Monthly Archives: November 2008

Full.

Känns jävligt bra.

Bloggaren hatar människor som skriver eller säger till honom att de kommenterat. Ja. Kanske inte för all evighet. Utan mest i fem minuter eller kanske tio. Det går att duscha sig av ilskan med stark tvål och det där konstiga balsamet som luktar nötter. Men varför i hela helvete skulle den här personen i jeans och bläck-t-shirt vilja veta att ni kommenterat hans blogg? Det är säkert en fin gest från er sida och ni vill föda svälten på kommentarer och bekräftelse. He gets it. Men nu sätter ni er i förarsätet.

Bloggaren vill inte bli påmind om detta helvetet till självutlämnande. Det suger. När han går gatan ned med mål och mening med sin färd vill han helst inte veta att denna blogg existerar när han stängt Firefox. Mail och uppmuntrande kommentarer är underbart. Det är sådant som håller honom flytande. Han älskar er för det. Men när verkligheten kommer mitt på gatan och knackar honom på axeln och påpekar att han har en blogg är det som en stor dumförklaring.

För det är idiotiskt, det här. Egentligen. En sida full av detaljer om honom och hans liv. Här finns texter om när han mår dåligt och är sårbar. Texter som hanterar problem, minnen och komplex. Bloggen vibrerar av det bagage vi försöker dölja varje dag. Varje steg. Det är så bloggvärlden fungerar. Det är en avskild zon för ansiktslösa händer. Och let’s face it.

Det är korkat.

Bara så jävla korkat.

Men han behöver det. Vi behöver det. Bloggaren och läsaren lever i en sorts symbios. Personen bakom orden behöver bekräftelse, han får det via kommentarer och mail och bloggaren skriver nytt. Det blir ett utbyte. Men det utbytet får inte bli ett hej i verkligheten. För då påminns han om att han berättar om sina komplex och sitt nötbalsam för vilt främmande människor. Och då är resan inte längre mödan värd.

Ni passerar varandra på gatan, bloggaren och läsaren. Men ni hälsar inte. Ni nickar tyst i samförstånd.

Utan den nicken, hade det inte blivit någonting.

Så.

Jag älskar er.

För fan.

Ses på kullerstenen.

Tittade igår på programmet om Lee Atwater och zappade samtidigt lite till tvåans dokumentär om USAs fiktiva presidenter. Mycket intressant det där. Men läskigt var det att amerikanerna kände sig tvugna att förklara det faktumet att en sådan president som beskrivs i Independence Day inte hade fungerat i verkligheten.

No shit.

Måste han skärpa sig?! Menar de allvar? Ursäkta mig nu lite här Pelle P. Men vilka är det som valt att skicka Lars Eriksson till slutaudition? Jo. Ni. Idol. Hälften av programmets dragplåster var just det faktum att Lars var fantastisk men “inte riktigt en idol”. Det skulle vara uppfriskande och spännande att se vad Lars skulle göra i fredagsfinalerna. Så sade man. Nu har ni sett vad Lars gjorde, och då vart det inte lika roligt längre. Nog för att det inte hör till Idol, det kan jag faktiskt köpa, på något obehagligt sätt. Men att besitta så lite självdistans att man skäller ut Lars för att göra det ni valde ut honom för. Det om något gör att programmet faller i småbitar. Inte Lars själv.

Enligt TV4 ska han alltså vara unik.

Men bara unik så att det passar den förinspelade skiva ni sitter på.

Bra där.

Nu ska ni bara sparka Katrin en gång till så kommer det inte spela någon roll hur värdelöst Stjärnor på is var.

Då har jag skickat ännu ett mail. Fjortonde gången gillt!

Nu: Älgköttbullar.

En gång fick jag ett beundrar-mail.

Det var roligt.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

En ny dag och en ny värktablett. En dag kvar till valet i USA och jag letar praktikplats.
Jag skulle bli arkitekt.
Inte vinare.
Jag kunde rita.
Teckna.
Och jag lärde mig de avancerade ritprogrammen.
MVG.
Men jag hatade hus.
Och så finns det dem som ge hur mycket som helst för ett.
Kanske skulle jag blivit arkitekt.
Så kunde jag ritat åt dem.
Istället för att skriva för mig själv.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

“Hypothetical-five!”

Har sett till att vara lite ledig på sistone. Sedan att man har en visdomstand som begår japansk seppuku (rituellt självmord) var tredje timme, det gör ju även sitt. Har sett två klockrena filmer denna ungkarlshelg. Crash och klockrena pärlan Wall-E. Den senare levde verkligen upp till hypen för egen del. Vilken saga. I veckan är jag ännu lite ledig och ska se till att göra ett sista ryck på praktiken. Det är kommunen som gäller nu. Sista utvägen. Ni som hängt med länge vet hur jag jobbat där tidigare. Och vad jag tycker om det.

Det är…

Ja.

Seppuku på kreativitet.

Men kaffet är ju gott.

Ibland snubblar man över lite skoj saker i php-koden för sidan.

<?php // if you delete this the sky will fall on your head
}
?>

Kom upp i köket och fann min far stå och föna frysen. Såg hysteriskt kul ut.

Ända tills jag fick ta över.

Jädrar vad ni läste mycket igår.

*bugar*

Vill också bara påpeka att Sandra Bullock är en oförtjänt underskattad skådespelerska.

Filmupplevelser samlar man på sig. Små verklighetsflykter att spara undan för regniga, mörka och tuffa dagar. Verkligheten är det man flyr när man ser på en film. Men sällan har verkligheten beskrivits så bra för den flyende publiken. En film som får sin publik att stanna upp i sin verklighetsflykt och reflektera över det man just nu för tillfället vill lägga bakom sig. Det är en film att spara. För sällan har verklighet och dess individer, inte folk, inte människor, utan individer beskrivits så fruktansvärt bra som i 2006 års oscarvinnare Crash. Den lyckas väva en historia av kulturskillnader, etik-, moral- och rasfrågor till en film där varje scen är en ny tanke. Varje ruta är ett ärligt porträtt. Varje rad manus är insiktsfullt. Nyanserat. Varje gång en tagning klipps stannar man upp, och sparar den filmupplevelsen. Right-click-save. Och man kommer på sig själv med att vara förvånad och överraskad av att det faktiskt är en amerikansk film.

När det i Sverige produceras nya Beck-filmer för miljoner.

Det var den dubbelmoralen.