Monthly Archives: December 2008

Bäst just nu.

Och imorgon också.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag skriver sällan om reklam. Speciellt med tanke på hur intresserad jag är av det. Man hoppas ju på att få pröva att jobba med det där någon gång. Kanske. Eventuellt.

Då ska jag skriva sådan här reklam.

Riktigt jävla skitbra är den.

Jag småspringer för att hinna över. Bilen passerar precis bakom mig. På väg in mellan eldörrarna knäpper jag upp jackan och lossar halsduken. Glaset i sidan av den elektriska cirkusdörren stirrar på mig. Jag rättar till håret med ett vant drag med hela handen. Vant för att aldrig ge dem något att hugga i. Musiken hoppar till i örat på mig och jag går med snabba och bestämda steg över sjukhusgolvet. Tittar upp i den stora vita glaskupolen när jag passerar och hoppar sedan upp i trapphuset. Alla väggar är vita men de kunde lika gärna varit speglar. Så många gånger jag gått här. Så många gånger jag sett mig själv. Funderat. Hatat. Älskat.

Alltid har jag föredragit trappor före hiss. Även om det är femte våningen vi snackar. Jag har aldrig sett anledningen att ta hissen när man kan få sig lite träning. Dock var långkalsongerna en mindre bra idé tänker jag och knäpper upp jackan helt och låter halsduken hänga som om jag vore den sliskigaste av pressveck. De vita trapphusväggarna får mig att minnas. Så många gånger jag gått här. I hela mitt liv. Mina besök blir som en kalender som sträcker sig tillbaka till gymnasiet och tidigare. Pekandet och skrattandet. Hö-hö och slag mot bakhuvudet. Ryck upp dig och sluta bete dig som en kärring. Ofta var jag ett steg efter och verkade lite töntig. Men jag smälte in. Lärde mig brickorna i spelet.

På fjärde våningen är det alltid knäpptyst. På en skylt står det “Uppvaknings-avdelning”. Det är vad jag kan förstå en förlängning av smärtmottagingen och det skrämmer mig. Det är alltid tyst. Det är aldrig någon där och golven är så spegelblanka den lilla bit som transporterar mig till nästa trappa, att jag förmår mig göra en liten piruett så att halsduken skruvar sig likt pasta.

“Belissimo” mumlar jag för mig själv och flinar brett. Sedan ser jag mig om för att försäkra mig om att ingen upptäckte detta lilla utbrott av mänsklighet. Ge dem aldrig något att hugga i.

Jag landar så på min avdelning. “Öron-hals-och-näsa”.

Topp-och-tå.

Jag hummar med i Pose av Justin Timberlake och passerar besöksdisken med de alltid lika förvånade sjuksköteskorna. Det är länge sedan jag behövde boka tid eller sitta i väntrum. Jag finner stort nöje i detta, och inser att det är så mycket VIP jag någonsin kommer vara. Jag går korridoren fram och når så tillslut teknikernas avdelning längst bort. En lätt knackning och jag är inne.

Han tittar en stund. Han hummar en längre stund sedan snurrar han snabbt runt och rotar i ett skåp. Hörselteknikerna har i hela mitt liv funnits där. Lagat, klippt och klistrat med den mest avancerade av utrustningar för att göra min dag lite enklare. Jag kan inte tacka dem nog. De flesta behöver boka, beställa och ordna med tid och även betala för att lösa de problem en hörselskadad kan ha. Tror jag. Jag har nämligen aldrig behövt det. Jag vet inte riktigt varför. Batterier betalar jag för och de kostar skjortan. Även stora problem som nya hörapparater och undersökningar. Men reparationer och små vardagslösningar som att kunna lyssna på musik eller se på TV löser de med baksidan av handen.

Utan att blinka.

De har alltid funnits där. Genom matsalar som jag inte kan höra i, lektioner jag inte kan lyssna på och polare som inte riktigt förstått. Hö-hö kan jag ta. Vänliga slag mot armen och ständiga pikar. Jag har alltid försvarat mig och det gott. Aldrig har det verkat göra skillnad på utsidan men fan vad jag led. Det ständiga skämtandet och den stora självdistansen har aldrig gått på förnyelsebart bränsle. Och det förstod de inte. Men det är okej. Egentligen. Jag begärde aldrig mer. Kunde inte.

