underbar ironi.
Lån och obehagliga ord
Några stycken av mina läsare har sagt hur mycket de gillar min idé att skriva i kapitel. Senast var det Pallvid som påpekade det och till och med frågade om han fick sno idén. För det första, goda idéer finns inte längre i original. De är bara omarbetningar av intryck. Så ja, sno gärna. Kapitel-idén alltså.
Hittar jag dock ett av mina inlägg i er blogg kommer jag leta upp er och döda er med en trasig tp-kabel. Eller klubba er med en “dongel”.
Dongel.
Det ordet är så jävla obehagligt att jag kan döda med det.
Värre än Bert Karlsson.
Vad är en examination på slottet
Kanske ska jag skriva om min slutexamination från utbildningen. Om festen på slottet. Om pauserna på terassen. Om silikonbrösten.
Ska göra det.
Om jag orkar.
Men jag är ju inte så jävla spännande.
Det är det andra som är.
Tired-kalle-squarepants
Jag reser mig upp med bultande huvud. Kollar på klockan. Tre timmar. I sträck. Det kan inte vara bra tänker jag. Det känns inte bra. Jag stapplar ut i hallen och passerar hallspegeln. Plötsligt stannar jag till. Såg jag verkligen rätt? Jag hade skymtat något i ögonvrån. Det kryper kalla kårar längs ryggraden, långsamt, långsamt upp. Jag backar tillbaka. Ett steg i taget. Min puls tar kraftiga tag och ror fortare och fortare. Försiktigt vänder jag mig om och ser mig själv i spegeln. Jag drar efter andan.
Japp.
XHTML gör mig fyrkantig.
I promise I’ll do anything you ask…
Älska.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Inga skyldigheter
Jag behövde en paus. Till en början var jag bara förbannad. Men det gick över. Kommentaren var inget att uppröras över egentligen, och jag slutade bry mig efter första dagen. Men däremot insåg jag snabbt hur skönt det var att inte blogga ett slag. Jag hade länge inte haft något vettigt att skriva, men försökte ändå. Så som en bloggare gärna gör. Han känner sig skyldig att skriva. Det är förstås fel.
Man går in i väggen ibland. Jag har lärt mig hur det fungerar. Jag har lärt mig att jag inte kan sluta blogga. Men att man behöver pausa. Och när man kommer tillbaka igen är man ännu lite annorlunda. Man formulerar sig på en annan nivå. Man utvecklas ytterligare ett steg. Man börjar på ett nytt kapitel.
Det var skönt att inte behöva skriva att jag inte behövde skriva.
Det var allt.
Enkelhetens kraft
Fick via Please copy me syn på denna fullständigt briljanta annons av reklambyrån BleuBlancRouge. Den publicerades i den kanadensiska dagstidningen Gazette den 5 november 2008, dagen efter att Obama vunnit presidentvalet.
Vad ska man säga?
Den ger mig hopp om kreativiteten, på något sätt.
Gåshud.
Put up your hands and surrender to me
Jag vet att det finns många som tycker riktigt illa om Gavin DeGraw. Det tycker jag är ganska konstigt.
Anti-kommersialismen börjar bli lite gammal.
Denna går varm just nu.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Kapitel 2: Kom Änglar
Jag minns hur jag varje fredag innan utgång brukade stå framför spegeln i min hall. Spegelbilden var så full av tvekan. Men den var det bara jag som såg. Utåt var jag någon helt annan. Den jag förväntades vara.
När jag gick i gymnasiet levde jag under stor självförnekelse. Detta har jag förstått nu. Jag struttade runt med inbillningen att jag förstod mitt handikapp och stod upp för den. Men hur mycket står man upp för sitt handikapp om man tvingar sig själv varje helg? Om man tvingar sig själv att följa med. För det är ju så de gör. Då ska jag också göra så. Det låter så banalt nu. Men då fanns inget annat än det. Livsstilen att dricka öl i en trerummare med dödsmetal på högsta volym och låtsas som att man förstod, hörde och var en del av allt. Livsstilen att alltid driva med sina vänner. Att påpeka varenda liten sak för att få ett försprång. Ett skratt var en bekräftelse och man kunde hålla sig flytande i fem minuter till. Allt skedde på bekostnad av andra. Men om man hör lite sämre och blir lite tröttare av alla dessa dagar, då blir man någon som ger försprång. Lätt att sätta sig på. Men man står upp och tar det, för sådan var livsstilen. Lipar gör man inte. Inte så någon ser. Ser att man är mänsklig. Att man inte riktigt är som andra. När det faktiskt är ganska vackert. Ändå.
Det blir en strid ström av tankar. Som ingen annan riktigt får ta del av utom mina vita papper. Ni där ute existerar inte riktigt. Det blir lättare så. Jag skriver ut i tomma intet och hoppas att det finns en mottagande ände som får lite tröst, lite stöd. Som jag vet att jag hade behövt. Jag är idag den jag behövde då.
