2

Han hade en rutin varje kväll som tog honom runt i cirklar i den lilla lägenheten. Först kollade han ytterdörren med tre bestämda tryck utåt. Han ville känna hur låset hindrade honom från att öppna dörren. Annars kunde man inte veta säkert att dörren faktiskt var låst. Sedan gick han ut i köket och kollade alla plattor med samma cirkulära rörelser. Fyra spisplattor med fyra reglage som alla skulle peka uppåt. Var det riktigt illa kände han på plattorna med händerna också, men bara efter att han hade kollat reglagen. Sedan gick han ut i vardagsrummet och kollade balkongdörren. Men det var inte lika viktigt. Det skulle mycket till för någon att klättra upp till tredje våningen. Om någon skulle bli rånad eller knivhuggen i sömnen så skulle första vångingen troligen falla offer först. Han hade två rånade hyresgäster på sig innan det var hans tur. På detta sätt gick han runt i en cirkel varje kväll innan han gick och lade sig. Det var inte normalt, det visste han, men ingen fanns där att döma honom. Så det gjorde ingenting om han gjorde det i alla fall. Det kunde ju inte skada. Varje morgon kokade han samma mängd gröt på samma mängd havregryn. Men han hade olika mängd sylt på. Två skedar på en dålig dag. Han drack vatten till. Han var inte tvungen att bete sig så här. Om någon annan var där skulle han inte känna att han måste göra det. Det var ensamheten som drev honom i cirklar. Så när hon dök upp och insisterade på sig själv blev han inte bara glad och rödflammig och allt som man blir när någon är oundviklig. Han blev lättad. Nu behövde han inte gå i cirklar mer. För allt han behövde fanns här, om så bara för ett ögonblick. Visst var han uppe och cirkulerade innan han skulle lägga sig, men han kollade inte balkongdörren. Han kände inte på spisplattan. Han lämnade dörren olåst. Han behövde inte veta om den var stängd, stängd, stängd för sängen var varm, varm, varm.

1

Varje gång jag rörde vid henne exploderade tusen celler i mig. Håret reste sig på hennes armar när jag lät handen kalkera sidan på hennes kropp. Jag hade inte hittat en favoritplats på henne än, det fanns för mycket att välja på. Platsen där halsen mötte hennes nyckelben? Eller där höften sköt ut svagt mot taket när hon låg vänd mot mig? Det fanns mil av henne jag inte hade sett än och jag längtade efter varje sekund i det okända. Alla ögonblick av förkrossande osäkerhet var borta när hon tittade på mig. Om de bara kunde få se hur hon såg på mig, då skulle de sluta, då skulle allt vara över, tänkte jag. Jag skämdes. Jag skämdes för att jag inte klarade av att vara där och då i hennes blick utan att behöva använda det. Jag hatade honom. Verkligen hatade honom för det. Visste han det? Skulle han någonsin veta det? Att jag verkligen hatade honom, och inte på det där sättet som han hatade nya pengar eller det faktum att jag inte strök mina skjortor. Utan på det där sättet som skulle skada mig utan att han lyfte ett finger. På det där sättet som skulle göra henne till något hon inte kunde vara. Det var som ett surt regn som förgiftar marken. Hon reste sig upp för att hämta ett glas vatten och jag låg kvar och tittade i taket. Det var meningen att jag skulle fått en guidad tur genom stan. Vi skulle ha tagit det försiktigt, kanske hade jag trevat efter hennes hand utanför Espresso House. Lutat mig mot henne på bussen. Med hängsle och livrem skulle vi har sjunkit sakta in i varandra. Men jag fick inte se någonting av stan den dagen. Det blev inga försiktiga promenader. Istället föll jag för henne som ett träd i skogen under en storm, handlöst och helt utan kontroll.

Bara när du inte hör

Frågan tog upp all plats i det lilla badrummet. Hon stod naken i dörröppningen med det mörka håret uppsatt i en strulig tofs. Plötsligt räknade jag mina andetag. Det kvadratformade badrumsfönstret stod öppet och sommaren dröjde kvar vid fönsterbläcket. Staden där utanför bredde ut sig under den blå himlen med ljudet av spårvagnen och juniluften som svepte genom ekarna. Det hördes tydligt trots att fönstret var på fel sida. Jag hörde båtarna lägga till vid kajen. Jag hörde tjut i skräck och glädje när vagnarna rullade över krönet och dånade ned i kurvan. Jag hörde trät knaka när hon lutade sin svala kropp mot dörrkarmen.

”Vill du duscha med mig?” frågade hon.