Men då fanns teknikerna där och hjälpte mig med min första mp3-spelare, min TV och min nya hörapparat. Då fanns de där och gjorde mitt liv lite enklare. Lite ljusare.

De är mina hjältar.

Därför gör jag en liten pastapiruett på vägen ned också.

Så att våning nummer fyra inte blir lika läskig.

Om jag ska ge er ett enda filmtips denna jul, så är det detta. The Family Stone är en komedi som har en perfekt mängd av allt. Den blandar med stort hjärta och värme ihop lite av varje. Filmen är helt underbar och jobbig på en och samma gång. Låt er inte luras av rollbesättningen. Diane Keaton är såklart som alltid enastående. Men Sarah Jessica Parker gav jag inte mycket för, innan jag såg hennes klockrena agerande i denna film. Detsamma gäller Luke Wilson. Familjen påminner för övrigt väldigt mycket om min egen. Och allas. Den är helt underbar.

Tyvärr kommer trailern inte i närheten av att göra filmen rättvisa.

Not even close.

Det har slutat snöa.

Testosteron är en drog starkare än heroin.

Det vet kvinnor.

Nej.

Jag hängde inte med ett skit. Jag satt mest där i publiken och tittade. Studerade skeendena på scenen. Dansarna, detaljerna och såklart min klasskamrat. Han var fantastiskt duktig. Men musiken hörde jag inte, och inte dialogen. Det kändes som en stumfilm med voiceover av Amon Armath.

Jag älskade dock hela upplevelsen med musikalen Chicago. Det har jag alltid gjort. Teater och musikal är bland det mest underhållande som finns. Men ibland hör jag inget. Det är olika varje gång. När det hela var över mötte vi upp honom utanför och vi följde med backstage och hängde en stund i logen. Jag blev bjuden på fest dagen efter, ikväll, då alla tydligen skulle vara med. Inklusive de fantastiska dansöserna. Ouch.

De skulle också dra ut och göra staden direkt. Jag kunde inte. Jag var helt yr och totalt borta. Det kändes komplett värdelöst att återigen vara den som går hem. Det är fruktansvärt jobbigt. Att fortfarande vara den personen vid tjugoett års ålder. På något sätt inbillar man sig att man växer ur det. Men det gör man inte. Hörselskadan kommer alltid finnas där. Om det är något man ska växa med är så är det faktumet att man måste inse sina begränsningar. Hur söta dansöserna än var.

Idag har jag migrän tack vare gårdagens ansträngningar. Allt fokuserande på dansen, sången och dialogen. Eller ja, kanske mest på dansen.

Det är långa ben och mina öron in a nutshell, folks.

Jag inbillar mig här och nu att jag ska orka ikväll.

Men det kommer jag inte.

Jävla nutshell.

Jag känner mig konstig. Yr. Lightheaded. Det för tankarna till brightheaded, men jag är inte i närheten av det nu. Idag. Hink med skit. Då börjar vi närma oss.

Märker att detta inlägg blir som jag känner mig.

Jag har lite panik. Kom till jobbet imorse. Helt öde. Nog för att det har varit tomt ibland, men aldrig klockan halv nio på morgonen. Nu har du missat något Kalle, tänkte jag. Igen. Dumme fan. Eller så har de flytt fältet. De tröttnade på dig allihop. Ja, så är det nog. Men när jag öppnade min mail låg där en notis från chefen som förkunnade att alla utom han och en till var hemma sjuka, medan de två var på sina barns luciaframträdande i kyrkan.

Jag har lite panik. För ikväll ska jag på musikal. Dyra biljetter redan bokade för att vi skulle gå och se vår vän som är med i uppsättningen av Chicago. Och nu ska jag med all förmodad sannolikhet gå hem vid lunch för att äta, kurera och jobba hemifrån och hålla tummarna för att jag kan behålla maten inom mig ikväll.