Jag gjorde som jag blev tillsagd, jag undvek alltid att säga att jag inte hörde utan tvingade mig själv till att gissa istället. Och då hellre ta risken att bli skrattad åt, för på något sätt var det bättre än att erkänna sig hörselskadad. Så mycket stod jag upp för den jag var. Om jag bara kunde få ta tag i den pojken idag, ruska om honom och se honom i ögonen. Förklara för honom att det kommer att lösa sig. Det kommer komma en bättre hälft. Någon som ser dig för den du är, som inte hånar dig när du ursäktar dig och som inte tror att du är en sån där jävla bög bara för att du inte kan höra något på ett dansgolv där alla tjejer är men inte du.
Tillslut blir man hårdkokt. Tillsluten. Man tappar tron på att man räcker till. För har man spelat någon annan så länge så är det väl så det är. Du själv räcker inte till. Det måste vara ditt fel. Ditt fel att ingen tjej går fram och framförallt ditt fel att du inte ställer dig där tjejerna går fram. Du sitter ju hemma, hörselskadad och jävlig.
Sådant sätter sig i huvudet. Sådant blir ett mantra som rullar runt som havet mot en strand. Det är så lätt att tro att det är fel på en själv. Så därför står jag framför spegeln idag, okysst och trött. Men envis och stark för den där pojken i gymnasiet. Idag står jag upp för honom och ser in i spegeln. I vit skjorta, svart slips, grå slimmad bläck-kavaj och putsade skor under slitna jeans stirrar han tillbaka på mig och nickar.
Änglarna kommer snart, Kalle.
Var stark.
Motstånd
Plötsligt blev det jävligt svårt. Det har det varit länge.
Det har märkts.
Här.
Det beror inte bara på tidigare händelser, som dock slog mig fruktansvärt hårt. Någon nära vän driver hejdlöst med mitt bloggande.
Det lyckades, skäms jag över att säga. Fruktansvärt mycket skäms jag, över att jag tar åt mig.
Men det har varit jävligt svårt länge.
Ska försöka hitta tillbaka snart.
The Noises Rest
Sällsynta dagar snubblar man över små bitar genialitet på internet.
Idag var en sådan dag.
.
Är på ett fruktansvärt risigt humör just nu. Det var en passning jag verkligen inte behövde. Detaljer i kommentaren talar nämligen för att det är någon som känner mig väl i verkligheten. Mitt riktiga namn har jag nämligen aldrig skrivit i denna eller någon annan blogg förstår du, kära inkompetenta jubelidiot. Du har precis outat mig för ett skratt. Och risken är nu stor att det finns de som följer efter. Och vissa konsekvenser kan uppstå när trovärdigheten faller. I slutändan finns risken att ingen kan lita på min signatur. En betalad domän. Tack så jävla mycket.
Fakenickers
Vill bara påpeka att det är någon som kommenterat på en blogg i mitt namn. Det var inget farligt med kommentaren, men det är inte jag som kommenterat. Så det finns folk där ute som utger sig för att vara jag.
Det får mig att skratta och bli förbannad på samma gång. Men det finns inget att göra åt det.
Nu vet ni.
Kalle by the cards
Det finns många sätt att beskriva min personlighet på. Det här är ett.
Att spela kort är i vår familj inget tidsfördriv. Det är ingen lek. Det är blodigt allvar. Den som inte kan sin Skitgubbe är helt enkelt inte långvarig i den inre kretsen. Kan man inte, så lär man sig. Och allt handlar om att ta ned farsgubben. Han har fler likheter med Allan Svensson och Sunes pappa Rudolf än vad som kan vara ett sammanträffande. Detta är underbart. Och bidrar till stort nöje när man får den sällsynta chansen att sätta dit honom i det han är bäst på.
För några röda dagar sedan var vi mitt uppe i en mycket engagerande runda, jag, syster, mor och herr-dålig-förlorare. Systern är den som ärvt de taktiska kunskaperna och i kombination med hennes mattesnille blir hon och pappa de två vassaste kortspelarna runt de levande ljusen. Jag som är kreativt lagd är alltså i det närmaste sinnesrubbad när det kommer till att tänka fler steg in i framtiden än två. Men så såg jag chansen. I första rundan där det gäller att samla på sig bra kort och undvika de dåliga (så spelar vi, vet dock att det finns lika många olika sätt att spela Skitgubbe på som det finns handväskor i Ebba Von Sydows garderob) låg det idel skitkort på tvåor och treor. Farsgubben hade inte kommit lägre än fyra, vilket innebar att han skulle få korten om jag lade lägre. Högst kort tvingas plocka. Detta krävde ju ingen större eftertanke och jag skrattade gott, drog mitt kort och lade triumfierande det i högen samtidigt som jag tittade far i ögonen och log hånfullt.
“Plocka” flinade jag och resten av familjen nickade.
Sedan blev det tyst. Jag tittade på korten och insåg mitt misstag. Jag hade lagt en femma.
Min syster skrattade i en halvtimme.
Jag kan vara lite förvirrad ibland.
Och ibland undrar man vem det är som är Rudolf egentligen.
Underbara översättningar – Del Femtioelva
“No way, José” översattes av svensk TV till:
“Inte en chans, frans.”
?
Med ens inser jag hur lättvindigt jag anser mig vara en gåta.
Hej ego.