Jag hörde inte vad hon sade.

”Duscha med mig!” upprepade hon och ryckte i min tröja.

”Jag behöver inte duscha” hörde jag mig själv säga.

Någonting for över hennes ansikte som en sårad förvåning. Men så nickade hon bara och log. Jag log också och sade något om att jag kunde duscha sen och hon vände sig om och öppnade duschkabinen och slog på vattnet. I rummet kröp jag upp i sängen med ryggen mot väggen med ljudet av henne på andra sidan. Jag drog upp knäna till hakan och gömde ansiktet i armvecket så att hon inte skulle höra hur ont det gjorde. Jag såg till att vara färdig innan hon kom ut och vi låg med varandra.

Det knarrar under skorna när jag går

Det knarrar under skorna när jag går. En bil passerar på vägen först högljutt, sedan plötsligt utan ett ljud. Sedan dånar det igen medan jag ser baklyktorna försvinna runt hörnet.

Det är svårt att förklara hur det är. Kylan biter i ansiktet och jag kliver in på bageriet. Jag ska bara köpa mjölk. Det är inte något komplicerat som bullar, limpor eller både och. De är så trevliga där. Det lokala bageriet ligger bara ett kvarter från där jag bor, och två kvarter från dit jag ska flytta. Jag har varit där många gånger nu både när snön knarrar och när löven susar.

Jag har handlat där så mycket genom åren att de såklart känner igen mig. De vet precis vem jag är. Det är ett antal yngre tjejer och en mamma. Mamman heter Mona och är oftast den som sköter kassan när jag kommer dit. Hon pratar ibland lite ryckigt och jag har ofta svårt att uppfatta henne. Min favorit på bageriet måste vara ”Amandas kokosruta”. Den är verkligen jättegod. Ibland har jag köpt en enstaka till mig själv.

Eftersom de känner igen mig ler de alltid stort mot mig när jag kommer dit. De frågar vad jag vill ha, pratar om vädret och vill få mig att känna mig bekant. Så som man vill. Det är väldigt fint. Jag vill svara och säga saker om vädret, om brödet och hur bekant jag känner mig. Men det är svårt.

Det senaste året har varit tungt. Min nya hörapparat som jag var så jublande glad över när jag äntligen fick den har aldrig riktigt fungerat. Efter en dryg månads användning börjar den gå sönder, och ingen vet varför. Jag är nu inne på min sjunde eller åttonde ersättningsapparat. Hörapparater har en funktion som är till för att skydda hörseln. Om ett pistolskott går av för nära är apparaten konstruerad på så vis att den direkt tar bort det skadliga ljudet. Detta gör den genom att känna av ljudnivån, den värderar konstant ljudet runt mig. Om något överstiger en viss skadlig nivå klipper den av toppen. Tänk dig en ljudkurva, som har toppar och dalar. Där toppen är styrkan på ljudet. Kurvan fortsätter, men hörapparaten stänger av all aktivitet när den känner att toppen är för hög. Min hörapparat är trasig, och börjar stänga av toppar hela tiden. Jag ställer ned en kaffekopp och hörapparaten stänger av sig hundradelen av en sekund för att den tror att ljudet av porslin mot trä kan skada mig.

Jag vill be om ett paket mjölk. Mona är van att jag köper det och står redan redo framför kylen. Amanda står bakom henne och diskar något. Mona vänder sig om med ett frågande uttryck. Jaha, hon har frågat något. I mitt huvud säger jag ”Grön mjölk” men jag vet inte om min mun har formulerat orden. Jag gav signalen att säga det. Men vet inte vad jag sade. Det försvinner. Som ljudet av porslin mot trä. Hon nickar och tar fram ett grönt paket mjölk till mig. Jag andas ut och ler. Vill vara trevlig.
”Tack” säger jag.
”Det blir…” säger hon.
Jag hör inte vad priset är. Det gör inget. Jag betalar. Jag står kvar en sekund. Vill säga något annat än kanske grön mjölk. Men förmår mig inte att göra det. Orkar inte förklara igen. Jag kommer inte träffa dem på ett tag så det spelar ingen roll. Jag värderar läget omkring mig och kapar toppen.

Mörkret börjar falla över gatan utanför bageriet och jag vet att jag hör snön knarra under mina skor igen. Ett par röda billyktor passerar framför mig med ett försenat motorljud. Som åskmullret som följer blixten fast bara varannan gång.

Jag borrar ned händerna i jackfickorna, begraver ansiktet i min halsduk, och i mitt huvud säger jag ”Amanda, jag gillar verkligen dina kokosrutor”.