För jag känner mig yr. Har gjort det några dagar men som några få av er redan vet, och som de flesta av er nu kommer att få veta, så är jag en expert på att förneka sjukdom.

Men så kommer jag till jobbet som blivit totalt avbefolkat på några dagar, inte bara på vår avdelning, och mina farhågor besannas.

Men jag ska gå på Chicago.

Watergate förfan.

Watergate.

Antal koppar kaffe idag?

Får se…

Inklusive förmiddagsfikat och lunchen…

Så blir det…

Sju miljoner.

Saxat från kommunens hemsida:

Att ha en funktionsnedsättning innebär att man på grund av sjukdom eller skada har svårt att fungera utan hjälp i sitt dagliga liv. Du som har funktionsnedsättning har rätt att få stöd och service för att kunna leva som andra och aktivt delta i samhället.

Satt och läste Silverfiskens senaste inlägg om fotografi där han påpekar att erkända fotografer säkert fnissat åt blotta åsynen av hans så kallade tips. Lite samma sak känner jag med mitt inlägg nedan. Nej inte det, ett inlägg nedanför det. Inlägget om att skriva. Men det är samma sak här. Folk frågade, och jag gav min syn på saken. Det behöver inte vara några som helst nyheter. Det behöver inte ens vara särskilt rätt. Och jag har definitivt ingen nämnvärd efrarenhet som copywriter. Men vadå?

Fake it til’ you make it.

Sa allti mamma.

Nedan kan ni läsa min första fundering kring copywriting. Andra kapitel i min lilla blåa kommer bearbeta saker som Läsbarhetsindex, Passiva vs. Aktiva meningar, Vaga ord och Skiljetecken. Och icke att förglömma.

Kaffets makt.

Att jobba som copywriter innebär att man jobbar som skribent. Författare på uppdrag. Man har ett mål med texten och ett syfte att uppfylla. Till skillnad från den skönlitterära författaren eller journalisten jobbar copyn enbart på beställning och med en funktion. Texten ska lösa ett problem. End of story.

Det vanligast förekommande sammanhanget är marknadsföring. Copywritern kan antingen frilansa, sälja sina tjänster och på enskilda projekt bistå med texter, eller vara fast anställd på exempelvis en reklambyrå. Det finns väldigt många som vill bli copywriters idag. Framförallt för att det verkar vara ett kul och enkelt jobb. Det verkar coolt. Skriva lite. Tjäna mycket. Men saken är den, att det är allmänt erkänt att det svåraste att skriva är det kortaste. Och det är vad en copy ska skriva varje dag. Den kortaste texten, den snabbaste vägen, den enklaste lösningen. Och för att hitta den krävs hårt arbete och en stor portion skriftlig förmåga. Något som långt ifrån alla har. Och nu talar vi inte grammatik eller meningsbyggnad. Vi talar budskap.

Se det som att du har en enda läsare. Till skillnad från till exempel författaren som har en läsargrupp den serverar efter eget tycke och smak, har copywritern en enda läsare.

Rikspuckot.

Det är nämligen som så, att ett företag kommer till en reklambyrå. De har en produkt de vill sälja. En stol. Stolen är exakt likadan som de stolar man kan hitta i en container helt gratis och som kasserades för tre decennier sedan. Men företaget ska prompt sälja sin stol och betalar reklambyrån stora slantar för att få detta att ske. Copywritern får då i uppdrag att skriva en annons. Han har fem rader på sig i dagspress, nere i vänstra hörnet på näst sista sidan i DN.

Han har alltså en stol som kostar för mycket pengar, är obekväm, gammal, och som lika gärna kunde hittats bland sopor. Han har fem rader på sig att övertyga den stora massan om att skithögen överhuvudtaget är värd uppmärksamheten och den dyra tid som läsaren annars kunde lagt på någon annan annons, på nyheten om USA’s nya utrikesminister eller på något annat bland de tusentals intryck som läsaren får av ett enda uppslag i en dagstidning.

För att detta ska vara möjligt oavsett om vi pratar om dagspress, TV, radio eller busstop, så får det inte finnas något avledande moment. Inte ett överflödigt ord. Inte en bokstav för mycket. För annars passerar läsaren och tar del av något annat.

Därför måste vi skriva för en enda person. Rikspuckot. Han är helt tappad bakom personvagnen. Han är riktigt risig på att stava, engelska kan han tack vare några timmars The O.C-tittande och hans fokus kan klassas som narkotikapåverkat. För honom ska vi förklara exakt vad vi vill säga. Därför att om han förstår på tre sekunder, då förstår också den stressade ekonomen i bilen, den världsvane sjuttonåringen på cykel och den skärpta trebarnsmamman till fots. Texten ska vara enkel, rapp och övertygande. Fri från omskrivningar som Rikspuckot inte förstår. Gott så. Det är bara det att företaget har en nätt liten lunta på tjugo och en halv sida med akademiska termer som förklarar vad som ska sägas om denna stol. Lägg därtill tidspress, stora summor pengar och krav på dansande getter.

Du har fem rader på dig och ett Rikspucko.

Lycka till.

copywriter, reklambyrå, skrivteknik, rikspucko

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Flera har hört av sig och önskat att jag ska skriva om copywriting. Lite om vad det är och hur man gör och varför man gör. Jag har lovat att skriva om att skriva. Om hur jag skriver.

Det ska jag göra.

Men först ska jag käka thai.

Och fundera på hur fan jag egentligen skriver.

Okej.

Nu är det åttonde gången den jävla telefon-nassen ringer utan att någon svarar. Denna Bert Karlssons avkomma låter också singalen ringa cirkus tio gånger fler än de normala fem. Skrivbordsplatsen är tom och datorskärmen avstängd. Som de flesta här. Ingen kan svara.

Jag vill inte.

Jag hatar redan denna människa. Svårt att fatta en vink? Efter åttonde gången är det faktiskt helt okej att anta att personen inte kommer komma tillbaka på i alla fall en kvart. Men, nä. Telefon-nassen är nämligen ett ihärdigt släkte. Förslagsvis någonstans kring sjuttiofem, ilsk och ensam. De hamrar på telefonluren för att påpeka diverse saker för “de avsnariga för detta samhälles förfall”. Det är inte första gången jag blivit utsatt för detta. Det är mycket vanligt på kommunen och snabbt avbefolkas skrivborden när singnalen ljuder för förmiddagsfikat. Förmodligen är det därför fikat är lagt halv tio. Överallt ljuder telefonsignalerna. För tomma skrivbord. Och mig.

Fortsätt du terrorisera en stackars hörselskadad prakikant. Tittar du in här får du en kaffekopp i huvudet. Fem gånger. Plus tio.

Samhällets förfall, my ass.

Jag siktar alldeles utmärkt.

Då och då blockeras min bloggadress av det värdelösa Internet Explorer. På radion spelas vederdärdiga Fairytale gone bad. En telefon ringer oavbrutet och osvarat. Jag känner mig iakttagen. Kanske har det att göra med att jag inte har lyckats skriva något alls på hela morgonen. Kanske har det att göra med att jag fått nya direktiv. Eller så kanske det beror på att jag snodde det sista lilla mjölkpaketet.

Jag känner mig som Harrison Ford i en gammal actionfilm.

Fast utan skäggstubben.

Snart är det Scrubs på teve. Det tycker jag är trevligt.

Mysigt.

Om man bara bestämmer sig för det.

Riktigt jävla jobbig dag. Satt uppe halva natten för att jag var så nervös över min medverkan på Informationsrådet idag. Det var jag och chefen, samt en massa höjdare inom kommunen. Där skulle jag sitta och göra skäl för min existens vilket snabbt och kvickt mest kunde liknas vid en överkörd pumpa på E4. Tänkte jag. Men jag var ganska iskall och fick alla att skratta, berättade om vem jag var och varför jag hade en mikrofon med mig. Berättade vad jag som praktikant skulle göra med deras pengar och varför och framförallt hur. Satt sedan och lyssnade och tyckte i tre timmar. Jag gjorde nog ett bra intryck. Men som sagt.

Nervös.

Överkörd pumpa.

Körde mig själv på skottkärra hem.